Vuxenböcker, prosa
Porträtt av ett mycket litet barn. (1965)
Andra boken till dig (1965)
Kvinnor och barn. Kåserier (1968)
Jag vet hur det känns (1972)
Tala mer om det (1973)
Det mest förbjudna (1976)
Den lyckliga kärleken (1977)
Oskuldens död. En ”flickbok”. (1977)
Ensam dam reser ensam (1979)
Din lycka är min (1981)
"Tänk, om det är klimakteriet" (1982)
Den försvunna mamman (1985)
Svart resa (1987)
Tacka och ta emot (1987)
Min första kärlek eller när jag älskade Shirley Temple. En berättelse. Lättläst för vuxna. (1987)
Med lust och längtan (1989)
När man skjuter arbetare (1993)
I skuggan av oron (1995)
Från Signe till Alberte – kärleksfullt och förtvivlat. Spegelroman (1998)
Berättelsen om Signe [samlingsvolym]. 1999
Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig (2000)
Nödvändigheten i att dansa (2001)
Upptäckten (2003)


Vuxenböcker, poesi
Jag är en grön bänk i Paris (2005). Dikter 1965–1991


Ungdomsböcker
Boken till dig. (1959)
Flicka i april (1961)
Flicka i Paris (1963)
Flickan i verkligheten (1964)
Thomas, en vecka i maj (1967)
När Gunnar ville spela ishockey (1967)
Gunnar vill inte klippa håret (1968)
"Vart ska du gå?" "Ut" (1969)
Nämen Gunnar (1970)
I stället för en pappa. (1971)
Hur blir det sen då? (1972)
Jag vill också vara med (1973)
"Vart ska du gå?" "Vet inte" (1975)
Att älska Sussy (1976)


Barnböcker
Anders och hans stora bror (1966)
Gunnar gör mål (1966)
Anders leker kurragömma (1970)
Peter möter Cecilia (1970)
I stället för pappa (1971)
Godnattsagor om Anders, nästan 4 (1974)
Sara (1975)
Anders hittar en kattunge (1978)
Mera om Sara (1977)
Jonas och kärleken (1980)

Kortfilmen ”Min första kärlek”. Film i Västernorrland 2003. (Inspelad i Sollefteå).
Bygger på boken Min första kärlek eller när jag älskade Shirley Temple. (1987)

Ebbelind, Eva, ”Kerstin Thorvall, Signe och det självbiografiska berättandet”.
Ingår i: Tidskrift för litteraturvetenskap 1988:3, s. 79 – 98

Greider, Göran, ”Kerstin Thorvall är poet”. [Efterord].
Ingår i: Jag är en grön bänk i Paris (2005). Dikter 1965–1991

Holm, Annika, ”Hon minns hur det är att vara barn. Kerstin Thorvall”.
Ingår i: Klassiker för dig. 5”. 2009

Hultman, Sara, ”Kerstin Thorvall om vikten av att bryta tabun”.
Ingår i: PockettidningenR, s. 86 – 92

Kjersén Edman, Lena, Fler systrar. Kvinnliga författare från 1900-tal och 2000-tal. 2004, s. 429 – 437

Nilson, Petra, ”Kontakten som försvann”. Intervju med Kerstin Thorvall”.
Ingår i: BLM 1998: 3, s. 5 – 14

Sarrimo, Cristine, När det personliga blev politiskt. 1970-talets kvinnliga bekännelse och självbiografi. 2000

Sarrimo, Cristine, ”Samtida bekännelsetvång”.
Ingår i: Litteraturens ställning.1997

Wolf-Watz, Jan, ”Jan Wolf-Watz, Kerstin Thorvall. Samtal V1”,
Ingår i: Röster i Ångermanland, 2002, s. 187 – 205

Öhman, Anders, ”Epilog. I bekännelsernas tid”.
Ingår i: Öhman, Anders, Apologier. 2001, s. 187 – 195

De ringde.

De ringde torsdagen den 19 november, på eftermiddagen, det hade redan börjat mörkna.
När de ringde för andra gången.
Det är nog så bra med telefon och nödvändigt menar många. Men i de kretsar hon växte upp ringde man inte för ro skull. Det skulle till mycket innan man grep en telefonlur för att själv slå ett nummer.

I hennes eget hem fanns ingen telefonapparat förrän hon flyttat hemifrån. Det var Sigfrid som så att säga bjöd hennes föräldrar på ett telefonabonnemang. De fick då nummer 14 i byn Lövberga. 'a Sara Svedberg skötte växeln i ett rum bakom Karl Johans affär. Det var underförstått att telefonen framför allt användes för att framföra nyheter om sjukdom, olycka och död. I mindre brådskande ärenden skrev man brev.
En telefonsignal skar sönder det vardagliga lugnet, man stannade med händerna i det man höll på med och torkade av dem på förklädet. Medan det ringde och ringde och faran i detta ljud kändes som något kallt och svårsmält i maggropen.
Vad är det nu som har hänt?
Det ringde och hon visste vad som hänt.
De hade ringt en gång tidigare, det var för två dagar sen, för att meddela att hennes make, läroverksadjunkten Sigfrid Tornvall, för tillfället patient på Gådeå hospital, hade fått åt hjärtat och nu var i ilfart å väg till Umeå lasarett med ambulans. Läkare och sjuksköterska fanns med och medelst tryckbehandling hade man fått igång hjärtverksamheten igen. Men att krisen ännu inte var över.
Det var så de kallade det. Krisen.
Senare samma dag hade hon själv ringt. Hon hade beställt två perioder. De sa återigen att krisen ännu inte var över men att tillståndet var stabilt. Vad de nu menade med det. När hon undrade om hon kunde komma och besöka honom (Så långt och telefonisten avbröt, ”två perioder, vill ni fortsätta” och hon ropade ”ja ja”) fick hon svaret att hon skulle invänta vidare besked. Patienten var fortfarande medvetslös. Och att sjukdomen, tydligen trots sin stabilitet, var i ett akut skede.
Nästföljande dag ringde hon igen och översköterskan syster Magnhild upplyste i något snarvigt tonfall, att tillståndet var oförändrat och att lilla fru Tornvall lugnt skulle vänta tills sjukhuset själva hörde av sig. Så fort någon förändring inträdde skulle hon få höra av dem.
Det var i går, onsdag. I dag var det alltså torsdag den 19 november 1936. Samma år som prins Gustaf Adolf invigde Kramfors nya idrottsplats och general Franco i Spanien utnämndes till landets statschef (det senare en nyhet som kraftigt hade upprört hennes make).
De skulle ringa om någon förändring inträtt.
Och nu ringde de alltså.

Hon var i köket och för att ha något tidsödande och besvärligt att distrahera tankarna med hade hon rört ihop köttmassa till fläskkorv och var nu på väg att via köttkvarnen fylla i det första skinnet. Både Signe och hon tyckte om rotmos med fläskkorv. I en balja med kallvatten låg finskurna kålrotsbitar och ett par palsternackor.
Det var bra och kraftig mat för en skolflicka som växte så att det syntes. Häromdagen kom Signe hem från skolan och berättade stolt att hon hade de största fötterna i klassen; pojkarna inbegripna.
Just nu hade hon nog glömt hurdana fötter hon hade, för hon låg på mage i sitt rum och läste någon av dessa ytliga flickböcker som hon aldrig tycktes få nog av. Tidigare hade det varit böcker ur den trevliga serien Sagas barnbibliotek, där kunde man lita på att det inte fanns något som kunde sätta griller i huvudet på en känslig, läshungrig liten flicka. Men nu var det den här nya sorten med röda ryggar och färggranna omslag, utgivna av B. Wahlströms förlag, som flickan slukade så fort hon var klar med sina läxor. Hilma, som hade en mors plikt att kontrollera vad hennes barn läste, hade bläddrat i dem och de tycktes då aldrig handla om annat än kärlek, eller snarare drömmar och svärmerier. Vanligtvis en alldaglig flicka som var olyckligt förälskad i klassens stiligaste pojke, som i sin tur uppvaktar huvudpersonens mycket sötare och självsäkrare väninna. Men hur det nu än gick, i olika turer med gråt och förtvivlat hopp överallt, så var det alltid bokens hjältinna som på sista sidan ”fick” pojken i fråga. Den historia som Signe just nu var så försjunken i hette ”Ej som andra flickor”.
Hilma hade rådgjort med sin make, flickans far, om det tillrådliga i att låta dottern läsa sådana överspänt romantiska flickböcker som B. Wahlströms gav ut den efter den andra. Sigfrid hade skrattat gott åt hennes ängslan och lovat att titta på ”corpi delicti” som han uttryckte det. När han gjort det skrattade han ännu mera, för något mer harmlöst och troskyldigt än dessa alster kunde man nog inte sätta i händerna på en flicka i förpuberteten.
Hon hade inte tyckt om att han valde just det ordet. Men hon hade ju samtidigt märkt att han var röd i ansiktet och inte skulle acceptera att bli avbruten, när han sedan började ett anförande om att dessa små böcker, så utan realism och verklighetsanknytning och där kärlek skildras som en blyg kyss under ett blommande äppelträd, sannerligen inte kunde väcka några otillåtna aningar hos små flickor.
”Däremot”, fortsatte han myndigt och tog ny sats och började gå fram och tillbaka över golvet, ett tecken på överspändhet hos honom som gjorde henne liksom yr av oro.
”Däremot”, förkunnade han med hög myndig röst, ”finns det en hel del tvetydigheter, för att inte säga väl artikulerade grymheter i de gamla kära folksagorna. Ta till exempel Askungen, där den ena stygga styvsystern hugger av sin häl för att kunna pressa ner sin fot i den lilla nätta guldsko som Askungen tappade när hon flydde från balen
. ”Och tänk bara” frustade Sigfrid i ett mycket för stort skratt, ”stackars Signe med sina stora fötter, nej då är det bra mycket lugnare för henne med dessa i och för sig enfaldiga små historier, där den blyga, inte-så-söta flickan alltid får prinsen. Oavsett hurdana fötter hon har.

(Ur:I skuggan av oron, avsnittet ANHALT 1, Sollefteå).


* Ur Jan Wolf Watz intervju med Kerstin Thorvall, i Röster från Ångermanland.


Tillbaka till sidans början