Kerstin Thorvall
1925 - 2010Rubrikerna i dagspressen efter Kerstin Thorvalls död i april 2010 ger sammantagna en sorts bild av hennes liv och författarskap. ”Tanternas modiga vägvisare”, ”Revolten följde Kerstin Thorvall genom livet”, ”Författaren som vågade trotsa alla tabun”,” En pantertant har gått ur tiden”. ”Ensam dam reser med vrede i bagaget”, ”Thorvall, alltid före sin tid”. ”Provocerande och produktiv”.
 |
Kerstin Thorvall som från början försörjde sig som modetecknare och skrev kåserier i veckopressen debuterade med Boken till dig (1959). En liten uppslagsbok för unga tonårstjejer med tips om kläder och smink, och prat om livsfrågor. Hon illustrerade också boken, som har kommit ut på nytt så sent som år 2000. Den ursprungliga utgåvan trycktes i mer än 30 000 exemplar. Den fyllde ett behov.
Det mest förbjudna (1976) är den bok Kerstin Thorvall är mest känd för. Hon inledde med den berättelsen en våg av svensk så kallad bekännelselitteratur. Hon gjorde upp med sin mamma, med det som hon uppfattade som sipphet och känslokyla hos henne, ställt mot sin egen sexualitet och lust. |
Under sjutton år hade Kerstin Thorvall ”setts som Sveriges mest obehagliga, pinsamma, kåta kärring”, när hon fick uppleva hur opinionen svängde. Då boken När man skjuter arbetare (1993) – första delen av hennes trilogi om Signe – kom ut, blev hon omvärderad över en natt och betraktades nu som en ”riktig” författare. Hon hade satt in sin privata familjehistoria i ett socialt och historiskt sammanhang.
Långt upp i åldern fortsatte Kerstin Thorvall att engagera och provocera sina läsare; hon var 78 år då hennes näst sista bok Upptäckten (2003) kom ut; en ångestfylld rapport om åldrandet. ”Råare har ålderdomens ensamma sjaskighet aldrig skildrats”, skriver Anneli Jordahl.
Kerstin Thorvall skrev också dikter. Samlingsvolymen Jag är en grön bänk i Paris (2005) kom att bli hennes sista bok. Göran Greider skriver i sitt efterord: ”Kerstin Thorvall skriver i ögonhöjd med sina läsare, därför att hon skriver i ögonhöjd med sig själv och inte med Litteraturen med stort L och därav frihetskänslan i de här texterna”.
Hur är det då med verkligheten bakom Kerstin Thorvalls berättelser? Allt hon skrev hade inte biografisk bakgrund. Hon kunde hitta på också. En läsare blev förvånad då författaren erkände att Shirley Temple aldrig har varit i Sollefteå. Skildringen i boken Min första kärlek eller när jag älskade Shirley Temple verkar ju så autentisk. Kerstin 7 år älskar, näst efter mamma och pappa, Shirley Temple mest på jorden.
Berättelsens slutscen utspelas i stora salen på Hotellet – Appelbergs. Kerstin tränger sig fram till den lilla barnfilmstjärnan som är på besök i Sollefteå med anledning av Sverigepremiären på hennes film ”Lilla översten”. Kerstin går fram och rör vid flickans berömda korkskruvslockar. Kerstins silverarmband fastnar i håret på Shirley, som börjar skrika högt och det blir Stor Skandal i den lilla staden. Familjen Thorvall måste åka bort ett tag medan uppståndelsen lade sig.
”Ljug” från början till slut. – Film i Västernorrland har producerat en underbar kortfilm som bygger på den här berättelsen.
I boken När man skjuter arbetare finns bara en autentisk mening påpekar författaren: ”De skjuter på arbetare, Det är fruktansvärt.” Det var Ådalskravallerna i maj 1931, och Kerstins pappa gick fram och tillbaka i herrummet på Storgatan i Sollefteå och var upprörd.
”Det är absurt när människor kallar När man skjuter arbetare för en självbiografisk roman, eftersom Signe, mitt alter ego, föds först efter halva boken” säger Kerstin Thorvall.
Den här boken bygger alltså på scener från Thorvalls föräldrars liv. Hur modern ”Hilma” möter fadern ”Sigfrid”, hur familjen flyttar till Sollefteå.
I skuggan av oron – andra delen i trilogin om Signe – inleds med faderns död och berättar hur Hilma lever ensam med Signe, som opponerar sig alltmer mot moderns kontrollbehov och ängslighet. Staden Sollefteå utgör också här kulisser.
Tredje delen Från Signe till Alberte – kärleksfullt och förtvivlat. Spegelroman handlar om Signe själv. Kerstin Thorvall jämför sitt eget liv med Cora Sandels huvudperson i trilogin om Alberte. Deras bägge bokserier handlar om kvinnors villkor. Där finns skillnader mellan henne och Alberte men också en ”märkvärdig identifikation”: Vi är lika. I botten, i mjukdelarnas ömtålighet och vanmakt, i insikten om att inte duga”.
Där finns nyckelscener som upprepas i Thorvalls olika texter: Den om hundvalpen: Sigfrid lovar Signe att hon ska få en hundvalp till julen. Hon är elva år. Hilma blir bestört, inga djur i lägenheten, de hårar och smutsar ner. Men Signe behövde aldrig oroa sig, det var det sista pappan lovade sin älskade dotter, han behövde aldrig infria sitt löfte. Direkt efteråt fördes han till mentalsjukhuset. Han dog några månader senare i en hjärtinfarkt och Signe träffade honom aldrig mer.
