Länsbiblioteket Västernorrland - Författare med anknytning till Medelpad och Ångermanland

(Barnet Gunhild i sitt barndomslandskap på Alnön).

En känsla av saknas smög sig över Alfa. De gingo tysta förbi sågen.
Den står stilla? sade Alfa.
Ja, det är söndag.
Men förr gick den alltid! sade Alfa.
Gjorde den? sade tant Alma. - Jag vet inte. Nu i många år har den stått stilla om söndagarna.
Alfa stannade och tänkte efter. Var det möjligt? Var det en villa? Henne föreföll det som om sågen alltid, dag och natt, söndag och vardag, sjungit sin kromatiska sång, när stockarna löpte genom klingorna, remmarna snurrade runt, hjulen rullade, karlarna ropade och sågspånet yrde... - Men det luktar sågspån! utbrast hon.
Så gott det luktar! Det är sig åtminstone likt! Tant Alma skrattade
Brädgården är sig också lik, sade hon. Och de gingo förbi de höga, luftiga staplarna, som lyste färskt gula.
Då får jag inte se en plankbärare idag, sade Alma nedstämd.
Nej, - skulle det var något nöje ?
- O ja, att se en stor stark karl med en jätteplanka på sin axelkudde balansera på smala bräder mellan staplarna - och sedan kasta ned den med en elegant rörelse - det varkolossalt spännande! Tant Alma skrattade lite torrt.

(Ur En flicka växer upp.)

Så går hon en dag med pappa på Storgatan, och de möta en underbart stilig fru med ungt ansikte och alldeles grått hår.
– Pappa, vem var det? frågar Alfa.
– Det var stadsläkarens fru. Hon är författarinna och socialist och kallar sig Harold Gote, när hon skriver böcker.
– O, vad hon var vacker! suckar Alfa. Pappa skrattar. Men han tycker också att hon är vacker.
– Vad har hon skrivit? frågar Alfa.
– Å, en pjäs som heter Lejonets unge. Den skall visst spelas här på teatern.
– Får jag gå? frågar Alfa ögonblickligen. Nej, det tror jag knappast. Det är nog inte för barn.

[Alfa blir intresserad av socialismen, fastän hennes pappa röstar på högern, och hon läser allt hon ser om socialismen i Sundsvalls-Posten.]

Så en dag kom Eva i flygande fläng uppför trappan till Alfas vindsrum. …
– Alfa, har du hört! Det skall bli ett protestmöte mot Harold Gote …
– Protestmöte? Vad ska dom protestera mot?
– Ä, begriper du inte – hon är fredsvän och socialist och allting. Och så har hon skrivit en bok om Humanitet och barnalstring.
Det sista viskade Eva.
– Är den så farlig? Frågad Alfa, men även hon blev röd och generad.
– Gräslig! sade Eva – Min mamma säger att den är en skam för stan!
– Har ni den? frågade Alfa intresserad.
– Är du tokig! Inte har vi såna böcker.
Anna satt tyst.
– Du går väl med? sade Eva.
– Gör du?
– Jag ville helst gå med dig, sade Eva förläget.
– Jag går nog inte! Jag tänker läsa den där boken först.
– Hur skall du få tag i den? frågade Eva förfärad.
– Köpa den förstås!
– Är du tokig! Hur skall du kunna säga det i bokhandeln?
Alfa rodnade, men svarade häftigt:
– Jag är väl ingen idiot heller.
Och Eva gick.

Alfa gruvade sig fruktansvärt, men hon övervann sin blyghet och gick in i bokhandeln för att köpa ett häfte som bar det förfärliga namnet Humanitet och barnalstring.
Expediten var korrektheten själv, han gjorde ingen annan min än om hon köpt multiplikationstabellen eller katekesen.
Alfa störtade hem för att läsa. Hon väntade något uppskakande och sensationellt, men fann en mycket förståndig och enkel uppsats, vars författarinna ivrade för att fattiga mödrar inte skulle ha så många barn – det var till skada för både mödrarna och barnen.
Färre barn, men bättre kvalitet, var hennes motto. Färre barn kunde få bättre fostran. Man borde inte ha fler barn än man hade tid och råd att uppfostra.

Ur En flicka växer upp

Tillbaka till sidans början

Gunhild Tegen