I anletes svett : blixtfoton från arbetets värld. 1917

Blå korset : detektivroman. 1929

Privatsekreteraren : detektivnoveller. 1934

Skådespelerskan : detektivroman. 1934

Blondiner : detektivnoveller. 1939

Fritidsnöjen. 1958

Ådalingar. 1983

Landskap – vandringar. 1986 (postumt utg. av Mona Hessel Parent)

Ove Andersson, "Gustafsson med muntascherna : förre VA-mannen som nu är rikets äldste kåsör", Västernorrlands Allehanda 3 februari 1977

Staffan Björck, Förord, i Landskap – vandringar. 1986

Rune M. Lindgren, ”Efterord”, Ådalingar 1983

Rune M. Lindgren , ”En man från sågverkens landskap : Gustafsson med muntascherna”, Höga Kusten 1980, s. 30

Jarl Torbacke, Journalistiken var hans liv : Hadar Hessel 1891– 1984. 2007

Jag har mången gång grunnat över att man inte har det ringaste intresse för metning. Men alltid har jag kommit till det resultatet att det med denna hantering förknippade barndomsintrycket varit för starkt.

Det var alltså på den tiden då somrarna var varma och började när skolan slutade.
Redan avslutningsdagen tog man av sig skorna på hemvägen för att markera sin fritid, och det var särskilt angenämt att gå i hjulspåren där sanden var mjuk som ljus rök.
Visserligen var det bara varannandagsskola – oöverträffad skolform för den som söker visdom utanför lärosalen – men nu låg en hel solig sommar framför en, björken hade börjat slå ut, snart skulle häggen blomma och fisken stå lat i vikens stilla vatten.

Till denna härlighet vaknade man nu varje morgon när tåget med en ljus varningssignal gick in i den farliga skärningen, där man i augustiskymningen spanade efter de fösta lovliga änderna.
På bordet i solstrimman låg bibliska historien och geografin orörda med sina flottfläckar efter många årgångars fingrar, ty det var arvegods.
Grisen var redan ute och grymtade i solvärmen för att tillvarata en levnad som skull sluta med novemberfrosten.
Men en pojke som satte sin bara fot på solhet gårdsplan hade ingen tanke på livets slut, knappast sommarlovets.
Med maskburken i ena handen och metspöet över axeln skyndade han på en smal skogsstig en fjärdingsväg till den svarta tjärnen.
Det var ingen enslig väg, den levde i solvärmen. En groda hoppade över torrsprickorna, och så man inte opp hade man hennes kyla under fotbladet.
Vid övergången av bäcken blev det alltid en paus för att lägga upp strategin, vilka stenar som var de bästa att hoppa på.
Om det var vind, fast det sällan blåste i barndomens sommar kunde det hända att en ekorre kom seglande på en barkbit med svansen som ett glatt segel.
Och på den andra stranden försvann han som en röd stråle mellan träden på en mjuk matta av vinterbruna barr.
Nu var man ett med vildmarken. Om händelsevis en byxknapp lossnade under den strategiska överfarten, skar man bara ett hål och trädde en pinne genom hängselstroppen med ett ensamt men överlägset leende vid tanken på hur omständligt en kvinna – i detta sammanhang modern – skulle ha handlat i en sån situation.[…]

Tjärnen sov ännu under ett soldränkt täcke, fisken var lat och man satte sig på en flat sten med spöet i knä. Flötet låg kokett och orörligt i det hemlighetsfulla vattnet mellan bladen.
Dagsländor med genomskinliga vingar darrade i solvärmen vid vattenytan i ängsliga ärenden, ännu förborgade för barnet innan sol gick ned. Och utanför vasskanten hoppade ostyriga småmört efter mygg. […]

Ögat gled, solen var ljuvlig och man glömde flötet tills det började rycka i reven. Då hoppade flötet mot ett näckrosblad som vek sig som ett lat och stort elefantöra.
Man reste sig av spänning och fick en kantig sten mellan tårna, men smärtan kändes inte.
Det gällde att vara finurlig, att inte förivra sig så att jättefisken gick sin väg innan den svalt kroken.
Det darrade i metspöt, ett tecken för den vane fiskaren att saken var klar.
Och så sprattlade en liten röd aborre i silverstänket, som bröt sländornas kärleksstund, och efter ändlösa sekunder låg han med flämtande gälar i det späda sommargräset.

Så gick triumffärden hemåt på snabba fötter sedan fångsten växt ut till flera fiskar på en klyka som med manligt allvar över läpparna skurits av en sälg.
Denna lämnade också en bit över till pipa att blåsa triumfmarschen i när hemmets grå spåntak skymtade och katten kom nyfiken emot fiskaren mellan blåklockor och midsommarblomster.
Att kasta en krok nu när håret blivit silvervitt som solstänket kring barndomens aborre blir för armt. Även om livet är materiell rikt att man har kastspö av fjädrande stål med en sinnrik rulle och färggranna wobbler.
Fiske ska ske i armod bakom vilket en oviss längtan bör gro. Då förstår man männen vid Genesaret sjö som barfota lade sina nät i väntan på en fångst som inte var att söka i dem.
Och så får man nöja sig med den kontemplativa ro man känner på storstadens trottoarservering.
Det är också en strand med sällsamma fiskar, fast vattnet har blivit grumligare.

Ur ”ang. mete” 3/1 1975

…
Detta var även den goda strömmingens stad, men jag jagade förgäves efter sotare – med persiljesmör. På alla näringsställen samma svar: man hade redan tagit benen ur strömmingen. Hur kan man behandla denna läckerhet så i stället för att halstra den på glödande kol? I dragspelets tid dör gamla melodier, suckade Pelle Molin. Man kan säga detsamma om restriktionernas tidevarv, där det bara gäller att skyffla fram tilltugg och supen. Och så söker man inbilla norrlänningen att renstek är en läckerhet, var nu denna amsaga kan ha uppstått. Men tyvärr är ju allt relativt, och om man jämför den med restaurangvagnens perniciösa kalvfricassé, som glassen smälter i tårar inför, så finns det ingen gräns för läckerheter. Man får sådana här tankar när man sitter vid det goda kaffet på stadens konditorier och äter välsmakande bakelser utan högtalarmusik.

Ur: ”ang. strömmingens stad”

…
Och skogsåsarna, som blir violetta i solnedgången, finns inte bara hos Pelle Molin. Vattnet svartnar, och småmörten, som nafsar efter insekterna, blänker som ett pärlregn i de döende strålarnas ljus.

Och denna bild, som finns i varje god norrlännings bröst, blir bara tydligare med åren, den lockar hem bygdens söner över de stora vattnen. Även om han i sin ungdom sympatiseat med Hinkes dissekering av den svenska flaggan; l u n g s o t o c h s k u m m j ö l k. Minnet av midsommarnatten hade sålunda lockat hem en barrikadkämpe – i ordets verkliga mening – efter 30 år i Kanada. På den tiden var han mager, och när rättskänslan bor i en för mager kropp kan blodet bli lite för hett. Mannen heter Fritz Ståhl, och hans namn är förknippat

med en mycket kritisk episod i Ådalens arbetarrörelse. Sandökravallerna 1907. Fritz Ståhl, hans numera döde broder Henning och bondsonen Albert Sundin ställde sig i spetsen för en stormning av arbetarkasernerna vid Sandö sågverk, där strejkbrytare inhysts. Stunden var allvarlig, och landsfiskal Borin, som ansåg sig skyldig läsa upprorsparagrafen för demonstranterna, fick ena ögat utslaget av en plankstump, kastad av någon okänd. De tre unga männen – några och tjugo – fälldes som ledare av upplopp och fick åtta års straffarbete, som sedan avkortades med ett par år. Det gällde föreningsrätten, som Seth Kempe, ägaren till Sandö och Dal, inte ville erkänna, och striden drevs till sin spets. Det var några underliga dagar, och på den grannsåg [Strömnäs] där minnestecknaren då tjänade sina 14 öre i timmen hade under söndagsdygnet alltid någon vakans bland de unga uppstått.

Ur ”ang. en revolutionär”


(Mustashvinjetten på sid. 1 och bokomslaget här nedan är tecknade av DN-kollegan Birger Lundqvist.)

Hessel – i jackett – övervakar Landsortsupplagans tryckning på DN. (Fotot utlånat av Mona Hessel Parent)

Tillbaka till sidans början