Länsbiblioteket Västernorrland - Författare med anknytning till Medelpad och Ångermanland

Jag är alltså tillbaks, med inte för att stanna. Jag skall snart ge mig av igen. Och någonstans här lämnar jag trakten bakom mig, slår igen en dörr. Jag paketerar den och ställer den åt sidan, i ett rum utanför tiden. Där har jag placerat dem. Erland och Inga-Britt. Närmsta grannarna Elin och Gösta. Gunvor och Herbert på andra sidan bäcken. Sjöléns och Skoglunds en bit längre ner. Länge skall det vara en trakt som inte längre existerar, knappt ens i minnet. Jag har låtit dem försvinna.

Men nära trettio år senare finns den plötsligt där igen. Och människorna finns. Liksom överrumplad betraktar jag dem.
– Det var som… är ni fortfarande här?
Man besvarar mina blickar.
…. Ja, var skulle vi annars vara?...
– Men, säger jag, det är ju evigheter … vad har ni gjort egentligen, under alla dessa år?
Man rycker lätt på axlarna.
… Gjort? Vad har man gjort? Man har levat. Och dött, naturligtvis
En del har flyttat, andra kommit till. Och man har jobbat, med än det ena än det andra. Jordbruk? Det är inte mycket numer, det har det väl aldrig varit, förresten? Men, som sagt, man har gnatat på, som alla andra …
Och man granskar mig, avvaktande och lite fundersamt.
…. Är det från Försäkringskassan? … Eller för nån Sifo-undersökning eller så? …
Men det är det inte.
– Fast … ja …. Något slags undersökning i alla fall … Ni har alltså funnits här? Hela tiden? Existerat, trots allt?
Man skrattar lite, ruskar på huvudet.
… Ja, det kan man väl säga, nånting ditåt…
Man kastar en snabb blick över axeln (dolda kameran kanske?)
… Undersökning, vilken sorts undersökning? …
– Jag vet egentligen inte. Kanske är det bara nyfikenhet. Jag vill veta något om er. Om vad som hänt…
… Hänt? Här har det väl aldrig hänt nåt. Inte sen Einar Lindgren sprängde skithuset i luften…
– Jag vet, säger jag. Han var less på skiten.
… Jaså? Du har hört den?...
Om man betraktar mig fundersamt igen.
… Ja, nåt annat har det väl inte hänt, egentligen…
Nej, här har ingenting hänt, ingenting särskilt. Trakten är liten, obetydlig. En knapp tumnagel på kartan (skala 1: 400 000). En trång dalgång mellan tvära bergssidor. Några kåkar och tomma lagårdsbyggnader. Åkerlappar som blivit hästbeten. Några nybyggen: villor, som barn eller barnbarn fått bygga på gammal odlingsmark.
Berättelserna här är lika varandra som gråsten. Tills man böjer sig ner, granskar dem, väger dem i handflatan. Och plötsligt finns livet där, brännhet och iskallt. Skrattande och gråtande. Nyckfullt och ojämförligt.
…Tja, var det inget annat så…
Och man lämnar mig där. Man har inte råd att stå så här längre. Det finns annat som måste göras. Inget märkvärdigt. Men sånt som måste göras i alla fall.

Ur. Hässja. Bilder från en trakt. (2000)

Som barn bodde de utåt Nackstahållet. Ännu mest landsbygd, även om stan redan börjat skicka ut sina tentakler i form av kåkbebyggelse och enstaka stenhus (de senare lite förnämt avskilda, på högre mark, som för att inte skita ner skorna).
Och slakteriet låg redan på plats, vid en tvär krök av ån, där två väldiga avloppsrör mynnade ut, avlämnande en jämn ström av gulbrun sörja, tillika med en rå doft av slakt och förruttnelse. Här – dolda för de vuxnas ögon av busksly och meterhög grönska – brukade de meta ål om höstarna. Som en dyster borg skymtade slakteriets smutsgula fasad med det veckade taket ovanför den branta åbrinken; aldrig kunde han tro att han skulle tillbringa sitt liv därinne.

Så kom krigsåren. Trots knappheten, halvsvälten, började han växa till sig, kroppen fylldes ut, spinkigheten rann av honom; redan nu fanns det något tjurliknande över den kraftiga pojkgestalten, med de kantiga skuldrorna och den korta muskulösa halsen, som fick huvudet att verka placerat direkt på axlarna.

De drev omkring, som flockar av halvvilda hundrackor, stal frukt och grönsaker, rotfrukter, i villaträdgårdarna, på bondgårdarna, där de kom åt. Plundringståg som ibland sträckte sig långt uppåt Siljedalen, där jordarna började bli lika magra som de själva och kålrötterna fick en smak av trä och pinnmo.

En sensommar hoppade han ut från en höskulle – dit han flytt efter en halvt misslyckad räd mot gårdens kallkällare – och hamnade grensle över en rostig värmare, använd till grismatskok. Till en början kände han bara skräcken, som tryckte samman bröstkorgen tills luften försvann, så kom smärtan, från skrevet och uppåt, klöv honom mitt itu, som om något exploderat därinne.
En av bondens halvvuxna söner forslade hen honom med hästkärra. Liggande på några dubbelvikta säckar, hopkurad och kvidande, skakades han ner mot stan. Han försökte bita samman tänderna kring gråten och smärtan, vågade inte titta neråt grenen, där något – som han antog var döden – slet och rev med klor av eld.

Senare den hösten, när han åter kunde gå, började han schasa åt gubben Sundin, väst på stan. Men han skulle inte bli kvar, det svor han tyst på, inte bli nån jävla bodknodd med stärkkrage och ister i blicken. Han skulle ut på Svartvik, som Albin och Ture och pappa, komma hem om kvällarna med lukt av kåda och trä i kläderna, som vårdslöst släpptes ner på farstugolvet, innan de vaskade av sig för kvällsmaten; kropparna stela, tunga, värdiga av arbete. Ut på Svartvik skulle han, eller så till sjöss, iväg ut med någon av virkesskutorna eller någon ålänning, någon långseglare, som gick på staterna eller Australien. Vad som helst, men bland silltunnorna skulle han inte bli kvar.

När han träffade Hilma hade han fyllt tjugoett och var redan fast på slakteriet. Hon var mörk, de djupt bruna ögonen nästan tonande i lila, kroppen fyllig, med breda höfter och tunga välformade bröst, som sög hans ögon till sig (och inte bara hans).
När han såg på henne kunde han få en känsla av att det runtomkring henne fanns vatten, ett stort, öppet vatten, lätt krusat, som kastade förvirrande, skimrande reflexer över hennes ansikte och kropp, infattade henne som i ett smycke av vatten och ljus. ”Tok!” Hon skrattade sitt väldiga, bedövande skratt, kastade håret bakåt. ”Och du ska vara slaktare!”

Novellen ”Slaktarn” ur Mongoliets hästar

Åke Smedberg