Barn- och ungdomsböcker:
Veronica. En sjörövarroman. 1969
Veronicas sista strid. 1993
Unga flickors dagbok. 1998
Veronicas återkomst. 2001
Ebbe Brahs memoarer. 2001
Matte & Myran. Det blåvitrandiga hopprepet. 2003
Matte & Myran. Dumma pojkar och vettlösa flickor. 2004
Matte & Myran. Farbror Granbom slår till. 2004
Matte & Myran. Grottfinnaren går under jorden. 2005
Matte & Myran. Med polisen i hälarna. 2006]
Erena – rebellen från silltunnan. 2007
Erena och Fula Fina. 2008

Artiklar:
”Bli inte trött!”, Svenska i skolan 1992:1, s. 33–35
”Arbetarspel som folkrörelse. Kommentar till Sture Karlssons artikel i FH 4/97,
 Folkets historia 1998 (26:2), s. 44–47
”Ångespelet – mitt i”, Provins 2007:2, s. 27–29

”Bengt Ingelstam”, 50 Norrlandsförfattare 1986, s. 80–81
Curt Bladh, ”Ånges historia ungdomens sak. Jubileumsstipendiet till Bengt Ingelstam”, Sundsvalls Tidning 1998-01-16
Eva Groth, ”Ingelstam – ”en konsekvent jävel”, Provins 1984:4, s. 38–39
Bengt Ingelstam, ”Bengt Ingelstam”, Författaren själv 1993, s. 159
Ewa Kastberg, ”Ewa Kastberg presenterar Bengt Ingelstam: 'det jag skriver ska ha en politisk mening' ”, Svenskläraren 1994 (38:4), s. 46–47
Lotta Lockne, ”En författarrebell firade 70 med jippo”, Dagbladet 2009-07-08
Regine Nordström, ”Läraren, författaren, Ångebon”, Provins 2004:1, s. 52–55

Det var mitt ute på öppna havet. Det lilla men fullriggad e fartyget Don Pedro höll stadigt sin kurs mot sydväst. Det hade alla segel satta och Portlands brandgula flagga och vimplar fladdrande i masttopparna. Havet välvde sig i små dyningar och var blått och tomt så långt ögat nådde.

I ett av de mörka lastrummen på trossbottnen satt fyra fångar. Deras händer och fötter var bundna med rep. De kunde knappt röra sig. Bara en gång om dagen kom skeppskocken med mat till dem. Han verkade tycka synd om dem och gav dem ofta bättre mat än fartygschefen hade bestämt.

Utom kocken fick de inte träffa någon. Därför började de berätta för varandra vilka de var och varifrån de kommit. För de hade inte blivit fängslade tillsammans.
Först berättade Laban. Han var stor och bred och skäggig.
– Jag var styrman på ett handelsfartyg som gick på Ostindien och lastade kryddor. Ni minns att den grymme Salamander på något sätt hade gjort sig av med prinsen, Portos, och givit all makt i Portland åt sig själv. När vi kom hem från vår sista resa bestämde han att vårt skepp i stället skulle föra fångar till Stenön. Det blir ju rätt mycket fångar nuförtiden, eftersom han inte tål att någon tycker annorlunda än han. Massor av fångar. Och jag vet vad jag talar om.
Nå, kapten och jag blev uppkallade till borgen för att få nya order. Men min kapten vägrade att överge handeln, han ville inte att hans fartyg skulle bli örlogsman? och fångskepp.
– Du skulle vinna mer, Härskare, om du i stället gjorde om fångskeppen till handelsfartyg , sa han.
– Vakt! Skrek Salamander genast, i värsta fängelsehålan med honom!
Och soldaterna kom rusande och grep kapten och satte honom längst ner i Salamanders borg.
– Jaha, styrman Laban, sa han sen till mig. Nu är fartyget utan chef. Vill du bli kapten du?
– Visst vill jag bli kapten, sa jag, men inte på ett av dina fångskepp som för oskyldiga människor till Stenön.
– Oskyldiga! tjöt han. Du ska minsann själv till Stenön du, och bryta sten tills du inte kan stå. Vakt, till Stenön med honom!
– Och nu sitter jag här och är på väg till Stenön själv, slutade Laban och var så arg att han med sina hopbundna händer slog sönder en trälåda till småflisor. . Han var stark som en oxe och när han blev arg var han ännu starkare.

Ur: Veronica. En sjörövarroman. 1969


Matte har väntat till sist med Myrans present. Han är lite orolig för hennes skull, att det skall vara något som inte passar. Han drar av plastpåsen. Ut kommer en stor glasburk med lock. I botten ligger det mossa och några gamla löv.
Matte blir varm om hjärtat. Myran har hittat insekter åt honom. Säkert skalbaggar. Han lyfter upp burken mot ljuset från fönstret. Särskilt vill han visa Stora Enso. Det rör sig lite i burken. Nu är det spännande. Det ligger något utmed botten, något gråaktigt. Kan det vara en stor mask? Eller en snigel? Nu rör den sig igen. Den liksom glider efter kanten, den är blank och smårutig, svart och grå. Mellan löven skymtar plötsligt ett spetsigt huvud. Alls barnen hinner se de gula ögonspringorna med sin blinkande hinna. Hur den tvådelade svarta tungan slängs ut och dras in. Innan de skriker. Innan Matte tappar glasburken. Den går inte sönder. Men locket flyger av. Allting försvinner i pappershögen.

Barnen skriker i högan sky och kastar sig mot dörren. De tränger sig och hoppar för att komma undan. Mamma kommer springande och ramlar över sprattlande barn i hallen.
– Vad är det! Skriker hon. Vad har hänt!
– En huggorm! Det är en huggorm i Mattes rum!

Ur Matte & Myran. Farbror Granbom slår till. 2004


Bengt Ingelstams egen hemsida

Tillbaka till sidans början