 |
 | ||||||
| . | . | . |
Skrivet av Lars Ahlin
(urval)
Romaner:
Tåbb med manifestet. 1943 Min död är min. 1945 Om. 1946 Jungfrun i det gröna. 1947 Egen spis. 1948 Fromma mord. 1952 Kanelbiten. 1953 Stora glömskan. 1954 Kvinna, kvinna. 1955 Natt i marknadstältet. 1957 Gilla gång. 1958 Bark och löv. 1961 Hannibal Segraren [tills. med Gunnel Ahlin] Sjätte munnen. 1985 Din livsfrukt. 1987 De sotarna, de sotarna! 1990 Det floretinska vildsvinet. 1991 Novellsamlingar: Inga ögon väntar mig. 1944 Fångnas glädje. 1947 Huset har ingen filial. 1949 Vaktpojkens eld. 1986 Landsatt per fallskärm. 2002 Filmatiseringar: Väntande vatten (1965) efter novellen ”Kvinnan och döden”, (ur Bonniers Litterära Magasin 1945). Roller: Anita Björk, Björn Gustafson med flera. Kommer hem och är snäll. TV-film 1973. Regi: Lars Ahlin; Roller: Anita Björk och Keve Hjelm. (Förlaga: novellen med samma namn ur novellsamlingen Inga ögon väntar mig. 1944).
Skrivet om Lars Ahlin (urval)
Gunnel Ahlin, Lars Ahlin växer upp. Stockhom, 2001
Gunnel Ahlin, Nu ska vi ta pulsen på världen!, Stockholm, 2005. Lars Furuland, Folkhögskolan – en bildningsväg för svenska författare. Stockholm, 1971. Gunnar D. Hansson, ”Den enkle Lars Ahlin”. Föredrag vid Lars Ahlin-dagen, Sundsvall den 24 april 1998, i Ärans hospital, Stockholm, 1999. [Om Sjätte munnen.] Läs mig som läser er. Texter om Lars Ahlin 1943-2009. Red.: Christer Ekholm. 2009 Örjan Torell, Den osynliga staden. En gestaltningsmodell hos Olof Högberg, Ludvig Nordström, Bertil Malmberg, Birger Sjödin, Karl Östman, Lars Ahlin och andra svenska författare fram till våra dagar. 2008 Sju akademiska avhandlingar har skrivits om Lars Ahlins författarskap. För lista, se: http://websok.libris.kb.se (välj utökad sökning)
Citat Hans och Sandro talade mycket om att de måste hitta på en idé som gjorde att de dagligen kunde tjäna en slant, och en dag kom Sandro med ett förslag som såg ut att bli mycket lyckat.
Sandro menade att de borde spela och sjunga för alla sorgsna som bodde i Sundsvall. Blev de sorgsna människorna tacksamma skulle de nog ge bort en slant. Sandro hade i skolan läst om den israeliska kungen Saul och hans vapendragare David. I Bibeln stod det. ” När nu anden från Gud kom över Saul, tog David harpan och spelade; och då kände Saul lindring och det blev bättre med honom, och den onde anden vek ifrån honom. ” Men hur skulle de sorgsna få kännedom om att det fanns två gossar som ville skingra deras sorgsenhet? Sandro och Hans grubblade. Så en dag kom Sandro på hur de skulle bära sig åt. – Vi skriver ett meddelande på en lapp och går till Sundsvalls Tidning med det och ber dem införa vår nyhet i tidningen. [---] Vi har ett meddelande som vi vill ha in i tidningen, sade Sandro och räckte fram papperet över disken till en gråhårig farbror med satängrock. Först läste mannen lappen tyst för sig själv. När det var gjort och efter att ha skrynklat pannan och rivit sig i näsan läste han högt. – Jaha jaha! Här står det: ”Toner för sorgsna. Två gossar spelar och sjunger för er. Skriv till Sandro och Hans Karlberg Storgatan 33 härstädes, och de kommer hem till er.” Farbrorn harsklade sig och sa: – Det kan jag tala om för er pojkar och det med detsamma, att inte kan vi föra in det här som en nyhet vilken som helst. Det här måste bli en annons. Han satte pekfingret på nästippen och tryckte till så att den vek sig. – Det gör detsamma, sa Sandro och Hans efter en stunds eftertanke. Huvudsaken är att nyheten kommer in i tidningen så snart som möjligt. – Ska det vara en stor och tydlig annons eller en mindre? – En stor annons syns bättre så den tar vi. – Ska vi säga en tjugofemkronors eller en femtonkronors? Sandro och Hans vände sig snopna mot varann och började viska. – Menar farbror att det kostar pengar att få in en annons? frågade Hans försiktigt. – Naturligtvis kostar det. Vad tror ni annars att en tidning lever på? Mannens ansikte fick ett melankoliskt skimmer. – Förresten, sa han med låg och förvandlad röst. När jag tänker rätt på saken tror jag inte att vi alls kan föra in en sån här text vare sig som nyhet eller annons. Den här lappen skulle nog åstadkomma ett himla hallå redan på redaktionen. Han skrattade torrt och sköt lappen ifrån sig och skulle till att säga något ytterligare då Sandro förekom honom. – Varför skulle det bli ett himla hallå? – Därför att det här är en mycket känslig sak. Många tidningsläsare skulle ta illa vid sig. – Känslig? Undrade Hans. – Just det! Mycket känslig! (Ur Sjätte munnen) Tillbaka till sidans början |
||||
