Den stora vreden. Nordsvenska öden ur hävd och sägen. D. 1–3. 1906.
[Den stora vreden har under årens lopp kommit ut i många upplagor och i flera utgåvor: 1906, 1921 (med ett förord av Ludvig Nordström), 1938 och 1983. En ny utgåva planeras 2006 ].

Sjösagorna om Late Jim. 1909.

Från Medelpads förtider. 1910.

Fribytare. D 1–2. [Från Norrlands sista halvsekel]. 1910.

Baggbölingar. D. 1–2. [Från Norrlands sista halvsekel]. 1911.

Utbölingar. D. 1–2. [Från Norrlands sista halvsekel]. 1912.

Fågelskytten och andra berättelser. 1912.

Under "Jesu bröders spira". Ur Nya världens romantik, en förgången stats historia, ett samhälles väg till döden. D. 1–2. 1915.

Storfursten av Lappland och två andra berättelser. 1915.

Boltzius och andra gubbar. En samling sägner och krönikor. 1920.

Medelpad och Ångermanland. En läsebok för skola och hem. D. 1–2. [Tills. med Maria Rieck-Müller]. 1921.

De frostiga Bottenlanden. Texturval till Olof Högbergs författarskap och norrlandssyn.
[Kommenterade och valda av Ingeborg Nordin Hennel och Claes Rosenqvist]. 1986.

Bromé, Janrik, Olof Högberg. Den stora vreden. 1955.

Drömmen om Norrland och världen. En bok kring Olof Högbergs författarskap. [Red. av Ingeborg Nordin Hennel och Mauritz Edström]. 1981.

Nordin Hennel, Ingeborg, Den stora vreden. Studier i Olof Högbergs prosaepos. Diss, Umeå, 1976.

Nordin Hennel, Ingeborg, Gråe Jägarns gudson. Något om Olof Högbergs liv och dikt. 2002.

Nordin Hennel, Ingeborg, Vreden. Olof Högberg och hans Norrlandsepos. 1978

Det var i de avlägsna förtider, då de frostiga Bottenlandens styresherdar nord kring viken ännu räknade som trots och dårskap att så råg den ena sommaren, i hopp om skörd den nästa.
Och orten var Svarta-Noret by på norra stranden till Storfjärden, där Ångermanälven tömmer sitt mesta vatten i havet.
Där i byn levde i dessa tider grannarne två.
Den ena var välvärdig kronofjärdingsmannen, välaktad, välbesutten Mates Hampusson, bonden i byn, kallad Rike-Mates.
Den andre var rättanställde skinnarn, ärlig, konsterfaren Mickel Ingevaldsson, torparen i backen, kallad Skinn-Mickel.
Om dessa två mäler sägnen, att det städse gick den ene väl, så länge den andre illa for, och detta i en växling, som berättarordet nu skall ge vid handen.


EN OBJUDEN MÅNGÅRSGÄST HOS TORPARN.
Högt uppe i den solsidiga stenbacken, mot kalhuggen skogsglänta tvärs över åsen, syntes över vida fjärden som en annan fyrbåk Mickels stuga, liten, arm och grå mot blåa himeln, knäböjande med sitt ansatsskjul mellan granarna, som stodo spetsgård vid rishagen, och anropade Herrens misskund med den smala kornhässjans höga spiror, som ett par utsträckta magra armar.
Ännu högre satt kråkslamran på hässjans stång och slog sin olåts torra drill, för att skrämma bort ”ofåglar”.
Rågskrikarn, kråkan, skatan skydde den fattiga backen, men en ofågel, den allra värste, trivdes väl i torpet.
Det var en gäst i stugan, en mångårig, men objuden och rent ohygglig gäst.
Hans genomträngande läte, ett grymt och skärande viddjursläte, kunde isa den som nalkades genom märg och ben. Tog sig denne mod och trädde in, så fick han fåfängt spana någon skymt av varelsen, men kunde ej betvivla att något odjursväsen doldes i den arma kropp, som här i stugan ömsom kyldes, ömsom brändes, slets av kramp och ristes, anfäktad, plågad intill döden genom nätter, dagar, månader och år.
En avgrundsande, sade folk, hade kommit att pina själen ur Mickels hustru, där hon låg i burens kätte och slet sitt hår och ropade till Herren, de sinas tillflykt.

(Ur inledningen till Den stora vreden.)


NÄR ELDEN SYNTES FÖRST.
Det rörde sig en svart prick över blåvita snöhavet till en lappländsk flo, en islagd myrsjö under en snöflata så vid och ljusblå, som endast all världens snö kunde vara under all den djupblåa himmeln ända bort till dess jordfäste strax utom en ytterst svag skogrand, den ändlösa vinterfloens flacka landkänning allt omkring.
Den svarta pricken var en ulv på spaning efter sin mat, en mordisk, stor och strid vinterulv med vidöppet gap, yvig om tassar och svans. Han mindes icke den dag, när han senast åt, och huru maten kändes honom då hade han också glömt. Buken låg nu hopstramad till en tarm under ryggbenet, och däri fanns bara ett slemmigt dregel. Stundom drevs det av hungerskälvningar uppåt halsen på ulven, som då slog igen gapet vid kväljningen, och tömde sig vid giporna till två sega, klarvita strängar, som genast fröso till sköra, spillrade ispilar ner över skaren.
Ulven stannade för att speja och lyssna efter maten.

(Ur Den stora vreden, början på kapitlet ”När elden syntes först”).


Tillbaka till sidans början