Sölve Forssell

1923-1992

Efter folkskolan utbildade sig Sölve Forssell till plåtslagare på Sandö verkstadsskola, och han arbetade en kort tid på Svanö pappersfabrik. Han tog värvning och blev volontär på I 21 i Sollefteå. Men hans håg låg åt annat håll. Redan som ung grabb hade han skickat in dikter till tidningarna. Den 1 december 1944 började han en anställning på Nya Norrland, Sollefteåredaktionen. Där stannade Sölve i tre år. Han fick arbete på Gotlands Allehanda och familjen flyttade till Visby. Fem år senare bar det av till Tomelilla. Journalistarbetet på Södra Skåne verkar ha varit Sölve Forssells sista varaktiga anställning.

Sölve Forssell blir fri författare1953, året innan hade han gett ut sin första tryckta skrift i eget namn: Några ord om Johansson. Det är ett tunt häfte på 11 sidor; ”visor med ord och musik för sång och piano med gitarranalys”.
”Johansson” – en samlingsnamn för arbetarna i Ådalen – bor i en liten by vid en norrländsk älv, och han arbetar på andra sidan. Landvägen tar det flera timmar att komma till jobbet; över älven går det på en halvtimme om vädret är gynnsamt. Snöstormar och vårflod försinkar färden. ”Om nu någon skulle tycka att de här visorna är besläktade med en socialistisk predikan, så är skulden inte min. Jag har försökt hålla mig till sanningen, och om sanningen och socialismen är samma sak, så är det inte mitt fel. ” (Sölve Forssell)

Vi kan antagligen räkna Sölve Forsell till Klarabohemernas skara under de år på femtiotalet han enligt folkbokföringen saknar fast adress. Så många förhoppningsfulla skribenter – många av dem kom resande från Norrland – sökte sig till Klarakvarteren i Stockholm, till närheten av förlag och tidningsredaktioner. Det hade också Erik Nyhlén och Emil Hagström gjort, Helmer Grundström och Birger Vikström. I Klarabohemernas värld är Sölve Forssell nämnd på ett par rader. Dan Mellin beskriver i boken en typisk Klarabohem – nykommen till Stockholm:

Omedelbart utgången från Stockholms central med en resväska i näven och författardrömmen i huvudet frågade han sig fram till ett av de många näraliggande småhotell som fanns i området vid eller bakom Vasagatan. Där tog han in för ett par dagar, eller så länge reskassan tålde. Lika snart gjorde han sin entré på tidningen Arbetaren eller Folket i Bild eller på Lantarbetaren för att sälja en dikt eller kanske en novell. Första försöket var ofta dömt att misslyckas, liksom det andra hos Metallarbetaren eller Fabriksarbetaren eller SIA-tidningen varför han med humöret på sned och trött efter det myckna traskandet kliver in på Cosmopolite på Vasagatan för att få en fika och en smörgås. […] Nu var han en av de uppemot två hundra författare, illustratörer och bildkonstnärer som i frilansens form försåg dags- och veckopress, fackförbundstidningar och kulturtidskrifter med deras alster. De var ingen homogen grupp. Det fattades inga gemensamma manifest eller upprop, men de hade i många fall det gemensamt att de kom ur arbetarklass och hade likartade erfarenheter …

Sölve Forssell sålde sina ”visor till nöjets estrader” för att låna den äldre Klarabrodern Nils Ferlins ord. Redan i slutet på fyrtiotalet hade Forssell alltså översatt den amerikanska schlagern ”On the sunny side of the street” till svenska; senare följde ”I believe”= ”Jag vill tro på livet som en vacker dröm så full av hopp”, ”A tear fell”= ”Mitt hjärta är så ensamt” och ”Somebody up there likes me” = ”Långt bortom molnen finns du”.

Sölve Forssell äntrade själv också en nöjets estrad, nämligen Frukostklubbens scen.
Och det hela sju gånger. Kramforspojken Sven Broman (senare Året Runt-redaktör) som hade varit redaktionskamrat med Sölve på Nya Norrland, förmedlade kontakten med Sigge Fürst. Sölve Forssell uruppförde sin kanske mest kända visa ”Jag minns dina steg” just på Frukostklubben.

Diktsamlingen Liten svit för piccola och puka har ett annat innehåll än Forssells Johansson-visor och schlagertexter. Det är dikter om existensiella frågor kring livet och döden. De har en religiös grundton, och samlingen gavs ut på Svenska Kyrkans Diakonistyrelses förlag.

Efter journalisttiden publicerade Sölve Forssell dikter, noveller och debattartiklar i framför allt fackförbundspressen, och i Året Runt.
Enn Kokk, Martin Westerholm och Lars-Åke Melin har alla personliga minnen av Sölve Forssell från uppläsningsturnéer med honom. Lars-Åke Melin har sjungit in Forssells visor på cdn ”En vårvals till min vinteröverrock”. (1996)
”Sölve Forssell var en man för sig. Han var poet, en riktig poet med fladdrande överrock, håret på ända, inte sällan mer påstruken än påverkad när han rörde sig i Ådalens offentliga rum.” (Hans O. Alfredsson).

Sölve Forssell tilldelades Emil Hagström-plaketten postumt år 1995 - tillsammans med Bengt G. Andersson.
År 1985 fick Sölve Forssell ett stipendium på 4.000 av Kramfors kulturnämnd för att kunna ge ut en andra del av Visorna om Johansson. Detta blev aldrig av.


Tillbaka till Sölve Forssell