Cell mot norr. 1951.
Ekorrhjulet. 1953.
Så likt kärlek. 1955.
Den ömtåliga gåvan. 1958.
Cirkustvillingarna. 1965. [ungdomsbok]
Ann-Christine och häxorna. 1968. [ungdomsbok]
Främmande fågel. 1969. [ungdomsbok]
Sofie Sager – revoltör mot dubbelmoral. 1974.
På Malins tid i Ådalen. 1981.
”Kvinnan som vågade”, Starka kvinnor. Ett urval märkliga kvinnoöden från radioserien Värt att veta. Stockholm, 1986. [Om Sofie Sager].

Olsen, Maj, ”Att skriva är en sorts andligt städdille”, I egen sak. Bjästa, 1978

Nordin Hennel, Ingeborg, ”Kvinnor kring Ångermanälven”, Norrländsk tidskrift 1982:1

Westman-Berg, Karin, ”Författarinna i Ådalen”, Hertha, 1963:2

(Maj Jonsson, Kramfors, har bidragit med faktauppgifter om Maj Olsens liv och författarskap).

En kväll kom Malin hem i skymningen. Hon satte sig vid köksbordet och grät. Kajsa-Brita som höll på med kvällsvarden blev förskräckt över det häftiga utbrottet.
– Flicka lilla, hur är det fatt? Och så – då hon inte svarade. Du är väl int på – Det har väl inte hänt nåt?
– Jag går inte dit nåmer, sa Malin. – Aldrig. Hon såg bort mot dörren där spånkorgen stod.
Kajsa-Brita suckade. Hon förstod att det var allvar. – Men du kan väl säja varför?
Malin ruskade på huvudet.
– Du är väl int på de v …?
Nej, men jag kunde ha blivit om jag int slagi till han.
– Han?
– Ja, husbond.
– Men Ida då – hustru hans?
– Hon är på lasarette i Härnösand.
– Å, jaså är hon där igen nu?
– Det är kräftan, sa Malin. Mer blev inte sagt. Hon gick upp på gavelrummet.
Hon lade sig på sängen och gick i minnet igenom vad som hänt. Dagarna, veckorna då hon var ensam med husbond och drängen. Deras blickar på henne vid bordet, blickarna omkring henne där hon gick i sina sysslor.

Drängen tyckte hon om men han vänslades med granngårdspigan hade hon märkt. Husbond började se så underlig ut. Vad hade han i tankarna? När hon en kväll hörde försiktiga, knarrande steg i trappan satte hon sig upp i sängen och stirrade mot dörren. Om den ändå gått att låsa. Någon ville in till henne. Hon kände det i hela kroppen. Var det Nils Johan? För det kunde väl ändå inte vara …? Men när hon hörde flåset och hostattacken förstod hon. Tankarna yrde omkring. Dörren öppnades sakta. Det var husbond. Hon hann liksom inte bli rädd, men hon började ändå skaka i hela kroppen, där hon satt hopkrupen med täcket mot hakan.
– Vad vill husbond så här sent, frågade hon.
– Ja, vad tror hon, svarade han och satte sig tungt på sängkanten. Hon drog sig längre in mot väggen.
– Nej, nej, nej, ropade hon.
– Jo, jo, jo, svarade han och började dra i täcket. Plösligt kastade han sig över henne. Hon förstod vad han ville men inte riktigt hur han tänkte göra det.
– Det är så här det går till när man blir med barn, tänkte hon och började skrika och slå vilt emot honom. Skriken och slagen väckte mannen till besinning. Han drog sig ifrån henne. Han steg upp och gick sin väg. Själv hade hon bara en enda tanke i huvudet. Att så fort som möjligt komma därifrån. På morgonen samlade hon ihop sina få tillhörigheter och la dem i konten.
Husbond försökte skämta när hon kom ned i köket. – Det där var väl inge farlit jänta. De där tyck ju fruntimmerna om. Du ska si de, om du får vara me omet riktigt. Och skulle det bli följder, så nog skulle jag sörja för de. Dånt vi ha några ungar själva.

När han gått ut på åkern smög hon sig iväg.

Nu låg hon på sängen hemma på gavelrummet. Allt som hon tänkt om den där stunden. När den skulle komma. Med vem? Och så blev det så här. Hon tycket plötsligt att livet mist något som inte gick att uttala i ord. Sånt som man tänkt och känt, som aldrig kan komma tillbaka. Inte på samma sätt som förr i alla fall.

När hon om ned satt fadern vid köksbordet.
– Jasså, du är hemma, sa ha lamt.
– Ja, svarade hon enstavigt.
Sen sa han inte mer han heller. Hon förstod att mor berättat det lilla hon fått höra.
– Far förstår väl att om jag stannar där och om jag blir me barn då kan han svära sig fri, sa hon. Det har Maria berättat. För kararna är det väl ingen konst. Vad skulle jag ha att sätta emot. Hon bara lög, skulle han säja. Det är hur enkelt som helst. Nej aldrig att jag går dit nå mer.
– Men Ida, om hon har kräftan, då kan hon nog inte leva så länge till – och då har du storen möjlighet att bli mora på gården. Tänk på att han är rikaste bonden i byn.
– Snälla far, jag är väl ändå inte en ko som ska saluföras, svarade Malin förödmjukad.
– Nej, flicka lilla, int så int, jag bara tänkte att …, sa fadern.
– Att int far fattar att det är nya tider nu, sa Malin harmset.

(Ur På Malins tid i Ådalen).


Tillbaka till sidans början