Länsbiblioteket Västernorrland - Författare med anknytning till Medelpad och Ångermanland

Det var kanske den gången ha sa till henne att det fick vänta med nya strumpor till dess att han fått lön, fast han fått månadslön och allt. Det var kanske då hon bestämde sig. Inte för att hon var så hagalen, nog visste hon vad man får ta med sig, men känslan av att inte kunna bestämma själv, det var det som var tryckande. Och så låg det i tiden. Då, i början av sextiotalet var det många som slutade vara hemmafruar, de gick ut och började jobba, det började pratas om jämställdhet och sånt. Dessutom var barnen tillräckligt stora, de behövde inte ha mamma hemma i köket hela dagarna.

Mannen, maken, han sa att hon fick göra som hon ville. Hon fick själv bestämma hur länge hon ville jobba. Två år, sa hon, allra högst ett par år, sa hon, och ordnade själv ett jobb på LB Elektriska, en lampfabrik som fanns i Södertälje då. Men när det gått två år och hon fortsatte att jobba heltid med att fila bort gjutkanter på lamphållare av porslin och sätta mässingsskruvar i de där små kabelskorna då tyckte maken att hon lika gärna kunde jobba på samma ställe som han. Så har vi sällskap till jobbet, tyckte han. Han hade redan frågat om arbete för henne på Wedaverken, på avdelningen intill den han var anställd på. Det var redan klart. Det var därför hon bytte arbetsplats.

Wedaverken gjöt i metall, hon fick till uppgift att fila bort skägget som blev i gjutningen. Det var vad alla kvinnorna gjorde, fast det fick inte kallas kvinnojobb, karlar hade gjort det förut. Det var ungefär samma arbetsuppgifter som på gamla jobbet, fila och putsa. Skillnaden var materialet, metall i stället för porslin. Och att det var större grejer, det blev mer och tyngre spill att städa bort. Och så var det ackord.

De ställde sig bakom henne med en klocka, de ville se vad hon klarade, sa de. Hon ville visa sig duktig, att hon minsann kunde fast hon var en lite rultig svensk tant och kanske inte så snabb som alla de som jobbat där i all sin tid. Sedan var det aldrig någon som ville byta jobb med henne. ”Ditt jobb går inte ihop, sa de. Fast det var bestämt att alla skulle byta jobb med varandra och inte stå på samma ställe hela tiden så fick hon och en jämnårig finsk kvinna jämt stå på den tunga gradningen. Till slut brydde de sig inte om något ackord, det blev aldrig något över den garanterade lönen i alla fall. De försökte komma därifrån, de sa till förmannen att de borde få byta. Men han sa att de passade så bra till jobben, de var så kraftiga och stabila, sa han. En gång tog de mod till sig och gick in till tidsstudiechefen, de ville att det skulle mätas om, det blir aldrig någon förtjänst, sa de. Men chefen svarade att karlar hade gjort samma jobb förut och inte klagat. ”Ni är ju jämställda”, sa han. ”Det är ingen skillnad på karlar och kvinnor”, sa han.

Efter det brydde hon sig inte om att få bättre betalt. Det räckte ändå. Maken tog de stora räkningarna, lyse, telefon och så, själv stod hon för maten. Maken kunde röra sig lite fritt mellan avdelningarna, han kom ibland och hälsade på.
”Fy sjutton, vilket jobb du har” kunde han säga. Eller, ”det är inte klokt hur ni måste lyfta”. Men inte kunde han lägga sig i, han hörde inte dit egentligen. Kanske hade hon kunnat gå till ordföranden i Metall som jobbade där, men att kämpa sig till jobb från andra, jobb som de ville ha för att det var bättre betalt, det kändes motigt. Några hon jobbade med var så där att de började grina och sura så fort de inte fick som de ville. Nej det ville hon inte börja bråka om, i stället sökte hon sig till förrådet.

Hon blev kvar i förrådet i tjugo år. Det var också tungt och mycket att lyfta, men hon njöt av känslan att behövas. När någon kom dit kunde hon hjälpa dem, hon visste var det fanns som de frågade efter. Många gånger visste hon vad de ville ha, fast de inte kunde namnet eller dimensionen. Hon tyckte att det hade betydelse att hon fanns, det gjorde skillnad om hon var på jobbet eller inte.

De fick var sin guldklocka, hon och maken. Fast han fick avgångsvederlag och blev arbetslös några månader efter han fått sin. Hon hade lite dåligt samvete att hon fortsatte gå till den fabrik som inte längre ville ha hennes man. Men det var avkopplande att vara på jobbet. Där fick hon höra och tänka på annat. Inte bara på honom som var utsliten och förbrukad. Hon skrattade ihop med sina jobbarkompisar, hon tyckte att de var som en familj. Hon behövde den för att orka med den andra.

Novellen ”Egenvärde” ur Några gjorde hålen …Noveller, dokumenteller, akvareller (2004)

Jag drog till Holland ett år sedan jag slutat gymnasiet. Visste väl inte riktigt vad jag ville med livet, nu när det blivit mitt eget så att säga. Ett helt år var jag hemifrån, fungerade helt och hållet på holländska som, när man väl kommer underfund om hur diftongerna och g:na ska uttalas, inte är så svårt. Kunde jag inte ett ord högg jag till med ett svenskt och ofta var det samma. Handduk t.ex. det heter handdoek, pannekoek är pannkaka, dvs. det svenskar söderut kallar tunnpannkakor. Hus är huis, tak är dakk, gardiner är gordijnenen, etc. Men den allra största nyttan hade jag av dialekten, jag kunde könsbestämma orden. För andra måste det nötas in och gnuggas fast, att katten är hon och hunden han, gräsmattan är hon och backen han. Men jag visste det redan. Inte för att jag läst tyska, utan för att jag vuxit upp på en bondgård i Norrgällsta och fick dialekten med modersmjölken, som det heter. Hemma använde vi alltid genus, som alla andra som talar dialekt. I rikssvenskan ersattes hon och han av den och det för länge sedan, därför är det skrivna språket så vrångt att få till, för man gett göra som fröken säj

. Nåväl, jag var i Holland och var nitton år och funderade inte stort på dialekter och linguistik. Jag snackade och hade kul, jobbade här och där och var allmänt sorglös, som ungdomar oftast är. Hela framtiden var ju kvar. I juli, när det var tre veckor kvar av mina tolv månaders uppehållstillstånd fick jag besök. (Ett besök på ett helt år – och ändå är det inte mer än 35 år sedan. Världen var ofantligt stor.) Tre kompisar från Ö-vik drog runt Europa i en gammal ”Bubbla” efter lumpen. Jag hade längtat. De var mina bästa kompisar, vi hade brevväxlat hela året. Men när vi träffades kom först inte ett ljud ur mej. Jag hade inget språk i munnen att prata med. Allt som kom ut var holländska. Efter ett tag lossade banden, men då var det bredaste dialekt.

De stod rakt upp och ned och glodde. En var från Gimåt, två från stan. I tre år hade vi gått i samma klass, från morgon till kväll. De kände mej som en beläst och talför person, med rikt språk och stort ordförråd. Jag hade femma i svenska. Men den här rotvälskan! De bara glodde. Själv var jag lika förvånad. Men kunde inte rätta till det. Det var den svenska jag hade. Det var mitt modersmål som kom ut genom munnen.

Och så har det fortsatt. Jag flyttade till norrbotten, blev ihop med en skåning, fick barn ett par gånger och flyttade till Stockholm. Men var gång jag kommit så jag sett bergen blåna vid horisonten har tungan vridit sig en aning och ställt om sig till tjocka L. Barnen brukade sucka i baksätet: ”nu börjar hon igen”. Numera skrattar de åt mej. Men det är något med dialekten som jag funderat över. Allt blir så mycket mustigare och rikare.

Häromdagen kom jag på vad det var. Det är det där med genus. I och med att vi könsbestämmer orden ger vi tingen liv. Genom sättet att använda språket förhåller vi oss till naturen och sakerna vi använder på ett helt annat sätt än om vi använder den mycket stelare och korrektare rikssvenskan. Hör här:
- Ha ji fått panna å funka?
- Jo. Jag är nere i källarn lava´na nu. Hon brinn bra.

På svenska kan man inte säga att man är tillsammans med värmepannan. Det låter inte riktigt klokt. Värmepannan är ett ting utan liv – ett objekt. Men i dialekten kan hon vrendskas och vara allmänt besvärlig, nästan leva. Och därmed blir även det vardagliga pratet fyllt av ett tyngre innehåll. Som inte går att översätta.

Tidningen Ångermanland 2009-09-25

Tillbaka till sidans början

Maria Hamberg