Många läsare av ”Byssfolke” och ”Kvinnfolke” har haft vänligheten att uttala sig i positiva ordalag om dessa böcker. En del har dock uttryckt uppfattningen att det sannolikt varit intressantare om man även kunnat förstå texten.
Mycket negativt inställd till möjligheten att ”översätta” byssbornas språk till någon sorts rikssvenska har jag hänvisat till Ingemar Stenmarks bekanta ”Dä lön int 'förklar' för dom som int
'begrip' ”.
Att jag nu ändå ger mig på att försöka förklara några centrala ord i den här boken får ses mot bakgrunden att det finns ord som jag inte begriper riktigt själv. Jag har med andra ord insett problematiken.
Språkforskaren Carl-Hampus Dahlstedt skriver i sin artikel ”Runeberg från Röån. En ångermanländsk bygdemålsdiktare” om Nicke Sjödins dialektpoesi, att den ”drar nytta av ett färskt och obrukat språk.” Man kanske också kan uttrycka det så att föräldrarnas och ”byssfolkets” ord var de verkliga orden för Nicke. Han hade hört dem före de andra och riktigare. De var tyngre och hade den första upplevelsens hela tydlighet. ”Att dialekter ibland rent objektivt också rymmer en bättre kognitiv uttrycksmöjlighet än riksspråket är troligt, i varje fall för den verklighet som de närmast skildrar, den egna bygden med dess historia och livsföring” fortsätter Dahlstedt.
Efter ytterligare nästan femton år i Ångermanland begriper jag lättare Nickes språk när han så kärleksfullt berättar om det gamla, och det nästan gamla samhällets människor, ting och företeelser i Röån: Kvinnfolka, Skriskoen, Separatorn, Badninga, Elvakaffe, och Innanfönstra.
Så hur kom det sig att Nicke Sjödin började skriva på mål?
Nils-Eric Sjödin föddes i byn Röån Junsele socken, Ångermanland, 1934. Han började på Högre Allmänna Läroverket i Sollefteå 1947, och tog studenten där 1955. Han läste i Uppsala 1957–61. Nicke Sjödin återvände till Sollefteå, och undervisade i svenska i realskolan, grundskolan och på gymnasiet 1961– 1991. 1981 debuterade han som poet med
Byssfolke.
Efter debuten har Nicke Sjödin vid sidan av sitt diktande på mål, också sysslat med ”allt möjligt annat” inom ordbranschen. Han har till exempel arbetat som översättare och överfört Rut Olssons skrift
Mier um Masse från Älvdalsdialekt till Jônselmåle:
Mommas (gamm) katta. Då sångerskan Louise Löfgren förra året bad Nicke Sjödin om hjälp att översätta Chet Bakers låt ”I still can't say goodbye” fick den heta “Pappas hatt” på ångermanländska.
Nicke medverkade under flera år som fredagsgäst i TV-programmet ”Café Sundsvall”, han har skrivit dagsvers och krönikor, medverkat i rimstugor i Radio och TV; Nicke har skrivit kabaréer tillsammans med sonen Jacke.
Kåsör och konferencier. – Revyskådespelare – Rimstugepoet – Bandklippare, invigare och moderator – Sammanfattare.
Berättare.
Nicke Sjödin medger att han varit
oppställt roli gobbe ibland, på taklagsfester och 50-årskalas. Men att det oftast ligger allvar i botten på det han berättar och skriver. Riktigt allvarligt var det sommaren 1993 under Jubelårsfesten då han utanför Domkyrkan i Härnösand läste ur sin ”bibelöversättning”
Förste Moseboka. Runt omkring stod prästerskapet – med biskop Tyrberg i spetsen – i full ornat, eller med Nickes ord ”utklutade å det mest fantasifulla.”
Vi återvänder till DN-artikeln från 1990 och realskolepojken Nicke:
”Nog gick det bra med läroverket. […] Om jag bara haft vett att hålla käft. Men redan första dagen upplyste jag om att 'pappa, han bruk hågg timre om vintra, och mamma hon sköt om kräka å på dä vise.' Därvid bröt ett enormt jubel ut bland mina klasskamrater men tystades snart av chefspersonen i katedern som med barsk stämma förmanade mig: 'Om inte Sjödin omedelbart lägger av med sin
breda och fula dialekt har Sjödin ingenting på den här skolan att göra.' ”
Under studietiden blev Nicke Sjödin tvåspråkig. Författandet på mål senare i livet blev en upprättelse av hans barndoms språk. Åt sina många läsare har Nicke återerövrat bygdemålet. – Så här skrivs det och så här stavas det.
”På min breda och fula dialekt” heter den dokumentärfilm om Nicke Sjödin som Mikael Wiklund har gjort, efter att ha följt Nicke i hans vardag under ett år. Filmen hade premiär i Junsele 21 oktober 2007, och har alltsedan dess visats runt om i länet för en stor publik.
Tillbaka till
Nicke Sjödin
