J. R. Sundström
1874 - 1954
J. R. Sundström debuterade som författare sent i livet. Han var fyllda sextio då novellsamlingen ”Ljuger gör jag inte”, sa Janne Vängman, kom ut 1934. Därefter skrev Sundström ytterligare fem böcker om Janne Vängman-figuren; de kom ut vartannat år de första tio åren, den sista efter ett uppehåll på fyra år. Författaren hade förlorat synen och måste diktera sina noveller för hustrun Emma Karolina.
Inte mycket finns skrivet om J R Sundström och hans författarskap. Den här artikeln är till största delen en sammanfattning av Dan Andersson-forskaren Gösta Ågrens långa essä ”Den konservativa revolutionären” i Janne Vängmansällskapets dubbelårsbok 1989.
Som så många andra författare under förra hälften av förra seklet skrev J. R. Sundström först för dagspressen, därefter publicerades hans noveller i bokform, så hade till exempel berättelserna i debutboken tidigare stått att läsa i Härnösands-posten.
Det pratas mycket på dialekt i Janne Vängmanböckerna. Några generationer tillbaka i tiden var det inte ”fint” med dialekt, och i skolorna undervisades barnen från landet i att tala ”svenska”. Folkligt var komiskt och lantligt var löjligt. Tidsandan är en annan nu och människor söker sina rötter. De ser tillbaka på hembygdens historia, närmar sig den folkliga kulturen och erkänner sina fäders språk.
Författaren skrev inte på dialekt för att vara ”rolig”, han gjorde det för att dialekten var det naturligaste sättet att tala för hans figurer.
Birger Norman skrev också ibland på dialekt, och han har porträtterat Janne Vängman:
Na dygdemönster va du fäll allrin, Vängman,
om sanninga gett fram.
Men gla å löslive,
å du muntre opp fler
än du feck tell å gråte hennan i jämmerdalen.
Ur ”Allhelgonahelg” i diktsamlingen Speleka
Förebilden hette i verkligheten Johannes Vänglund (1858–1945), en liten spinkig torpargubbe från Risnäs som lagade skor och pratade ett alldeles speciellt språk. Redan som barn träffade J. R. Sundström torparen Vänglund och människorna kring honom. Men Janne Vängman är också till stora delar J.R. Sundström själv; böckerna bygger på biografiskt stoff.
Författaren är ett med sitt folk. Han delar dess livssyn, dess splittring mellan konservatism och radikalism, dess fördomar och övertro.
J. R. Sundström var konservativ men inte reaktionär. Inför allt det nya sökte Sundström trygghet i det gamla. Han var gammalmodigt tveksam i sitt förhållande till tekniken.
Då nu detta tröskelände, som 'n hornpelle antagligen ha hitte på, ä dött och begravt till alla delar kom vi återigen tellå få höre nämndemans lovagn bullre under dagarnas lopp intill julens högtid. Då nämndemans lovagn börje å bullre, då vet vi, att de ä Mettjalsmäss, å då hon slute, då vet vi att de ä jul. Skål och tack intill ändens slut!
Ur ”Gravölet efter Stor-Johans tröskverk”, ”Ja ä inte dö än”, sa Janne Vängman.
Grundtemat i Janne Vängmanböckerna är de allra fattigastes hårda och dramatiska kamp för brödet. Den tid J R Sundström berättar om är 1890-talet, vilket ungefär motsvarar hans egna ungdomsår. Platsen är Stigsjö, Viksjö, Säbrå och Ljustorps
socknar i Ångermanland och Medelpad.
Författaren står på de fattigas sida i kampen om brödet, och i klasskampen; han berättar om de fattigas revolt och solidaritet med varandra. ”En rättegång i vildmarken” ur ”Ja ä inte dö än”, sa Janne Vängman är ett gott exempel på Sundströms upprorsberättelser. I vårens ”glädje och gamman” blir Knöl-Ante vittne till det grövsta brott som kunde begås. Storbonden och torparplågaren Jon Persson skjuter under olaga tid en älgko med kalv. Janne Vängman och hans kamrat Nordiäng dyker upp. De har också sett tjuvjakten och Vängman hotar anmäla Jon Persson till befallningsman. Men skyndsamt anordnas i stället en rättegång på platsen för brottet, och informell rättvisa skipas under utpressning. Jon-Persson döms efter ”skogens förfärliga lag”, antingen till att slita förti par spö, eller att få straffet ”förvandlat” till ”utgifteliga poster”.
Först böte du tell skogens rätt trettio riksdaler, tio åt oss var. Sen böte du en vadmalskostym, dubbelstampe vadmal, å ett par befrynderliga beksömsskor åt oss var. Bli inte detta verkställt inom två månaders laga ti, gå vi tell befallningsman å anmäle, va vi ha sitt. Å sist döme vi herren Jon-Persson tell förlust av de kött, som ligg här. Dessutom döme vi tell förkortad nådatid
för Jon-Persson, om han hädanefter stick näsan i skogen med bössa på axla.
Jon Persson valde det förvandlade straffet, och han slarvade inte med amorteringarna.
Den folkliga läkekonsten och vidskepelsen är ett återkommande tema i Sundströms berättelser. Före det akademiska medicinstudiets framväxt var det kvinnorna som utövade läkekonsten. De hade en från mor till dotter nedärvd kunskapsfond i fråga om till exempel örtmediciner. I Janne Vängmanböckerna möter vi ”Ris-Lisa”, ”Koppar-Lisa” och ”Svart-Anna” de sista arvtagarna till denna uråldriga yrkestradition. Dessa ”kloka gummor” skildras med värdighet av Sundström, medan deras manliga motsvarigheter, trolldoktorerna kallas för kvacksalvare.
Språket igen. Basen i berättelserna är dialekten. Utbyggnaden är Janne Vängmans siratliga och nyskapade vändningar, som inte betyder så mycket utan mest är utsmyckning och prydnad.
– Då ja si era mojänger å känne lukten tå eviga fasors väderkorn, så tro ja, att I kan göra ungefär va I vell. Ja kan lite själv å, må I tro; men nu står ja inför Jerikos ståndande murar å kan inte stöte ti biblias basuser. Men dräpe lopper få ja å springe ette kona å … Ja, man bli så te slut, att om inte I, som ä en befryndelseman me andra å proselyter, vill hjälpa mej, som kom 'n Erke Olsson tellå kvittera världen, å ja bli halshuggen därme Svartbäcken. Men de vell jag inte,
för ja tänk på domen, döden å evigheta i sju akter.
***
– Nee, Jon-Persson, det gör jag inte i tid och rum. Nu sett ja här, så länge ja vill. Å de ä inte värt att I försöke me nå våld, för ja slå säkert å sparke högt i fridens fruktan. Å bli ja djävlig i sinne å färdigheter – då gäll de liv och anda i sju akter. Nu köre vi tell länsman Särn alldeles direkt – han köpe de här kötte tå me för kunglig majestäts å kronans räkning intill ändan.
 |
| Humorn är en självklar del av berättelserna. Den bildar kontrast mot Janne Vängmans kärva livsförhållanden. Likt många andra humorister målar Sundström en strimma svart, både på och mellan raderna i sina noveller.
Realism och humor. Sundströms humor är ”dionysisk”, jämförbar med Nilsson-Piratens, skriver Gösta Ågren. Inledningen till berättelsen ”Härnösandsmarknad i gammal stil” i samlingen ”Tjo flöjt”, sa Janne Vängman hör till det mest levande Sundström har skrivit, menar han.
Lyriska naturmålningar är frikostigt placerade som infällningar mellan älgjakter och andra dramatiska händelser.
|
Det var höst. Den första höststormen rev loss gulnade blad från björklidernas tätväxande lövskog och lät allt detta singlande guld dala ned på bergkammarnas läsidor. Bergbäckarna bubblade gulbrunt myrvatten, fräste och svarvade vitskummande virvlar i fall från flyttblock och hällar. Öringarna hade sin lektid och hoppade muntert i små, sugande edor, som samlade löv och bråte i ringlande dans.
Ur ”Trolleri och björnjakt”, ”Ja ä inte dö än”, sa Janne Vängman.
I sitt förord till Ljuger ja inte, sa Janne Vängman, nämner Ludvig Nordström
en trolig förebild till J. R. Sundströms berättande; han tycker sig se att författaren står i skuld till Olof Högberg, till de ”kärva bondeburleskerna” i Baggbölingar. Nordström fortsätter: anknytningen till Bibeln, till spökerier, yttersta domen-fantasier, trollerier och annan vidskeplighet gör att den här nordliga sortens folklivsskildring skiljer sig från sydligare bygdeberättelser.
Gösta Ågren avslutar sin essä:
”J. R. Sundström är i första hand en av de stora realisterna i svensk novellistik och låt oss hoppas att hans verklighets och fantasis mäktiga gestalt, fattigtorparen,
tjuvskytten, bråkstaken, gyckelmakaren och spefågeln Janne Vängman slutgiltigt räddas ur det lågbuskiga skräckkabinett, där han så länge hållits inspärrad, för att inta den plats i de stora komiska folkliga hjältarnas led, som rätteligen tillkommer honom”.
Janne Vängman-sällskapet http://www.jannevangman.nu
Tillbaka till J. R. Sundstöm
|
