Länsbiblioteket Västernorrland - Författare med anknytning till Medelpad och Ångermanland

Efter sexårig varannandagsskola, en skolform som Hadar uppskattade för de möjligheter han då fick att skaffa sig nyttig livserfarenhet under de lediga dagarna, gick han i Gudmundrå högre folkskola. Hadar Hessel tog efter studier vid Påhlmans skrivinstitut realen som privatist. Sina första erfarenheter av tidningsmannayrket fick Hessel som volontär på Sollefteå-bladet där han arbetade i ett drygt år. När denna tidning lades ner flyttade Hessel till Stockholm där han under några år försörjde sig på tillfällighetsskriverier, i bland annat Brand. Han arbetade också en tid som korrekturläsare på Stockholms-Tidningen. 1915 styrde Hessel åter kosan norrut, till ett arbete på Västernorrlands Allehanda där han stannade till sommaren 1923. Han berättar från åren i Härnösand bland annat att Helmer Osslund kunde komma in på redaktionen ibland. Det gjorde också Ludvig Nordström, vars bok Landsorts-bohème Hessel ägnat ett kåseri.

Efter de åtta åren i Härnösand återvände Hadar Hessel till Stockholm där han fått en anställning på Dagens Nyheter. Från 1923 och fram till sin död blev han kvar på denna tidning, där han bland annat arbetade som notischef och redaktör för Landsortsupplagan. Han pensionerades formellt vid 75 års ålder, men fortsatte att leverera kåserier under signaturen ”Gustafsson med muntascherna”. Hur Hadar Hessel hade kommit på den signaturen är okänt. Däremot vet man varifrån han hämtat ”Happa Tja”, en signatur som han också använde. Så heter nämligen en figur i Martin Kochs Guds gröna värld (1916), en roman som Hessel ofta återvände till.

Hadar Hessel var en beläst man och han tryfferade ofta sina kåserier med litterära citat, ibland utan att ange författaren. Citaten ger en extra krydda åt hans korta texter, och utgör ett spänningsmoment för den tävlingssugne.
Jarl Torbacke har för övrigt räknat ut att den text Harald Hessel citerade flest gånger var ”Internationalen”.

Hadar Hessels favoritämen var, utöver de för en Stockholmsflanör vardagsaktuella, också ”Höljet”, dvs kläderna, och maten, fast han själv aldrig lär ”ha varit inne i ett kök”. Hessel var francofil, och tyckte mycket om kvinnor.

Också då han skev om någonting helt annat fick han ofta anledning att i minnet återvända till Ångermanland, att erinra sig episoder från sin barndom och uppväxt. ”Hans geografiska hjärta hörde hemma i Norrland”. 1983 samlade han sina norröna kåserier i boken Ådalingar.
Här finns pärlorna:
”ang. mete”, ”ang. en revolutionär”, ”ang. surströmmingsstaden”, med flera.

Hadar skrev med en avklarnat, raffinerat, enkel stil vari han malde sin beläsenhet, sin förkrossande levnadsvisdom, sin bonniga klarögdhet, storstadsflanörens fördröjda blick, sin oändliga nyfikenhet och sin känslighet för erotiska signaler, en nacke, en örsnibb som blygt tittar fram bland förvirrade lockar, konturen av ett lår under en kjol i motvind.
Och hela tiden tänkte han och resonerade.
Han vandrade inte sällan över gränsen till poesin och citerade klassikerna flitigt så att deras blanknötta rader fick nytt innehåll.

Och han kunde göra tidssprång som tog andan ur hans unga glopar till kollegor.

[…]
För många läsare var hans måndagskrönikor något av en sakral morgonbön inför en ny arbetsvecka, en liten stund fylld av minnen och eftertanke, reflektioner och iakttagelser, alltihop silat genom en gammal mans sinne: sensibelt, lyhört, detaljrikt.
Hans stillsamma noteringar, fyllda av gott humör, äkta sentiment och icke minst sensualism, för att inte säga erotiska stämningar, blev inte precis sämre av att han hade ett sådant häpnadsväckande perspektiv.
Allt som för de unga och medelålders medarbetarna var historia och arkiv var för Hadar samtid, sådant han själv upplevt.
(1986)