Länsbiblioteket Västernorrland - Författare med anknytning till Medelpad och Ångermanland

Annandag jul, år 1793 – vid middagstid – rådde ostörd tystnad och helgdagsfrid i den lilla anspråkslösa medelpadsstaden Sundsvall, där den nere i sin dalkittel – och halvt nedbäddad i sista snöfallets hopade drivor – delvis njöt det sista av högmässans själaspis, delvis tuggade och svalde den goda julmaten – allt efter behov, råd och lägenhet.

Det enda, som en övad lyssnare i denna stund skulle ha kunnat förnimma, var ljudet av avlägset tonandes bjällerklang. Om från norr, söder, öster eller väster var till en början inte så gott att avgöra.
Emellertid tillhörde det livliga klockspelet en väl ombonad, enspänd bredsläde, som efter norra landsvägen, med susande fart kom åkandes till staden, och vilken efter alla yttre tecken att döma – från den svarta stortravaren och dräng-Olaus till den i glada färger målade släden, med sina smällande björnhudsramar – hörde hemma i domaregården Orskill i Timrå.

Där vägen i branta backar begynner följa Norra Stadsbergets sluttning ned mot dalbotten, blev det plötsligen ett tvärt avbrott i slädfärden, under det att ett tvåstämmigt ptro-o-o blandade sig med bjällerkransens klingklang.
I samma ögonblick stod dräng-Olai sidokamrat med ett vigt hopp på landsvägen, befriande sig från den lurviga vargskinnspäls, i vilken han hittills suttit insvept, och som han nu med ett 'tack och heder för god julskjuts!' – åtföljt av ett mångtydigt djupt skratt – kastade tillbaka över slädkarmen.
Den, som Orskillsdrängen varit skjutsbonde åt, tycktes inte alls ha något att göra med den ansedda domaregården – någonting som ytterligare styrktes, då han efter ett grundligt sökande i fickorna lämnade några kopparmynt till Olaus, som småslugt blinkande tog emot denna extra inkomst, i det han uttryckte sin tacksamhet med ett klunkande 'ho-ho – Hussen ä' sej lik han – och självaste gammel-Håken tar'en int' på den gren han satt'en'.

Det var en reslig, medelålders man, klädd i livrock av grått vadmal och långstövlar, som nu stod här uppe på backen och med ett spelande löje i ögat följde den åter bortilande skjutsen, vars bekvämlighet och många fördelar han under mer än en mils färd fått njuta.
'Hussen', som drängen kallade honom, hette egentligen Magnus Huss och var tydligen ingen främling här på orten, om han än var född ett gott stycke upp i ådalen. Att han dessutom under årens lopp fått sig tilldelat binamnet 'Vild-Hussen' kan ju lika väl ha sin grund i de många djärva och äventyrliga dater han varit med om som i den omständigheten, att han i åtskilliga avseenden var tillskuren efter andra och större mått än de flesta här.

Ur Doktorsgården och andra noveller (1915)

I gamla tider fanns det gott om spelmän uppe i Ådalsbygderna. Riktiga storspelmän! Men så hade de också Strömkarlen till läromästare, då de inte rentav köpt konsten av Horn-Per själv, med den odödliga själen som betalning. Så hände det en pojke, som lärde sig spela, då han bara var sex år. Han fick följa med mor sin till skvaltkvarnen en dag för att mala. Och det var söndag; ty mor var ensam om att sköta torpet och veckans arbetsdagar räckte ej till för alla göromålen. Fram mot aftonen måste hon gå hem efter mera säd, och pojken blev ensam där nere vid kvarnen. Men han hittade strax på något som kom honom att glömma ensamheten. Han hade ställt till med några tagelstrån, spända över ett trästycke och lekte, att det var en fiol.

Medan han nu satt där och knäppte och lekte på tagelsträngarna, kom där som en dimma drivande från skumröken över forsen. Och ur det tätaste grådiset kom en man gående fram mot platsen, där pojken satt. En mörklagd man med spelande gnisterögon, finklädd och herrelik.

'Lillspelman, lillspelman där' sade han till pojken, om du vill, kan jag göra dig till en storspelman med detsamma'.

Nu var det ingenting som pojken gladdes så mycket åt som fiolspel. Och visst ville han lära den konsten fullt ut, om det bara kunde gå för sig.

'Jo', menade mannen, 'låt du mig bara ta' lite blod ur vänstra lillfingret och s'en skriva namnet ditt i en bok, som jag har med mig, så ska du kunna spela, vad du helst vill, och bättre än någon annan'.

Pojken, han hade inte bättre vett, än att han lät mannen göra, som han ville med honom. Och då nu modern kom tillbaka med kornsäcken, satt lillpojken hennes där nere vid skvaltan och spelade så märkvärdigt fint och vackert på sitt enkla instrument, att hon nästan inte kände igen honom och blev rentav rådlös.

Han blev sedan den värsta spelmannen på sin tid. Men när han blev vuxen och fick fullt förstånd, hade han aldrig en glad dag, ty han visste, vem som hade hans namn i boken sin.

Så berättar sägnen.

Ur Från gångna tider (1922)

En piga i Torp skulle kärna smör. Så tillsade matmodern henne att taga med sleven tre gånger i luften utanför dörren och ösa i kärnan. Hon gjorde så, men som hon inte såg, att det blev något vare sig i sleven eller i kärnan, så tog hon hela sju gånger. Då hon nu började kärna, blev det så mycket grädde i kärnan, att hon blev alldeles rådvill och frågade matmor, vad hon skulle ta sig till. ”Huru många slevar tog du då?” ”Sju” svarade pigan. ”Gud tröste mej, då har du tagit från sju kyrksocknar!” utropade gumman förskräckt”

På Höstackmyren i Torp är en sten, som ser ut alldeles som en hösåte. Det berättas, att folket där en gång långt tillbaka i tiden hade räfsat ihop höet en söndag. Då kom en väldig virvelvind och svepte ihop höet till en stor såte, och den förstenades på fläcken till straff för deras synd att arbeta på söndagen.

Ur Medelpad och Ångermanland. Läsebok för skola och hem, D. 2.

Bokomslaget till Doktorsgården och andra berättelser

Bokomslaget till Nordan - Illustrerad tidskrift

Bokomslaget till hembygdsboken Medelpad och Ångermanland

Tillbaka till sidans början

Maria Rieck-Müller