Maj Olsen

1914 - 1986

Som barn bodde jag så nära den att jag bara hade gårdsplanen emellan. Det måste ju vara så att sinnet har tagit intryck av skiftningarna över vattnet och dagrarna över bergen. Morgonsolens vattenglitter har gjort en glad, solnedgångens röda ridåer har stämt till eftertanke, vemod eller stilla frid. När jag började skriva så blev det mest om kvinnoöden vid älven. Men huvudpersonerna stannade inte länge på sin hemort. De reste ut i världen.

Själv bodde Maj Olsen kvar i Nyland under hela sitt liv. Hon gjorde bara korta utflykter från sin barndoms landskap: tog examen vid Flickskolan i Härnösand 1932 och utbildade sig vid en reklam- och konstskola (1934). Hon hade tänkt ägna sig åt lärarinneyrket, men så blev det inte. Istället övertog hon efter faderns död hans två konfektionsaffärer; den ena i Bollsta, den andra i Nyland. Trots arbetet i hemmet och i butikerna fick hon tid över för att skriva.

Maj Olsen debuterade 1951 med Cell mot norr, en roman som utspelas kring Länsfängelset i Härnösand. Det är en kärlekshistoria med komplikationer, mellan en av internerna och en sömmerska som bor i närheten av fängelset.

1964 sålde Maj Olsen sina butiker, och kunde ägna sig mer åt författande.
Kvinnoporträtten i hennes författarskap är många. Redan i sin ungdomsroman Ann-Cristine och häxorna (1968) anlägger hon ett kvinnoperspektiv. Boken handlar om en ung flicka som får höra talas om att en kvinna i hennes släkt skulle ha bränts som häxa i Torsåker på 1600-talet. Ann-Cristine reser upp till Ångermanland för att ta reda på om ryktet talar sant.

I den här boken nämner Maj Olsen på några rader Sofie Sagers öde. Fyra år senare kom boken Sofie Sager – revoltör mot dubbelmoral. Om den ”första emanciperade kvinnan i Sverige”. Hon stämde år 1846 en man för våldtäktsförsök och fick rätt i domstol.

Maj Olsen har i artiklen ”Att skriva är nån sorts andligt städdille” berättat om upptakten till sitt författarskap. Hur hon av en händelse hamnade på Bokens Dag i Nyland en gång i slutet av 1940-talet och där lyssnade på Per Nilssson Tannérs berättelse om hur han själv hade börjat. Det var som om han vände sig direkt till henne, skriver Maj Olsen. Det blev också Per Nilsson-Tannér som först fick se Maj Olsens ”byrålådsmanuskript”, och som uppmuntrade henne att gå vidare.

Hon satt i läsesalarna på Kungliga Biblioteket i Stockholm och Carolina i Uppsala och Emigrantinstitutet i Växjö och forskade om kampen för kvinnans frigörelse. Maj Olsen hade börjat intressera sig för kvinnohistoria då hon kom i kontakt med litteraturhistorikern Karin Westman-Berg.

Skogen hon ärvde från sina föräldrar kunde hon alltså genom sitt eget inflytande använda för att yngstflickan Stina skulle kunna studera till lärarinna.

I mitten av berättelsen står dottern Malin. Fiktion blandas med verklighet. Maj Olsen låter oss komma nära historiska händelser: Sundsvallsstrejken 1879, den mindre kända ”fruntimmersstrejken” 1888, Hungermarschen 1917 och Lundekravallerna 1931.

På Malins tid i Ådalen är en resa i ett landskap genom tiden. Vid startpunkten möter en vadmalsgrå kvinna, som står på gränsen mellan agrar- och industrisamhället. Där, i sin slutna värld, söker hon göra en positionsbestämning. Vid slutstationen träder en kortshinglad, orädd flicka från mellankrigstiden in på scenen. Hon tycks inte ha några problem med sin identitet och hon tillåter sig på ett självklart sätt att uppleva världen i vid bemärkelse. Det är en fin resa.
(Ingeborg Nordin Hennel, ”Kvinnor kring Ångermanälven”).

Maj Olsen skrev också dramatik, både pjäser och bygdespel. På uppdrag av Sveriges Radio tillkom En häxa skall du inte låta leva, för Grundsunda hembygdsförening skrev hon spelet Fogden och Ann-Charlotte, och för Bjärtrå hembygdsförening Saga och sanning.

Hon debuterade som lyriker i antologin Norrlandslyriker (1961). På uppdrag av Västernorrlands körförbund skrev Maj Olsen dikten ”Norrlandssång”, tonsatt av Hugo Hammarström. ”Gobeläng från Västernorrland” heter en annan av hennes tonsatta dikter; Rune Wahlberg gjorde musiken. Också Ralph Norlander har satt musik till Maj Olsens lyrik, bland annat till dikten ”Tusenåra år”

Att lägga sin hand mot jorden
för att höra jordens hjärta slå
att se upp i himlens blåaste blå
det är att leva
i de tusenåra årens
saliga sekund

Där mina sinnens alla strängar
vibrerar
där är jag gäst vid den klara källan
till livets goda flod.

Då Maj Olsen hade blivit etablerad reste hon ofta runt i landet och höll föredrag om sitt författande. Hon belönades med flera stipendier, bland annat naturastipendier på San Michele och andra platser i Italien, och hon fick motta ett pris från Västernorrlands landsting där motiveringen löd: ”för sina finstämda vuxenromaner som visar god psykologisk insikt särskilt med förståelse för barnets och den unga kvinnans själsliv och vidare för hennes av äkta känsla burna lyrik”. 1972 fick Maj Olsen ta emot Olof Högbergplaketten i guld.

Maj Olsen avled den 30 december 1986.


Tillbaka till Maj Olsen