Undret och andra berättelser. 1910.
Starka hjärtan. Berättelser. 1911.
Genombrott och andra noveller. [Urvalsvolym]. 1974.

Torsten Bohlin: ”Birger Sjödin – en härnösandsdiktare”. Ångermanland 1940-41, s. 163–177
Fredrik Böök: ”Birger Sjödin” Ord och Bild 1913, s. 529–543
Carl-Hampus Dahlstedt, ”Birger Sjödin – novellisten från Norrstan i Härnösand”, Från Quartier Latin till Grisbacka. Ett urval artiklar, 1986, s. 18– 24
Lennart Frick, ”Kommentarer kring ett urval”. Sjödin, Birger, Genombrott och andra noveller, s. 233–242
Bo Hiertner, ”Författaren Birger Sjödin. Hans stad och hans samtid”, Oknytt 2011, 1-2, s. 1-20.
Gunnar Qvarnström, Birger Sjödin. En norrländsk författares liv och diktning. Uppsats för litteraturhistoriska proseminariet. [Uppsala, u.å.]
Gunnar Qvarnström, Norrlandsromantik hos härnösandsförfattaren Birger Sjödin, Arkiv för norrländsk hembygdsforskning 1946, s. 71–76
Gunnar Qvarnström, ”Det vittra kalejdoskopet”. Västernorrland, ett sekel 1862–1962, del II, s. 56–61
Örjan Torell, Den osynliga staden. En gestaltningsmodell hos Olof Högberg, Ludvig Nordström, Bertil Malmberg, Birger Sjödin, Karl Östman, Lars Ahlin och andra svenska författare fram till våra dagar. (2008)

Arkivmaterial:
”Birger Sjödins samling” i arkivet, Sambiblioteket i Härnösand.

Gatan var underlig. Om vintern var den en gubbe i fårskinnspäls och snibbpjäxor – kanske ägghandlarn, som var gul i ansiktet och hade vitt skägg neröver bröstet. Man visste ju aldrig, varifrån han kom med sina lådor och kassar, och den första vinterdagen var han försvunnen. Men det var synd om gubben som var gatan. Han fick bara ligga på magen. För att få säkert fäste borrade han pjäxspetsarna ner i jorden borta vid Finnberget, kröp ihop mellan husraderna, tunnade ut sig, så att senorna stod som strängar på halsen. Strax intill tattarslottet måste han skjuta upp ryggen för att det skulle bli en backe, först utanför verksatan kunde han sticka huvudet i ett hål och vila på armbågarna. Men ändå var han snäll. När det var som kallast , försökte han bara småhuttra för att inte husen skulle skaka. Och då det var sommar och den andre kom, grät han, så att rännstenarna var fulla av tårar flera dagar.

(Ur ”En sommardag” )


Om morgonen, när Holmlander vaknade, satt kattungen vid fotändan av sängen.
Skjortvecket glänste så vitt, ögonen pillrade nytra och klara, den tog just tassen från tvättningen bakom örat.

Holmlander såg efter, att Johanna sov. Så stack han fram två fingrar och lät dem hoppa kråka på täcket.

Kattungen snodde och följde med huvudet. Hukade ihop sig, betänkte sig. Tog till sist språnget. Den reste sig rätt upp, högg i fingrarna med klorna och tuggade förtjust på nageln.
Holmlander blev så intresserad, att han satte sig i sängen. Leken vart allt ivrigare. Han guppade med tårna, lät dem sprätta här och där under täcket. Kattungen var jämt med. Till slut tröttande den. Då kröp den på hans bröst, lade sig och stack kelande nosen i hans halsgrop.

Holmlander kände sig nästan generad att ha något så mjukt och fint alldeles intill skäggskrapet.
– Djäkeln i det, är den inte behändig. Lill-kisse! Lill-kisse!
Johanna flög yrvaket upp, hon trodde, att hon försovit sig. Men i blinken fattade hon situationen, gäspade ofantligt och hasade sig ur sängen.

Holmlander såg lite skamsen ut och drog sig för kattungens kelande. Så steg även han upp och tog kläderna.

(Ur ”Kattungen”, Starka hjärtan).


Utan att vänta svar på sin knackning, steg doktorn in. Han stannade ett ögonblick och tog dem därinne under sina djupt rynkade ögonbryn. Så stack han händerna innanför byxlinningen, gjorde en långsam halvcirkel förbi bordet, lyfte näsan och vädrade in atmosfären kring gummorna. Det blev något muskelstarkt och svällande över honom. För fan, här ville man säga till redan på förhand, att man inte tålde någon sorts nigande förtrolighet eller något onödigt pratande. Visserligen var man fattigläkare, visserligen. Men, för fan, med denna sin ena hand bara, kunde man skriva ut piller, som dödade hela stan, om det knep, jojomesn. Hå, jaså, man drack kaffe – av lukten att döma inte sämsta sort heller – och doppade bakelser, en, två, det hade säkert varit flera, jojo, man skulle komma ihåg, ifall det blev någon ansökan till fattigvårdsstyrelsen. Vett att bjuda på det minsta hade man naturligtvis inte.
– Ge mig symptomerna, sade han, drog upp byxbenen och klämde sig fast på soffan.
Madam Olaeus tog hastigt åt brödkorgen, hon hade hela tiden följt doktorns ögon. Men fröken Sallén, som förstrött luktande på sin pappersros dragit stoln en smula ifrån för att visa doktorn, att hon i vanliga fall ej hade så här tarvligt umgänge, bara händelsevis blivit tillkallad, lindade genast halsen fri.
– Doktorn menar Jenny, förstår väl matam Olaeus.
– Ja, symptomerna! Det vill säga de närmaste omständigheterna, som föregingo flickans sjukdom.
Herregud då man ej kände till de enklaste frågorna vid en kon-sul-ta-tion!

(Ur ”Jenny”, Starka hjärtan)


Tillbaka till sidans början