| . | . | .
| |
Frans Michael Franzén
1772 - 1847
Fakta om författaren
Frans Michael läser ur en bok – antagligen sina Skaldestycken – som han håller uppslagen i handen. Selma och Fanny sitter lyssnande vid skaldens fötter. Selma är den glada och lustiga, Fanny är allvarlig och reflekterande. Jord och himmel. Franzéns två sångmör symboliserar hans skilda skaldetemperament.
| |
En stor åskådarmassa hade samlats då den 25 ton tunga granitsockeln till Franzénmonumentet, i november 1910, skulle lossas på kajen i Härnösand, dit den hade fraktats med pråm från Stockholm och Carl Milles ateljé. Skalden själv, som är gjuten i brons, väger endast 500 kg. och kunde därför transporteras på tåg.
Skulpturen är uppställd i den övre delen av Stadsparken i Härnösand, i den så kallade "Grottan", mittemot Sambiblioteket.
|
Frans Michael Franzén föddes i Uleåborg, Finland den 9/2 1772. Hans far var trävaruhandlare. Även om ”omgivningen av tjärtunnor och handelsvaror var föga ägnad att nära sinnet för poesi” blev han en av våra stora skalder.
Läs mer...
|
|
Franz Michael Franzén
|
Skrivet av Frans Michael Franzén:
(urval)
Herdabref i Hernösands stift 1832. Härnösand, 1832.
Skaldestycken. D 1–7. 1824–1861.
Minne af landshöfdingen i Westernorrlands län frih. Pehr Abraham Örnsköld. Stockholm, 1833.
Charader. Stockholm, 1849.
Frans Michaël Franzéns samlade dikter. [1–7]. Örebro, 1867-69.
Resedagbok 1795-1796. Stockholm, 1977.
Skrivet om Frans Michael Franzén: (urval)
Torsten Bohlin, [Inledning], Franzén, Dikter, psalmer, tal och brev, s. 5 – 37.
Gunnar Qvarnström, ”Det vittra kaleidoskopet”. En överblick av en regional litteraturtradition, Västernorrland – ett sekel 1862 – 1962, D. 2
Arne Wiig, Frans Michael Franzén – myten och människan, 2006.
Citat
|
När jag åt dalen blickar,
Ett Eden jag vid källan ser,
Där Selma står och nickar
Emot sin bild och ler.
Men uppåt vänt, mitt öga
Ser bergets glans, dit Fanny går
Och tillber i det höga
Och själf förklarad står.
Förlikas ej de tvenne?
Jo, Fanny Selmas dotter är;
Men modern efter henne
I tårar stannar här.
Vid bergets fot hon somnar
Och drömmer, vad hon ej har sett.
När allting sig fullkomnar
Bli jord och himmel ett.
| |
För Selma vid min luta
Jag sjöng, en sorglös yngling än,
Nöjd att mitt hjärta sluta
Till hennes, blott som vän.
Sen såg jag gammal vorden,
Ett barn, som fram i templet gick.
Dess själ var ej på jorden,
Ej mera än dess blick.
Här nere himlen vara
Jag tyckte vid den förras syn;
Men denna underbara
Upplyfte mig till skyn.
Jag lärde av dem båda,
Vad dubbel skönhet livet har.
Vi henne dubbel skåda:
En blir hon, som hon var.
”Fanny”
|
| |
|
Mitt första bör få ett stoltare namn,
Då förent med flera, som långväga vandra,
Det skyndar sig ner att vila i hamn,
Där seglare möta varandra
Vad den girige minst gör är mitt andra,
Väl sitter hos gumman, som hon så snäll
Och spinner sin totte i vinterkväll
Den trevliga Åbon i mitt sköna hela;
Likväl honom ej de dygder fela,
Som ägna mitt tredje, och gärna han går
I mitt fjärde, med vad i sitt huvud han får.
Ur Charader. Nummer 23.
| |
Mitt första säger allt vad sägas kan:
Mitt andra det använder och förklarar.
Mitt hela kort och gott förklarar
Vad sinnrikt tänkes av gemene man.
Ur Charader. Nummer 67.
|
|
