Länsbibliotekets logotyp
Tillbaka (förf.)
  Rubrik: Författare med anknytning till Medelpad och Ångermanland
.. .  

Bertil Malmberg

1889 - 1958

Fakta om författaren

Bertil Malmberg är en av de få författare från vårt län som har fått ordentligt utrymme i allmänna litteraturhistoriska handböcker. Så var han också en stor skald.

Bertil Malmberg föddes den 13 augusti 1889 i Härnösand, och växte upp i det så kallade Ljunggrenska träpalatset med adress Norra Kyrkogatan 23, snett emot ”Stora Gulhuset” där Ludvig Nordström bodde som barn.

Några ord måste sägas om Bertil Malmbergs fader, Teodor Malmberg, språkforskare och lärare. Han är känd som en av sin tids främsta språkpedagoger. Under 25 år undervisade han i franska vid gymnasiet i Härnösand. Eftersom han speciellt intresserade sig för språkens muntliga användning, talade många av hans elever franska flytande då de lämnade läroverket som studenter. 1903 flyttade familjen till Stockholm, dit fadern hade kallats att tjänstgöra som lektor vid Högre lärarinneseminariet.
Läs mer...

 

Bertil Malmberg
Bertil Malmberg
Skrivet av Bertil Malmberg
(urval)

Diktsamlingar:
Bränder (1908)
Uppgörelse och löfte (1911)
Dåd och dröm (1912)
En blödande jord (1917)
Atlantis (1916)
Orfika (1923)
Slöjan (1927)
Vinden (1929)
Illusionernas träd (1932)
Dikter vid gränsen (1935)
Sånger om samvetet och ödet (1938)
Flöjter ur ödsligheten (1941)
Under månens fallande båge (1947)
Men bortom marterpålarna (1948)
Med cyklopöga (1950)
Lek med belysningar (1953)
Klaviatur (1955)

Roman:
Åke och hans värld (1924)

Dramatik:
Excellensen (1942)

Essäer:
Utan resolution. Uppsatser 1938–1949

Biografiskt:
Ett stycke väg (1950)
Ett författarliv (1952)



Skrivet om Bertil Malmberg
(ett litet urval)

Den svenska litteraturen, Band 2 och 3. 1999

Claes Ahnlund, Diktare i krig. K.G. Ossiannilsson, Bertil Malmberg och Ture Nerman från debuten till 1920. 2007

Ingemar Algulin, Tradition och modernism. Bertil Malmbergs och Hjalmar Gullbergs Lyriska förnyelse efter 1940-talets mitt. 1969

Werner Aspenström, Bertil Malmberg. 1987

Torbjörn Kjölstad, Att skriva sin barndom. Anteckningar om Bertil Malmbergs släkt och barndomsår. 2008

Torgny Lindgren, ”Bertil Malmberg”, Författarnas litteraturhistoria. De svenska författarna. Den tredje boken. 1984


Filmatiseringar:
Åke och hans värld, 1984. Regi: Allan Edwall



Citat

”Grottan”
Den julen var det mera snö än annars.
Det var en sådan vithet över Väja,
att om man stundom hörde bjällerklang,
så var det liksom klunge någon gren
med silverklockor fullbesatt i skogen.
Och vilken vithet i allén, och, tänk,
Att det fanns drivor, högare än så!
Det tyckte Åke var en utmärkt sak,
och Åke stod med äppelröda kinder,
med vintermössa och med yllevantar
och blå kavaj och med en liten skovel
och lade sista handen vid en liten grotta,
där han fick plats, fast det var mycket trångt.
Han klappade och slätade sitt verk,
och sedan gjorde han små runda hål
i grottans tak. Dem gjorde han med pinnar.
Och dagen skred, och det blev tidigt mörkt,
och Åke hade redan ätit middag
med korv och flottbröd, och nu kom han ut
i vinternattens vita spökeri.
Han smög sig bort till grottan hade svårt
Att hitta den, men gjorde det till slut.
Och han kröp in och satt ned i snön
ett litet julgransljus och tände på det.
Så kom han ut igen och ställde sig
och såg på undret som han skapat själv.
- - -

Ur diktsamlingen Vinden (1929)


Det satt en liten pojke i knä hos sin fader, och han hette Åke; men fadern hette pappa Teodor.
De sutto i en gungstol, och i soffan mittemot dem satt Åkes moder.
Hon var ung och ljus, och hennes ögon logo alltid, även då hennes läppar voro allvarsamma; men nu logo också hennes läppar.

Aja åter, som var fyra år äldre än Åke, hade krupit in i ett hörn av rummet, och där satt hon med fingrarna i öronen och armbågarna stödda mot knäna och läste en sagbok.
Fönstret stod öppet, och det doftade av unga knoppar. Gardinerna fläktade av och an för ett ljumt luftdrag, och ljusa fläckar dansade över väggarnas bokrader.
Men därutanför stodo träden i den allra spädaste grönska, och genom deras ännu synliga kvistverk skymtade man ett avsnitt av den lilla stad högt mot norden, där Åkes fem år hade förflutit.: några vita gavlar, ett ljusgrönt spjälstaket och kamrer Nordströms trädgård på andra sidan gatan; där gingo hans jungfrur och drängar och satte potatis.
Det var ännu icke afton, men man anade aftonens närhet, och det var så stilla, att ljudet av människornas fotsteg ekade vida längre i luften än annars; och då och då hörde man en fågel kvittra.

Plötsligt lade Åke armarna om faderns hals för att viska något till honom. Men han viskade honom icke i örat utan i munnen.
– Du skall viska mig i örat, sade fadern. Annars förstår jag inte vad du säger.
Men Åke tog ingen notis därom.
Han menade att där ljudet gick ut, där skulle det också gå in.
– Berätta om de stora landena! viskade han.
Det var de främmande världsdelarna, som Åke kallade med detta namn.
– Ja, svarade fadern, om du lovar att äta ordentligt med gröt till kvällen.
Det lovade Åke.
– Tre tallrikar, sade fadern.
– Ja, svarade Åke.
Men han drog på målet.
– Aja, sade modern. Pappa skall berätta om de stora landena. Vill du inte höra på?
Aja tog för ett ögonblick fingrarna ur öronen.
– Äsch, svarade hon. Det är ju bara geografi.
Och hon fördjupade sig åter i sin sagbok.


Tillbaka till sidans början