Bomsalva. 1970
Pendlare.1971
Vild-Hussen. 1973
Lassas. 1975
Sommarmord. En kriminalroman. 1977
Träkusten. 1979
Bomben. 1980
Korset. 1982
Duell i gryningen och andra skrönor. 1985
Bytet. 1995

Sköt dig själv och skit i andra. 1973 (Norrbottensteatern)
Huvudsaken är att kämpa väl. 1974 (Norrbottensteatern)
Jag gick mig ut en afton. 1975 (Mikroteatern)
Dalbotten UPA. 1975 (Norrbottensteatern)
Fyllhunden. 1976 (I samarbete med Henrik Tikkanen, för Norrbottensteatern)
Hermelinarna. 1978 (Norrbottensteatern)
I afton dans. 1978 (Göteborgs stadsteater)

Det är med sina TV-filmer Lars Molin har nått den stora publiken, bland annat som författare till Nybyggarland 1974 och Tjocka släkten 1975. Hans publika genombrott kom redan 1971 med Badjävlar, en mycket omtalad film.
Sommargäster heter de på rikssvenska. Badjävlar kallas de av den bofasta ortsbefolkningen.

1970  Hon kallade mej jävla mördare, TV-film
1971  Badjävlar, TV-film
1971  Väckning kl. 06.00, TV-film
1972  Nybyggarland, TV-film
1972 Skolkarna, TV-film
1973 Mona och Marie, TV-film
1975  Tjocka släkten, TV-film
1976  Polare. (Molin var medförfattare)
1978  Bomsalva, långfilm
1979 Hallå, det ät från kronofogden, TV-film
1979 Repmånad (Molin var medförfattare)
1981  Höjdhopparn, långfilm
1982 Hem på besök, TV-teater
1982 Zoombie, TV-film
1983  Midvinterduell, TV-film. (”Mjölkpallen”)
1984  Pengarna gör mannen, TV-film
1985  Kams – tokerier från Ådalen, TV-film
1985  Korset, TV-film
1986  Fläskfarmen, TV-film
1986 Kunglig toilette, TV-film
1986 Saxofonhallicken, TV-film
1989 1991 Tre kärlekar, TV-serie, del 1-16
1992 Kejsaren av Portugallien, TV-film del 1-3
1994  Sommarmord, långfilm
1996 Potatishandlaren, TV-film
1998  Den tatuerade änkan, TV-film
1998  Ivar Kreuger, TV-film

1985: Kams – Tokerier från Ådalen. TV-film. Förlaga: Novellerna ”En fridens förmiddag” och ”Kams” ur Ådalens poesi av Pelle Molin. Inspelningsplatser: Bland annat Junsele.

Berglund, Pelle, ”När kungen dog”, JOURNAL – Dramatikerförbundets tidskrift – 1999:1

Sundelin, Anders, ”Lars Molin”, i förf:s Konsten att berätta en historia, 1992, s. 135–152

Unge, Ingemar ” När blir livet löjligt? Lars Molin och de stora frågorna”, Vi 1995:32/33, s. 12–15. Ill.

”Visst fan, förstår du”. Berättaren Lars Molin. Ordfront Magasin 2002: 7/8, s. 42–58. Ill.

1988 – Bästa regipriset i Monte Carlo för Saxofonhalliken
1989 – Prix Futura, Berlin för Saxofonhalliken
1989 – Sammy för TV-serien Tre kärlekar
1989 – Club 100-pris för TV-serien Tre kärlekar
1991 – Landsbygdens författarstipendium
1991 – Thaliapriset
1992 – Olof Högbergplaketten
1998 – Emmy för Den tatuerade änkan
1998 – Guldnymfen i Monte Carlo för Den tatuerade änkan
1998 – RFSU-pris för Den tatuerade änkan
1998 – Piraten priset
2004 – Sammy för Saxofonhallicken

Förmodligen är det ett helgerån, ett förräderi, att skriva skrönor. Skrönor ska berättas, gärna långsamt och med bara små yttre åthävor. Orden ska tillra lätt och ledigt som när man rensar lingon på en lackerad plåtbricka.
Skrönan ska inte förväxlas med roliga historier även om humor är en förutsättning. En skröna kan också vara underfundig, allvarlig eller sentimental.
Bara den intresserar, för det enda den aldrig får göra är att tråka ut den som lyssnar.
De bästa skrönorna ger tårar i ögonen, av skatt eller gråt.
Jag är uppvuxen i skrönans landskap, Ångermanland.
Här blandades redan tidigt de kristna legenderna och de mera sanslösa, folkliga sagorna om troll, skogsrån och dansande älvor.
Allt med den smula distans både till tro och sanning.
Men en skröna är aldrig lögn trots att den aldrig får sluta på samma sätt olika gånger som den berättas.
Bäst gör sig en skröna på dialekt, det är kanske därför som det finns ett visst motstånd mot att höra dem på konstlad svenska.
För det är kanske bara i dialekten som vi har ett absolut förhållande till vårt språk?
Om man inte är byråkrat eller jurist?
Jag tror också att många av skrönorna kom till just som ett försvar mot myndigheters och de besuttnas förtryck. I löje och spefullhet tog man revansch i torparstugor och skogsarbetarhem.
Med tvetydighetens självklarhet skrattade man i lönndom ut sin överhet.
Jag har under åren fantiserat fram en rad skrönor, mest för mitt höga nöjes skull.
Ofta har de sedan utgjort underlag för pjäser, filmer eller romaner.
När Thorbjörn Fälldin blev statsminister skrattade hela Ångermanland.
Vi trodde nog att det var en skröna.
Och mycket riktigt, såna skrönor och talesätt som den mannen tillfört Riksdagen har väl inte hörts sedan Hedlunds dagar!
Och ändå var väl dennes sista NCB-skröna tämligen oslagbar.
Den här boken innehåller skrönor från mina femton år som författare.
Det var inte lätt för mig att bli författare.
Till det fordras ett språk.
Och mitt skröne-språk var länge en black om foten.
Därför vill jag gärna börja med skrönan om de två språken.
Ur Inledningsnovellen ”Skrönor”, ur Duell i gryningen och andra skrönor. 1985


-
När den långe, magre landshövdingen hade tryckt sin kartnaglade tumme på startknappen till det tredje och sista aggregatet i det allra sista kraftverksbygget i älvdalen, så hade Helge liksom så många andra anläggningsarbetare blivit arbetslösa. Arbetslösa och överflödiga. Det allra sista av kraftverken. Där man utnyttjat de sista fåtaliga fallmetrarna som tio år tidigare ratats för vildare forsar.
Nu reglerades hela älvdalen upp av damm efter damm. Det ena kraftverket avlöste det andra. […]

Det sista kraftverket hade tillkommit på begäran och efter utredning av kommunala styresmän. Det rådde stor arbetslöshet i kommunen. De folkvalda, de kommunala tjänstemännen och kraftbolagens ingenjörer och ekonomer hade lagt sina pannor i djupa tankeveck. Resultatet hade blivit en utbyggnad av forsen med en jättelik damm mitt i själva staden. Drätselkammarens ordförande hade så småningom blivit kraftverksingenjör. Staden som kallades ”Ådalens pärla” av lyriker.

Från älven reste sig mäktiga sandnipor utskurna av vattenfåran ur årtusendes avlagringar. Material som forslats ner från älvens källflöden i Lappland för att bilda ett hundra meter tjockt finsandlager.
Staden hade byggts upp kring den mäktiga forsen av handelsmän för kanske tusen år sedan. Den hade fungerat som handels- och marknadsplats för omkringliggande skogs- och lantbruksbygd. När värnpliktsförfattningen kommit i början av seklet hade två regementen förlagts till stan.

Forsen var bred och mäktig, mullrade och talade med sin basstämma. En av stadens fåtaliga konstnärer hade på trettiotalet fått i uppdrag att resa ett monument över ådalen. Han hade gjort det mitt i forsen. I brons hade han gjutit en hyllning till älven och de som arbetat på den. Tre flottningsarbetare i kamp mot en timmerbröt. Men det kunde också tydas som en hyllning till timret. […]

Det sista kraftverket hade då byggts i Sollefteå. Ådalens skimrande pärla? Skalden hade nog varit full.
Nipornas eller militärernas stad? Stora grävmaskiner skalade av älvens ständer, man rensade bort träd och buskar. Tvärs över den breda älvfåran byggde man en betongdamm som reglerade vattennivån i älven. Staden var delägare i kraftverket så man gav fan i skönhetsvärdena som gick förlorade. Under sprängningsarbetena för dammen klädde man in flottarmonumentet med plank och bräder. Badplatsen grävdes bort men befolkningen i stan kompenserades med ett nytt badhus och en överdådig utomhusanläggning nedanför kraftverket.

Det var bara en gammal prästman som kämpade in i det sista för sin fors som han ville ha kvar. Han förlöjligades i tidningarna. Att forsen bara skulle bli en skugga av sitt forna mäktiga fall kunde man inte ta hänsyn till, skrev man på ledarspalt. Dels var arbetslösheten hög och dels gjorde stan en god affär. Affär?

Prästen hade velat värna om sin stads skönhet, vara aktsam om de höga niporna som han trodde skulle raseras av vattenregleringen. Men i drätselkammaren rådde inte Guds vilja. Kraftverket blev färdigställt. Framför dammen stod det Frisendalska monumentet. Bronsgubbarna kämpade som förr sin eviga kamp med stockarna ute i forsen som nu var allt annat än stridbar.

Ett år efter invigningen rasade den första nipan.

– Herre, ske din vilja
Ur Pendlare, 1971


Magnus Huss gick omkring i Sundsvall som en gäst och besökare. Han spankulerade efter hamnkanalen, han tittade på de skutor och skepp som ankrade upp . Ibland tog han vägen upp till norra berget där han kunde sitta hela dagar. Hans blick var inåtvänd och hans tankar långt borta. Det var som om allt vad som hände honom i staden inte längre angick honom.

Stans borgerskap oroade sig, Huss undvek att ta kontakt med sin affärsbröder, och man oroade sig för hans företag uppe i Ragunda där man satsat så mycket pengar både för byggkostnader och skogsinköp.
Ur Vild-Hussen, 1973


Under eftermiddagen spred sig en domedagsstämning över träkustens sågverkssamhällen. Kvinnor och barn, åldringar och frikyrkopräster samlades på kajerna när den stora flotteskadern passerade på sin väg in mot Sundsvalls hamn. På Treffenbergs order gjorde fartygen en stor, majestätisk lov över Sundsvallsbukten och passerade därför de flesta sågverken på sin väg. Man hukade sig på bryggor och kajer inför den makt som passerade. De stålgrå fartygssidorna verkade oändligt höga, de välpolerade kanonloppen blänkte mot folk och däcken var fyllda av välutrustade soldater.

Demonstrationen fyllde väl sin funktion, fartygen jagade skräck i folk. Och frikyrkopredikanterna fyllde på med sin hysteri. Bävande såg kvinnorna de fyra fartygen svepa förbi med sina tretungade , svenska örlogsflaggor.
Och de tänkte på sina män, som trasiga och hungriga väntade i lägret. Mot dem hade sänts all denna makt, all denna kraft och styrka. Många kvinnor grät tyst och anade att de inte skulle se sina män mer i livet. Och många av kvinnorna som inte var bundna av småbarn eller hjälplösa åldringar gav sig av ner mot Skarpskyttemon.
I kapellen samlades andra i böner om överhetens barmhärtighet.

Men i Sundsvalls stad möttes eskadern med glädje när den ankrade upp på redden för avlastning av de hundratals soldater den förde med från Göta livgarde. Borgarna såg inget hot i flottan, tvärtom kom den med en stor trygghet.
Ur Träkusten, 1979


Tillbaka till sidans början