En liten verld bland fjällen. 1885. (barnbok)
Taflor ur lifvet och naturen 1886. (barnbok)
Dyrköpt. Nykterhetsskiss. 1887.
I rosengård. 1890
Erik och Saima. I lövsprickningen. 1891. (ungdomsbok)
Vårluft. Berättelse för ungt folk. 1892. (barnbok)
Gamla näset. 1895. (roman)
I fjälluft. Tidsbild från seklets mitt. 1899. (”vuxenroman med ungdomsprägel”)
Skisser och berättelser 1–2. (1901–1904)
Lille Lapp-Natti och hans fostersystrar. (1904). (barnbok)
Om uppfostran. Några allvarsord. 1904
Vid gränsen. Roman ur vita slaveriets historia. 1906.
Barnen ifrån Frostmofjället. 1907. (barnbok)
Mellan tvenne makter. 1916. (roman)

Postum utgivning:
(sannolikt utgivna av Lauras dotter Rosa)

Ovännen med flera betraktelser. 1916
Brittsommar. 1917. (roman)
Stella. 1924. (roman)
I myrstacken. 1917. (ungdomsbok)
För många om rummet. 1926. (barnbok)
Född med märket. 1935. (roman)

Daniels, Herman, Mycket af hvad författarinnan då åsyftade hör lyckligtvis nu till de nu uppnådda målen. En uppsats om Laura Fitinghoffs En liten verld bland fjällen – den första moderna barnboken. C-uppsats. Stockholm, 1996.

Fransson, Birgitta, ”Än lever Gullspira.” Opsis Kalopsis 2006:1

Karlsson, Gustav, "Barnen ifrån Frostmofjället" 100 år, Församlings-nytt : [organ för den kyrkliga verksamheten i Rödeby församling], 2007:1, s. 6-11

Lindskog, Gerda Helena, ”Lille Lapp-Natti och hans fostersystrar. Om sameskildringen hos Laura Fitinghoff och andra kvinnliga barnboksförfattare 1899-1950.”, Bilden av det samiska Umeå, 2000.

Nilson, Margot, En barnbok som tidsspegel. Laura Fitinghoffs Barnen ifrån Frostmofjället. 1972.

Reimers, Gerd, ”Ett barndomshem för snillen. Ett paradis med ångermanländsk prägel”, i förf:s Lärdom och idyll. Stockholm, 1993.

Ronne, Marta, Laura Fitinghoff. Fragment ur ett författarliv. C-uppsats. Uppsala, 1992

Sjöblad, Christina, ”Laura och Rosa Fitinghoff. Bilder från sekelskiftet 1900”, Nordisk tidskrift för vetenskap, konst och industri 2010:4, s. 349-358

Sjödin, Hervor, ”Ett frieri i början av 1870-talet. Eller hur brukspatronen Conrad Fitinghoff friade till Laura Runsten.” Oknytt 2002:3-4

Sjödin, Hervor, ”Företal”, En liten värld bland fjällen, [faksimilutgåva]. 1991

Sjödin, Hervor, Vägen till Frostmofjället. En berättelse om Laura Fitinghoffs liv. 2006

Thomasson, Lars, ”Sameskildringen hos Laura Fitinghoff. Bilden av det samiska”, Samefolket 2002:2

Otryckt material:
Sjödin, Hervor, ”Laura”. [teaterstycke uppfört på Sollefteå Amatörteater 1991].

Nu leka vi kung och drottning, så får du vara kungen, Ingegerd!
– Nej, visst inte! Den leken är så vanlig, och så är det så dumt att vara kung bara öfver en enda. Vi måste vara med alla fem, om det skall vara roligt, svarade Ingegerd.
– Någonting spritt nytt deremot vore att leka indianer, sådana som dem mamma läste för oss om igår. Vi ska vara af värsta sorten, menniskoätare riktigt.
– Ja, men äro vi inte lika få till det? Du har ju bara mig till att äta upp, sade yngre systern Gertrud, hvars stolthet led utaf att så snöpligt få lof att uppgifva sitt förslag om kungaleken, ehuru hon icke kunde undgå att känna sig högst intresserad af det nyss väckta förslaget om indianerna.
– Det kan ju aldrig komma i fråga att äta upp dig, du skall ju vara min hustru eller ”slafvinna”, tills jag röfvat en hvit flicka, och då skall jag skjuta dig, som det stod i berättelsen.
– Förskjuta, var så god! sade Gertrud som uppmärksamt hade åhört den dagen förut upplästa berättelsen, och som tycktes hafva en befogad fasa för att bli ihjälskjuten.
– Ja, är inte förskjuta och skjuta detsamma? återtog Ingegerd. Emellertid äro vi inte der än, – men vi behöfva inte äta upp någon, ty vi hafva redan öfvervunnit och uppätit våra fiender. Och nu tåga vi hem och skola tjuta ohyggligt.

Ur: En liten verld bland fjällen. 1885.


Glasögonkarlen
Elden brann på spiselhällen i stugan när barnen långsamt, sammanpackade, krypande intill varandra, kom in.
Månke fattades ändå. Han påstod att han inte kunde lämna geten ensam. Egentligen var det så att Ante tog första törnen hos främmande folk. Man var ju osäker på vad som kunde möta en på ett alldeles okänt ställe. Han stannade lugnt ute när de andra knogade iväg in.
– Stäng dörren dundrade en grov röst.
Hade Ante i det ögonblicket vänt sig om skulle hela skaran besinningslöst störtat ut. Ifrån tak över huvudet, hopp om mat – så förskräckta blev de.
Där borta från spisen kom den rytande rösten. Svarta, stora glasögon lyste mitt i bakhuvudet. Eldrött hår hade han och han verkade inte behöva vända sig eller ens röra sig för att se vilka som kom in.

Barnen stod mol tysta. Alla stirrade på de svarta, blänkande ögonen i den rödhåriga nacken och på mannens håriga armar, som var bara till armbågen. De lyftes och sänktes med något glänsande vasst, som han höll i de grova, hopknutna händerna.
– Jag går ut och ser efter hur Månke och Gullspira har det, sa Per-Erik. Han öppnade tyst dörren och gled ut hastigare än han hade kommit in.
Anna-Lisa höll på att följa honom, men hon såg kall gröt på en tallrik på spisbänken och den synen höll henne kvar.
Maglena och småflickorna klamrade sig intill Ante, så han nästan lyftes från golvet. Han viskade åt dem att vara tysta. De hade väl vett om vad som brukades när man först kom in till folk – det att stanna vid dörren och tiga tills man blir tilltalad.
Men Märta-Greta, minsta lillflickan, kunde inte tiga. Hon var rädd och hon var hungrig, och hon kände sig eländig på all vis.
– Mor! Tog hon i. Etta-Eta vill till moor!

Ur: Barnen ifrån Frostmofjället


Tillbaka till sidans början