Ludvig Nordström 1882-1942 Fakta om författaren Tittar man i telefonkatalogen, lokaldelen för Härnösand, finner man att drygt tio företag har valt ett namn som innehåller förleden Öbacka: Öbacka Buss, Öbacka El, Öbacka Måleri, Öbackatappen … Öbacka är Ludvig Nordströms påhittade namn för Härnösand; andra författare har byggt upp ”leksaksstäder” den mest kända är kanske Hjalmar Bergmans Wadköping – Örebro – men ”Lubbe” var först. Öbacka fyller 100 år 2009! Läs mer...

Ludvig Nordström

När man ser en stor stad, kan det falla en in, att alla dessa massor av hus inte bilda annat är underlaget till en annan, en större, högre, underbarare och därjämte osynlig stad. Den, man kallar den verkliga är, så att säga, endast stenfoten till den, vars torn och spiror glänsa bland molnen och stundom skymta för grubblande ögon.
Men varför skulle det vara så bara med stora städer? Skulle inte förhållandet kunna vara detsamma även med små? Ja, skulle inte ett ensamt hus i skogen kunna ha samma egenskap?

Och, om man tänker efter, är det inte egentligen i den osynliga staden och i det osynliga huset, som människorna leva större delen av livet? Och är det, till slut, inte det osynliga hos människan, som upptar största tiden mellan vaggan och graven?
Var och en må döma efter egen erfarenhet. Jag har funnit det vara så, för min del. Jag är varken missnöjd eller förtjust däröver, det syns mig endast såsom ett faktum; och i fakta finner man sig ju.

När jag nu tänker på staden Öbacka, en liten oansenlig stad med en kyrka, många och gamla träd, små hus och vanliga människor, då tycker jag mig just se, hur den osynliga staden svävar som ett moln över taken; och i den osynliga staden synas ansikten, som jag känner igen.

Ur inledningen till Borgare (1909)


Tomas Lack, som nyss begravt en råtta, blev glad, när kyrkklockorna började klämta; och han sprang ut på gatan, där gubben Gradin låg på knä och rensade trottoaren från ogräs. – Gradin! sade han. Tror Gradin, att min råtta kommer till Gud?
– Nej, det tror jag inte! sade Gradin. Och det ska jag säga honom, Tomas, att om hans råtta kom till himlen, då, jävlar i min anda och själ, är det jag, som inte tänker på det stället. Jag har, nu höll jag på att svära igen, haft så mycket ont av råttor, att ska dessa kräk finnas där också, då får jag ingen ro.
– Men kanske Gradin inte kommer till himlen! sade Tomas. Gradin som är så gammal, har kanske syndat så mycket, att Gradin inte kommer in.
– Ja, det kan vara en sak! sade Gradin och grävde mellan stenarna. Men …
– Ja, men jag tror, att min råtta kommer till himlen. Ändå! sade Tomas.

Då slog Gradin knivskaftet i gatstenarna så det small, och svarade:
– Ja, låt'en komma! Men jag står vid vad jag har sagt. Ser jag en enda råtta, ja, vore han så liten som den minsta mus, när jag kommer, så vänder jag om. Så pass mycket karl för sin hatt får man vara, att man inte tillåter, att sådan ohyra får finnas på ett sådant ställe. Skulle han tycka att det vore passande det, Tomas, att det var råttor i stora salen hos patrons, när det är främmande där. Eller tror han att patron skulle tillåta sådant?
– Ja, men det är stor skillnad på pappa och Gud! svarade Tomas.
– Åja! Men i det fallet, så kan han vara säker på att de äro lika.

Ur Tomas Lack. Små historier (1912), ”Det rätta barnasinnet”,


Och vad sade svenska folket själv om allt detta?
Jo, när det genom press och radio blivit bekant för landet, att jag skulle ut på denna forskningsresa, hade min telefon börjat ringa i ett och min brevlåda att spy en ström av brev.

– Kom! skrev och ropade man från längst i söder till längst i norr. Kom och se, hur vi måste bo.
– Bönderna, sade en röst, darrande av rörelse i telefonluren, förstå att sköta sina djur men hur sköta de sina barn? Som om de vore djur!
– Kom och se, skrev en, hur det är att bo under en ockrare! Kom och se, skrev en annan, hur klockare, som icke samtidigt är skollärare, få bo! Kom och tala med min värd, så att jag äntligen får rättvisa, skrev ännu en. Kom och hjälp min gumma och mig, skrev en darrande hand, så att vi får bygga om vår stuga, som vi vill!

Så trängde rop, larm, böner, suckar, tårar, förbannelser med ens likt en störtflod över mig från hela Sverige, från hela det lyckliga Folkhemmet, världens föregångsland!

Vad skulle jag tro? Vad trodde jag, där jag satt i den framilande bilen? Ingenting. Jag är för gammal att tro något eller någon. Jag vill se själv. Och aldrig har en brinnande yngling längtat mer att få se sin älskades ansikte än jag att få se Människo-Sveriges kamrar och kök, skafferier och garderober, dass, sopor och löss.

Och jag skulle få se dem, jag fick se dem, det kan herrskapet skriva upp.
Jag fick se vad jag icke trott: Lort-Sverige.
Och då avser jag icke bara kroppslig lort utan även andlig. Och i alla klasser.

Ur Lort-Sverige (1938), kapitel 1, § 4, ”Folkets röst”





Tillbaka till sidans början