Det torra trädet savas.1937. Lyrik
Förvandlingens tid. 1937. Lyrik
Klyftan. 1939. Lyrik
Den tanklöse spelmannen. 1943. Lyrik
Spelmans blomster. 1947. Lyrik
Brudbloss och jungfrulin. 1949. Lyrik
Gröna kransar och röda band. 1951. Lyrik
Kistebrev 1952. Lyrik
Slingerbultar. 1953. Prosa
Gökklocka. 1954. Lyrik
Barn, bohemer och talgoxar. 1955. Prosa
Nya dikter. 1956-57. Lyrik
Dikter i urval. 1957. Lyrik
Visor i Tidlösa.1959. Lyrik
Jordrök.1960. Lyrik
Historier från vägarna. 1962. Prosa
Sabbatsår. 1967. Lyrik

Sven O Bergkvist, ”Luffarår och klaraliv”, I Klarabohemernas värld. Stockholm, 1993, s. 153 – 158
Thorstein Bergman, ”… och skrev en ros därtill. (Några anteckningar till Emil Hagströms biografi)”, Visor i Tidlösa. Dikter av Emil Hagström; tonsatta av Thorstein Bergman. 1977, s. 4 – 7
Thorstein Bergman, ”… oss till glädje”. Thorstein Bergman sjunger Emil Hagström.
Grammofonskiva, 33 varv 1983. Texthäfte, 12 s.
Stig Edfast: Att skriva för att leva. 1974. (D-uppsats, Stockholms universitet)
Tom Hedlund, ”Med graven i behåll”, Svenska Dagbladet 2007-07-03
Rune M Lindgren, “Efterskrift“, Hagström, Emil, Balladen om Isak Larsson och andra dikter. 1983, s. 135 – 144
Rune M Lindgren ”Nu har Emil Hagström fått sitt minnesmärke”, Höga kusten 1983:3, s. 40
Paul Lundin, ”Brudbloss och jungfrulin. Om författaren Emil Hagström”. Thule 1985:4, s. 35–43
Stig Sjödin, ”Antecknat om Emil Hagström”, Lyrikvännen 1959:, s. 14 – 15
Staffan Söderberg, ”Så trasiga skor. Noteringar kring Emil Hagströms författarskap”, Provins 1986:4, s. 47 – 48
Svensk mediedatabas http://smdb.kb.se/catalog/search

Emil Hagströms arkiv finns i Göteborgs universitetsbibliotek. Det omfattar 32 kapslar och är slutförtecknat under signum H 188.
http://www.konkordans.se/Emil%20Hagstrom.pdf

Tidningen VI:s litteraturpris 1961 LO:s kulturstipendium 1963 Ferlinpriset 1964 Dan Andersson-priset 1967

Bland andra följande har tonsatt Emil Hagströms dikter: Thorstein Bergman, Maurice Karkoff, Tor Bergner, Lars-Erik Larsson, Bo Linde, Olof Lindgren, Bo Nilsson, Erland von Koch.

Ett vinterliv – en sommardikt. En dokumentärfilm om Emil Hagström [av Thorstein Bergman och Gösta Ågren. Tv2,1972-04-24.
Klarabohemer. Del 1. [Emil Hagström medverkar] . TV-film: 1970-03-15 (Emil Hagström medverkade som sångtextförfattare i filmen ”Det var en gång en sjöman” (1951) med dikten ”En natt i Toulouse”.)

I september 2007 bildades Emil Hagström-sällskapet
http://www.emilhagstrom-sallskapet.se/

”Emil Hagström-plaketten” delades ut 1982–1997 för "insatser på diktens och visans område i Emil Hagströms anda, till personer och organisationer som gjort värdefulla insatser för visdiktningen, som diktare, kompositör, förmedlare eller forskare". I samband med Lyrikveckan i Sollefteå under 80-talet samt under större delen av 90-talet, utdelades Plaketten som pryds av en miniatyrrelief i stengods, utförd av samma konstnär och med samma motiv som minnesstenen.

På andra sidan ån gick vägen till Runsjön. Det låg flera byar på marka, som skogen och skogsbyarna kallades, men Runsjön låg närmast uppåt Gammelån. Vid bron delade sig vägen. Och just där kom två par pjäxor strävande i blötleran.

Ovanför pjäxorna säckade sig två par vadmalsbyxor, båda lika lappade och stort tilltagna för benen inne i dem. Arv av fullväxta karlar tydligen. Kavajerna var inte gentilare de. På skulten slutligen två vegamössor på tre kvart, karigt och nonchalant. Ena mösskärmen var lagad med en röd tråd. Och under mösskärmarna två smala, bleka ansikten, som såg lite småviktiga ut. Men deras kindben hade ingen bengallkniv ännu sargat sig över en gårbortkväll.

Det var två lilldrängar från Åkroken, och nu kom de på vägen i Ålyckan. De ärnade sig tydligen över bron. Skulle väl till Lindgrens eller mommas eller till någon av stugorna uppåt Långsjöbäcken. Pojken i kolt nöp i gräset med sina kalla tår, tittade lite nyfiket på lilldrängarna, höll händerna på ryggen.
Nu kände han igen den ena. Han var hos Byströms, där mor varit på tunnbrödsbak. Hilding hette han och var en överdängarna att lägga in strömming och potatis. Det visste pojken så liten han var. Han hade hört det av Byström själv, som skrattat så att guldkedjan på magen hoppat.
Kan I förstå, vart all strömmingen tar vägen?
Husfolket tittade och dagsverkarna. Hilding var smal och mager som en stör. Och de skrattade.

Nu kom Hilding på vägen i Ålyckans by. Han och en drängkamrat. Uppe på backen blev de stannande, vinkade åt kvadden. Men han hade just som ingen lust att gå fram till vägen. De ville nog bara retas över hans kolt. Det brukade drängpojkar och karlar göra. Men de fortsatta att vinka. Kom då. Vi vill veta någe. Och vi har inte tid att stå där hela dan. Nänä, stora karlar hade bråttom. Så kvadden masade sig till dikeskanten.
Om han visste var Strängens bodde? Han pekade oppåt Långsjöbäcken. Där kurade en gråstuga bland björk och al.
Men de ville bestämt veta mer. De pratade lågt sins emellan. Jomen, stora karlar hade att prata om. Hilding och den trasiga mösskärmen fick som småroligt också.
Vems pojk han var?

Ur: "Kvaddarna", Slingerbultar. Kvadd betyder pojkslarver, med bibetydelsen oäkting.


Vyschan lull, hadiralanlej,
Mor din ligger me kâra.
Vyschan lull, men hon vålar om dej
och är dej förinnerligen nära.
Vyschan lull, hadiralanlej,
olöcka kommer som hon vell te mej.
Kusen går lull genom åra.

Ur: ”Vaggvisa till en oäkting”, Gröna kransar och röda band.


Vackra visor är aldrig långa,
vackra ord ska man aldrig tro.
Ekke dansar i kväll på Sånga,
Elin gråter i Älandsbro.
Hönan ruvde och kanken gol,
jäntan gruvde för sin trånga kjol,
och käringarna på lingonskogen
hadde ont av snön som föll i fjol.

Nä – åkerbära i Ådalsliden
var de sötaste som jag fann.
Och du var sola i slåttandtiden,
jemesi fjortan, då vâla brann.
Vammal väva en lang, lang vad
– langt till vårn, blir väl nagen råd.
Och tullan hänger i farfarsstugan
och livet hänger på en naveltråd.

”En visa från Ådalen”, Kistebrev


… vid elva års ålder var jag byxsocialist. Långt innan dess hade dock ordet proletär fastnat i mitt huvud. Var jag fick det ifrån har jag nu inget minne av. Men det satt där. Och min definition av ordet var enkel nog, Det var folk med trasiga kläder. Och då jag under min skoltid varit den trasigaste bland alla lappade och trasiga ungar så kunde jag inte gärna vara annat än proletär. […] Det mest proletära hos mig var mina byxor. De bestod av idel lappar, var styva som plåtrör och kunde stå för sig själva. Min mor brukade också efter varje ny lapp förtvivlat utbrista, att det nu var sista gången hon tog befattning med dem. Men snart hade jag nött hål på något nytt ställe, och de fick i alla fall en ny lapp.

Ur: ”Byxsocialisten”, Slingerbultar.


Gullpudra och fackelblomster,
åkervinda och vänderot,
skogens spira och ängarnas kransar
till själens hugnad och bot.
En midsommardag,
en älskelig brud
oss till glädje.

Trolldruva och fingerborgsblomma,
svalans ringar och forsnipans bo,
blonda kvällen i blått förtonar,

nio barnsliga blomsters tro.
Det spelande blod,
den svalkande dagg
oss till glädje.

Ur: "I midsommartiden", Sabbatsår.

Tillbaka till sidans början