Bertil Malmberg

1889 - 1958

Bertil Malmberg debuterade 1908 med diktsamlingen Bränder.

”Redan när denne unge man var barn skref han värs […] Men jag kan inte tro, att man trodde att han skulle bli just en sådan skald som han nu blifvit, ty han är en alldeles förskräcklig skald. Att vid nitton års ålder kunna skrifva ”Häxan”, som börjar: Jag är Obola, Egyptens sköka Jag har svept mig i guldtyg och smekande dun Jag är Oholiba, Egyptens sköka Med barmen så mjuk som persikans fjun. - - - Jag säger: att vid nitton års ålder kunna skriva dylika värs, när man är född i Härnösand och son till en lektor och med gammal sunt blod i ådrorna, det är förskräckligt.”

Det var vad Ludvig Nordström ansåg om Bränder i sin recension i Västernorrlands Allehanda den 14 maj 1908. ”Det är ingalunda otroligt att han kommer att skrifva alldeles förträffligt,” lade han till några avsnitt längre fram i sin anmälan. Den unge journalisten på VA blev sannspådd.

Bertil Malmberg som i sin ungdom likt en aktör brukade klä sig i dramatisk slängkappa och skulderlånga lockar, hade uppträtt i många poetiska dräkter, innan han till sist helt accepterades av läsare och kritiker.

Från början var det mer form än innehåll; då var Oscar Levertin husguden framför andra. En period under 1910-talet, ställde Malmberg, som Sven Delblanc har formulerat det ”sin högerharpa i politikens tjänst”. Bertil Malmberg bodde i München 1917–28. Flytten från Sverige var också en flykt; från ett poetiskt nederlag, och till ett mera auktoritärt samhälle.

I Tyskland odlade den vackre ynglingen Bertil Malmberg sin poetiska skönhetskult i alkoholrusets skugga. Då han återvände till Sverige var han glömd.

Först mot slutet av 1920-talet skulle Malmberg ”bikta sin inre tomhet bakom alla maskerna” skriver Delblanc. När Malmberg övergav sitt rollspel och accepterade sin egen konturlöshet utvecklades han till en betydande diktare. Han hade genomgått många omvändelser under vägen. Från de vackra men tomma ungdomsdikterna i bunden form, över högstämd klassicism under Tysklandstiden, till kristet sanningsvittne, och domedagsprofet.

Sviterna efter ett lindrigt slaganfall inledde enligt Malmberg själv hans sista, så kallade ”åderdomsdiktning”. Från och med samlingen Under månens fallande båge (1947) lämnar han sitt formbundna språk för en ”hallucinationsrealism” där fragment och glimtar spelar en viktig roll; han diktar sig in i 40-talsmodernismen. Den sista dikten i Bertil Malmbergs sista diktsamling Klaviatur (1955) sammanfattar hans nya språk:

Vem drömde mig?
Vem spelade mig?
Vem sjöng min sångs tonart?

Vem lånade mitt namn?
Vem iklädde sig min skugga?
Vem ropade ”jag” genom min mun?

Utöver sina sjutton diktsamlingar, skrev Malmberg bland annat också essäer, en självbiografi i två delar Ett stycke väg (1950) och Ett författarliv (1952), dramatik – Excellensen – och operalibrettot Tranfjädrarna efter en pjäs av Junji Kinoshita och musik av Sven-Erik Bäck.
Malmberg verkade även som översättare, till exempel av Thomas Manns Josef-serie, och han arbetade som kulturskribent och recensent.

Av speciellt lokalt intresse är den första delen av Bertil Malmbergs memoarer. I Ett stycke väg berättas om farfadern Tertullianus på herrgården i Väja, om fadern, franskläraren Teodor, och om Bertil själv; det är små anekdoter exakt urklippta ur minnet. Den lille Bertil – ”ungefär fem år gammal” – får här heta Dette, och han talas om i tredje person. Minnena från barndomen återanvänds: Dettes tidiga minne av ett dramatiskt julklappsinköp i Härnösand har Malmberg nämnt med några ord i en dikt två år före memoarerna, i samlingen Men bortom marterpålarna (1948):

Små små fötter i julens snö
Och galoschen som tappades. Kom den
aldrig tillrätta?
Nej, aldrig tillrätta.

Avsnittet ”Glimtar av tidighet” i den första memoarboken har en tidsmässig motsvarighet i fiktionens form: Åke och hans värld (1924), den mest lästa av Malmbergs prosaböcker. Den är en underfundigt drömlik skildring av en femårig pojkes syn på världen, och världen det är Härnösand och Väja. Åke skymtar också i Malmbergs lyrik. Blankversdikten ”Grottan” – om när Åke bygger en snögrotta i Väja – står att läsa i diktsamlingen Vinden (1929).

1953 valdes Bertil Malmberg in i Svenska Akademien, på stol nummer 18, där han efterträdde Gustaf Hellström, och efterträddes av Gunnar Ekelöf.

Bertil Malmbergs boksamling finns inrymd i ett Bertil Malmberg-rum i Sambiblioteket i Härnösand. Den är en gåva av Kempefonderna.

Ett Bertil Malmberg-sällskap bildades år 2000 www.bertilmalmberg.org




Tillbaka till Bertil Malmberg