Jan Wolf-Watz
f. 1945Var det Botticelli den italienske munspelaren Giovanni Abinotti kände igen i det västerbottniska landskapet? Han bodde några vintrar på 1930-talet i Vännäsby och spelade till dans på älvens is. Romanen aBinotti kom ut 2007. ” För Abinotti är världen en sfinx som vi ständigt står inför med våra frågor. Signor Abinotti registrerar det han hör eller till och med det han tror sig höra, som vore han mystiker eller en sinnessjuk. […] Man kan jämföra romanen aBinotti med en kristall med oräkneliga facetter.” (Pamina Gode, Tidningen Kulturen 2007-11-13).
Också Jan Wolf-Watz romandebut Tok-Abraham (2006) handlar om en särling i landskapet kring Ume- och Vindelälvarna. Karl-August Abrahamsson (1873–1947) var en cykelburen resehandlare i korta varor, nålbrev och annat nödvändigt som hans kvinnliga kundkrets kunde tänkas åtrå. Tok-Abraham var en kreativ bydåre som kunde gå på vattnet. Han planerade att bygga ett fartyg som skulle föra honom och tre kvinnor till Amerika.
Roman nummer tre, Kapten Syster kommer ut hösten 2008. En sjuksköterska från Vännäs skötte under en månad hösten 1925 Hermann Göring på Långbro mentalsjukhus. Detta är romanens bakgrund och faktum. Syster Mattis och Herman Göring delar på spaltutrymmet i den här romanen som till formen liknar en prosadikt; två parallella monologer som aldrig möts. Syster är både sköterska och syster. Göring ser likheter mellan sin hustru Carin och Mattis. De kunde ha varit systrar.
Bakgrunden till romanen Vilhelm Hammershöis väg (2009) är en målning av dansken Vilhelm Hammershöi (1864–1916) som finns att se, och som Jan såg och fascinerades av, på Thielska galleriet. Fem män sitter i halvmörker runt ett bord.
Om fem män som bor vid samma gata handlar också Jan Wolf-Watz roman: om mentalskötaren Jimmy Wind, den förvirrade frikyrkopastorn Leonard Larsson, busschauffören Rolf Langenro, Sven Blumenthal och ”ABF-poeten” Jan Dorner. De äger alla sin egen stämma i texten. Inte bara målningens fem män – förvrängda, förvandlade – ryms inom romanens bygge, persongalleriet är större än så: där finns transvestiten Torsten/Tootsie /Diana och här skymtar en synsk T-baneförare med kodnamnet Grieg.
Denna muntra, snabba skröna som är full med ordlekar, habilt hopkomna terziner och blinkningar från flera decenniers schlagerrepertoar avslutas med ett stycke eftertänksamma, långsamma ordföljder.
2011 gav Wolf-Watz ut romanen Aran. Den ingår i förlaget h:ströms experimentella bokserie Alfa. Aranöarna utanför Irlands västkust är spelplatsen. Viktor Andersson skriver i sin anmälan i Tidningen Kulturen (2011-04-18): ”Aran bär spår av den så kallad nya romanen, som nu förvisso inte är särskilt ny, men på femtiotalet var den det och det var då begreppet myntades: den episka berättelsen tar ett steg åt sidan, berättelsen blir fragmentarisk och obundet till tid och rum, fokus hamnar i stället på dess form, språk och stil. Om man tar till vara på att Aran är en plats dit många kommer, men där ingen stannar; så kan man få grepp om denna hala ål till bok. En målare återvänder ständigt till ön, och till en kärlek. ”
Jan Wolf-Watz arbetar för närvarande med ett manus till en samling noveller, eller kortprosa om man så vill. Archaeopteryx. består av ett tjugotal sinsemellan mycket olika berättelser, med titlar som ”konsum nord” , ”bad hair day” och ”papa haydn”.
Till vardags har Jan Wolf-Watz varit biblioteks- och kulturchef i Härnösand, från 2007, fram till sin pensionering i april 2011. Han har tidigare undervisat på Kapellsbergs musikskola i Härnösand. Han har också arbetat som musikradioproducent och som orkesterchef för Sundsvalls Kammarorkester, numera Nordiska Kammarorkestern. För Sveriges Radio har han producerat ett antal barnsagor om Jätten i Råberget.
Jan Wolf-Watz intresse för litteratur började tidigt. Första året i realskolan fick han i sin hand en oansenligt grå diktantologi. I bokhyllan hemma fanns då redan Janne Vängman och Cello, och så blev Jan bekant med två av litteraturens grundformer, poesin och prosan.
Jan Wolf-Watz debuterade sent.1997 kom diktsamlingen Södra Västerbottens kustland. Den fick lysande kritik och belönades med ”Katapultpriset” med följande motivering: ”… en starkt rytmisk poesi som ömsint och lekfullt lyckliggör läsaren genom att ständigt öppna helt oväntade dörrar i orden.”
Samlingen följdes tre år senare av Svalorna i katedralen. ”… en läcker samling fragmentiserad koncentrationslyrik. Där råder en meditativ stämning som gärna skänker en relationsfylld vardag en upphöjd och klar pregnans.” Peter Lyne har tonsatt delar av den här diktsamlingen. (Uruppförande i april 2007).
Jan Wolf-Watz tredje diktsamling refuserades. En stor del av texten kom att ingå i en tonsättning av Anders Berggrén med namnet ”Chaconne” som uruppfördes i samband poesifesivalen 2006.