Länsbiblioteket Västernorrland - Författare med anknytning till Medelpad och Ångermanland

Härnösand är en stad med charme öfver sig.
Den äger hafvets charme, bergens charme, blommornas charme och det rogifvande vintermörkrets charme.

Dessutom äger den – eller åtminstone ägde den för mig äfven människornas charme …
Det mest underbara af allt var likväl vårt eget stora hvita boningshus vid stora torget, med brutet tak och en sagovind i hvars fyra hemlighetsfulla kontor bodde spöken med snöhvita händer och vana att spela harpa – mystik och allt sådant, som tillhör ett fantasirikt barns lyckomöjligheter. Emellertid måtte något ha fattats i den Hernösandska charmen, efter såväl jag som min enda syster skickades till Stockholm för att där dels konfirmeras och dels taga fortsättningslektioner i musik och språk. Min syster anmäldes hos den då på ryktets vingar hvilande Van Boom; jag däremot hos Behrns, storhet numro två, men blef snöpligen afvisad som en alltför originell notläserska – var det kanske sagovinden som hämnade sig? – och hamnade hos storhet numro tre, som verkligen lyckads öfvertyga mig om att noter voro af en åtminstone viss vikt vid pianospel, en åsikt, som Hernösands duktiga lärare aldrig lyckats bibringa mig. I tre vintrar å rad stannade min syster borta, jag i två, och när vi kommo tillbaka uppsökte vi våra egna livsstigar … För mig blef Härnösand med sin glittrande gördel af vatten, sina krokiga gator och mjuka ro af vida mer lifsinnehåll än Stockholm med dess brännande opersonlighet … Min syster däremot, tyckte hastigt nog, att stugan blef för trång, och började slå ut stora planer i sitt klara, af inga drömmar eller stämningar tyngda hufvud. Första vingslaget förde med sig en sycirkel med högläsning, och jag vet ej hur många fattiga små människopuppor, som det året till julen af de flitiga flickhänderna bekläddes med 'vingar' … Därpå kom den stora genismällen. ”Det skulle gifvas ut en tidning, diktad af flickor, skrifven af flickor och köpmöjlig endast för flickor.

(Ur ”Sensitivan. En tidningshistoria”, När vi började. Ungdomsminnen af svenska författare. 1902)

… Det är en egendomlig liten republik, som växt upp därute bland vågorna, en republik med egna lagar, egen styresman och egen religionsutövning. Så vida ingen ligger i själatåg, kommer icke prästen dit under hela sommaren. Men man reder sig ändå. Läget har sin egen kyrka, kapellet som den kallas, ett klumpigt blockhus, som ligger för sig sjelf, med maskstungen dörr af ek och de groft tillyxade bänkarna och predikstolen målade med de grannaste, numera halft utplånade rosor. Öfver den enkla altarringen hänger en altartafla, så svart och skadad af fukt och ålder, att det i sanning fordras en lefvande tro, för att upptäcka frälsarens bild i det djupa mörkret. I taket, upphängt på ett par rostiga krokar, frapperar ett skepp med last af spindelnät och damm; några snäckor, bilder af vax och fantasiarbeten af utländska fiskfjäll utgöra de öfriga prydnaderna. Jag har kanske aldrig sett en enklare kyrka än denna, men bestämt aldrig någon mer rörande. Här föreläser hvarje söndag den af de äldre, som är 'styfvast i att läsa innan', ett kapitel eller två ur bibeln, så sjunges ett par salmer, läses Fader vår och välsignelsen högt – och så är den enkla gudstjänsten slut. 'Läget' har gamla anor, ja till och med så gamla, att ingen precis vet hur långt bort i forntiden de sträcka sig. Men hvad man vet är, att det var först på 1700-talet som hamnen blef ordnad till hvad den nu är. Dåvarande hamnbolag anhöll nämligen hos k. befallningshafvande om 'lottning' (d.v.s om lottdragning, hvarigenom de fiskande skulle få sig fasta platser för notdragning anvisade), då det visat sig, att split och oeninghet samt för hälsan skadlig kappning (täflan) gärna ville uppstå, för att först hinna fram till de bästa varpen.

Denna begäran blef beviljad, och sedan dess ha frid och sämja rådt inom det lilla samhället. Ingen orättvisa kan numera ifrågakomma. Den båt, som är nr 1 den ena kvällen, blir båt nr 2 den andra, och så allt vidare, till dess alla varpen äro genomgångna. Hvarje Bartholomeidag sammanträda fiskrarna för att rådslå om sina och 'lägets' angelägenheter. Då granskas räkenskaper, väljes fogde, bildas båtlag m.m. Allt göres upp i detalj. En får i uppdrag att rusta och tvätta kapellet, en annan att mura in 'lättpannan' (där fiskredskapen färgas), en tredje skall ränsa källan och laga kapellklockan – och så undan för undan, till dess allt arbete är fördeladt. Genom detta praktiska förfaringssätt undvikes kif och missförstånd. En och hvar sköter sitt, utan att bry sig om resten. Blir någon efter med göromålen, är skammen hans och ingen annans.

(Ur ”Ett norrländskt fiskeläge”, På landsbygden. 1887)

Tillbaka till sidans början

Alfhild Agrell