f. 1970
heja världen, 1998,
Wahlström och Widstrand.
Aktuell som gästredaktör i p3:s Frispel,
och medlem i dub-kollektivet Moder Jords Massiva,
som senast framträdde på Hultsfredsfestivalen och Arvikafestivalen.
Tiden kom till fingrar
Du behöver inte be mig
för mig
de bönerna är redan avklarade
& det har börjat handla om
två utsträckta händer
som gick ut genom väggen
för att fyllas.
Och ljuset som börjat brytas
till tillräckligt små portioner för att
kunna användas.
Och barnen utanför som hungervet
hur man ska gå för att stanna kvar
inuti.
Och de som ironisvalt sin egen lust
skänkt den åt sin egen skugga
kommer få svårt att finna
svalplats på dunkelbaren,
den en gång invaggade pussknuffas
till
ton.
Som mannen som ringer sitt jobb, säger
»kan inte komma i dag, solen skiner ...«
och deras Ȁr Du Sjuk I Huvet,
kan du bara arbeta om det regnar?«
»nej, det är liksom problemet,
jag gillar ju de regniga dagarna
ännu mer ...«
Och om vi inte hör vad vi
själva säger
så kliver vi helt enkelt närmre,
det
är så enkelt,
är det
ibland,
att människorna har börjat
minnas människorna, igen att
människorna
börjat minnas igen att
människorna
börjat
igen
Och säga blir som göra
kliva in i taxin och be chauffören
köra närmsta vägen till kärleken & revolutionen
sedan skratta när han kör varv efter varv
runt platsen man just klev in på, säger:
»finns ingen närmre väg«.
Som poeten som ringer sitt jobb, säger
»kan inte komma idag«
och deras »varför då, är du sjuk?«
»nej, jag är alldeles för frisk för att arbeta idag,
men jag kanske kommer i morgon,
om jag känner mig sämre.«
kanske det alltid är så, ibland,
att kalla en generation förlorad
så ska nästa fästa grenar i taket
att det är så enkelt
Att Just Den Tiden
och att människorna börjar gråt-
gapa och annatsöka. Måla
trösklarna osynliga, ta sig in och
tända sin patetik
med precis samma känsla av äntligen
som du ...
Att människan har börjat minnas
människan igen, har börjat, att
människan är du som bara stod där
när den gamla tanten sjönk ihop
och med den lilla tyngd som återstod sa att
»kan ju äta en annan dag«
bara stod där, stod tills du upptäckte
din utsträckta hand, att ryggen rätades nu
att du gick fram, betalade med ett leende,
tog tanten under armen, gick inte ut genom dörren,
flög ut, upp mot ljuset som ballonger ...
barnen såg er, visslade, skrek,
du kunde lätta dig ner mot jorden sen,
stå där med fötterna i,
sträcka upp dina armar mot himlen
säga »Ja, den här dikten håller på att
ta slut nu,
och det enda som kommer att återstå
är världen ...
heja världen ...«
Ur heja världen
Mattias Alkberg
Separerade ägg, 1992, Wahlström och Widstrand
Röda Stjärna, 1997, Wahlström och Widstrand
Mattias Alkberg är också sångare
i rockgruppen The bear quartet.
Korsord
Det ena rullar vågrätt in över isarna
Det andra faller lodrätt över desamma
En som hade supit gled ner i en vak och försvann
Det var inte särskilt kallt, känseln var någon annanstans
Den låg arg och besviken på andra sidan viken
I fickan på en flicka
Det ena rullar vågrätt in över isarna
Det andra faller lodrätt över desamma
Det ena är det ena
Och det andra är det ena
Det är så allting börjar
Och slutar med
Ur kommande diktsamling, ges ut 2000
Pär Hansson
f. 1970
Debuterade 1998 med Ruckel, Nordstedts.
Publicerad i Provins, 1/1999 och
medverkat i antologin Elva Poeter, Nordstedts.
II
Jag borde inte vara här
under loft och bjälkar
när svalor genomkorsar rummet
små solbelysta kroppar
snabba stygn
av det ljusaste ljus
deras spillning bildar berg av kalk
över golvbrädor och blöt halm
jag är inte något barn längre
inte ensam
bland burkar med rödfärg
valla och avbrutna skid-
spetsar
tussar av päls
tussar av gullfiber
jag har varit här förut jag håller
ordning på andningen
pulsen
lungorna lungorna
piper och stöter upp genom strupen
här är halsen jag känner på halsen
den är slät och kall av svett och snö
här är virket och köttet och det gula ljuset
jag kan se detta genom brädväggar och spåntak
det skickas in i mig när jag framstupa fram-
manar en kropp ett väsen
ur höet och dammet som blossar upp
ur golvet
farfar ... farfar ...
min egen närvaro – lungornas arbete – är skrämmande
minsta rörelse driver upp sjok av sot och rost och fula ord
jag ser mina händer falla från bröstet
den strama vita huden över bålens valv
revbenen bröstvårtorna
och navelns grop
lungornas och hjärtats
arbete här
denna byggnad
kan när som helst rasa
jag får inte nysa nu
aldrig aldrig med öppna ögon
Ur ett pågående arbete, Familjekista
Det finns en offerplats
en gammal offerplats med dolda skatter
Med gamla gudar
Det finns en kallkälla
som inte börjar någonstans
och en sjö med två bottnar
Stina Inga
f. 1974
Ferten eallima joksat (Jag måste hinna ifatt livet),
1995, Dat förlag, Norge (illustrationer av poeten själv).
Engelsk/samisk antologi Beyond the wolf, 1996, Making Waves.
Medverkade i antologin Göra upp eld, 1996, utgiven av Glesbygdsverket, Östersund.
En diktsamling är på gång.
Det rinner en bäck
som har tagit livet
av en flicka
Man kan höra henne skrika
Och ett ställe
var Stallu lämnade kvar fotspåren
när han klev över sjön
Det finns en boplats
där dom underjordiska
skrämmer iväg människorna
Och ett spädbarn utan namn
som skriker
på andra sidan elden
Det finns en rentjur
som visar sig tre gånger
i en människas liv
Och det finns ett folk,
ett folk,
som tror på allt
det här
Katarina Kieri
f. 1965
Slutet sällskap, 1993
Om man saknar vingar, 1996, Nordstedts förlag.
Utkommer med ny diktsamling år 2000.
Hon fann:
Vattenmåra, ängskovall.
Ett fågelben. Två.
Några utspridda lögner.
En stol.
Sen blev hon vacker.
Ur Om man saknar vingar
Maria Larsson Haskins
f 1968.
Blå, 1989, Nordstedts förlag.
Honung, 1992, Nordstedts förlag.
Den tredje, 1995, Nordstedts förlag.
sf noveller Mimers brunn, 1996, Nordstedts förlag.
Elva Poeter, 1998, Nordstedts förlag.
En roman kommer till hösten.
Tidvattnet
Tiden.
Tiden går,
framåt ibland
men oftast
rör sig
under slutna ögonlock
rör sig
i strömmar och virvlar
över de platser där jag varit.
Jag vill inte glömma
men jag finner inte,
finner inte vägen tillbaka,
utslätad,
men djupt inuti marken rör de sig under mig,
inkapslade varelser långt borta,
drömmarna och tankarna
andra människors ord och andning rörde vid mig
fingeravtryck
utkarvade stigar
tunna linjer att följa
som fåglars avtryck i mjuk sand
vattnet glider in över dem
slickar upp doftstråken
fyller igen spåren som jag lämnade
för att minnas
för att hitta tillbaka.
Jag vill inte glömma
men tiden går,
strömmar och virvlar
över dessa platser som var mina hem
vassa stenar som skrapade sönder mina knän när jag föll
är mjuk sand nu
tidvattnet kommer
jag vill inte glömma
trevar efter räfflorna som jag plöjde i sanden med mina utspärrade fingrar
men
bara räfflorna i skinnet finns att följa nu
och under mig
speglingar
inkapslade varelser långt borta
jag var nära dem en gång
jag var dem en gång.
Ur Den tredje 1995
Roger Melin
f. 1953
Under träden pågår samtal, 1994, Nordstedts förlag.
Öarna ankrar sina farkoster, 1995, Nordstedts förlag.
Den atlantiska snön, utkommer år 2000, Nordstedts förlag.
Representerad i otaliga antologier,
senast i Elva poeter, 1998, Nordstedts förlag.
Fackbok Boken om Kalix, del 4,
Nederkalix Kyrka, Norrbottens Museum.
Översatt till franska i Propos de Campagne,
en bok som kommer oktober 1999 med tre svenska och tre franska poeter.
Fått stipendier, bl a Västerbottens läns landstings kulturstipendium 1994.
Öarna ankrar sina farkoster
Fåglarna samtalar i sin flock.
Öarna rubbas inte,
de vänder sig mot söder
ankrar där sina farkoster.
Havet bygger ibland skulpturer,
kastar upp en liten sten
som lägger sig på en större.
Fyrbåken lyser som eld,
visar vägen in i farleden.
I stenskravlet finns det gropar,
en människa har rört
vid stenarnna
med fingertopparna
och närmat sig allt.
Ur Öarna ankrar sina farkoster
Anna-Yezica Norling
Tidigare publicerad i tidskrifterna
Provins, Öppen scen, Glänta, Ordkonst.
kvarnen
Huset jag ska bränna
har urgamla aplar i sin trädgård
och stenänglar vid verandan.
Där kommer jag att driva upp tagetes om våren
och om sommaren kan jag utantill skuggornas gång
över gården jag skottar om vintern.
Jag går mellan köket och kammaren,
köket och kammaren,
köket och kammaren,
och för varje ny december jag tänder adventsljusstaken
ser jag min reflektion åldras i rutans svarta tjärn.
Snart kan jag hitta detta gula hus
och stå där med nycklarna i handen
som en skovel mull.
Det är innan dess man ska se mig
springa över de plöjda åkrarna
medan lågorna sjunger djupt,
bärande mina fotspår i famnen.
Eva Sjödin
f. 1956
Systrarna med gult och svart hår, 1993, Nordstedts förlag.
Kom tistel sträva längtan, 1997, Nordstedts förlag.
Medverkat i antologin Elva Poeter, 1998 Nordstedts förlag.
Vid havet
VI
maneten:
hjärta mun mage svalg.
munarmar.
jag går i ringar runt – vinden sliter ut andedräkten,
orden jag vrålar blir tunna slamsor som av en flagga.
förs iväg.
min bror petar i den med en käpp:
jag vill döda honom: hänger mig fast vid honom med hela min
fega galna systertyngd, får honom att sluta
han springer iväg längs stranden
jag lockas –
jag. hon.
halvsyster min bränn och kyss min armar!
maneterna saknar hjärna: läser jag sen, hemma, i den
idiottunga boken, i solmörkret inomhus, som att krypa
upp i sitt eget möblerade huvud.
jag undrar om det är fult.
jag hoppas det –
, liksom »rytmiska muskelsammandragningar«,
och »primitivt nervsystem«
liksom hela min blommande
misstanke
hon är jag.
muskel. syster: ge mig en mun –
ge mig svalg hjärta ringkanal
en skugga under din. i havet.
Ur Kom tistel sträva längtan
Jan Sjölund
f. 1967
Sju vägar ur sitt namn, 1995, Bonniers förlag.
Det nödvändiga motståndet, en fragmentsamling,
1998, Bonniers förlag.
Backhopparens berättelse
Nyss stod jag vid vägkanten. Sedan gick jag över, raskt.
Nu undrar jag om jag blev påkörd. Jag har läst back- hopparens berättelse: hans ben slets av, foten kvar i pjäxan, men det förstod han inte förrän han försökte stå upp. Och svarvaren: att det hungriga stålet nafsat åt sig hans ena hand kände han först när en arbetskam- rat pekade. Allt som händer har alltså redan hänt. Vi rör oss förgäves som sekundvisare, aldrig mer än halv- vägs in i nu och nu. Det finns ingen kirurgi mot sånt. Det finns inget sätt att backa ur en krock.
Ur Sju vägar ur sitt namn
Mats Söderlund
Det står en pöbel på min trapp, 1992, Bonniers förlag.
Lyfter din kropp till sist, 1995, Bonniers förlag.
inte en fågels öga, 1998, Bonniers förlag.
ljus av och på;, 1999, Bonniers förlag.
Tillsist ligger vi omslutna och ser in i varandra, vå- ra värkande kroppar och tömda hålrum där hag- tornssnåren på nytt växer av kraft och blommande för jag handen över slätterna, känner hur det rör sig där nere, sjöhästens vilda manar och bepansrade och vingklaffar av elektriskt ljus
av
och
på;
Ur ljus av och på;
Maria Vedin
f. 1956
En grupp av ögonblick, 1993, Wahlström och Widstrand.
Diktafon, 1995, Wahlström och Widstrand.
Den lila insidan, 1997, Wahlström och Widstrand.
Medverkat i flertal antologier, Provins,
Jules Verne-magasinet samt andra tidskrifter och dagspress.
jag väntar på den lila insidan
på färgen innan sömnen
när han flyter upp
skild ifrån mig strålar han
av att så länge ligga död
är hans gloria
ett mycket litet jesusbarn
blänker i ditt öga när du somnar.
Du sover
i icke-världens stavfel
bergets egna vibrationer hamnens egen radio
genom kudden örats puls
jag sover inte (eller någon annan icke-händelse)
det här är ett hotell för vågor
för din mörka massas täta svängning
äger aldrig mig
ur Den lila insidan
Jan Wolf-Watz
f. 1945
Södra Västerbottens kustland, 1997, Nordstedts förlag.
Jag mörtgap Seidel blå, våren 2000, Nordstedts förlag.
Jan Wolf-Watz fick Svenska Författarförbundets Katapultpris 1998.
Medverkat i antologin Elva Poeter, 1998, Nordstedts förlag.
Hennes lägenhet var inte större
När människor kom på besök med blommor i staniol
Uppstod en statisk elektricitet
Väggarna blev till galvaniska element
Blommorna brändes till kol
De besökande de sögs upp utan att hon hann ringa på taxi
Hon vilar mot marken
En liten kasse av papper intill
Deras böjda kroppar andas i hennes mun
Hon valde den röda klänningen
Från skissblocket
Nils August Flodén
1889-1984
Poeten och Månen.
»Bliv icke poet på vår gröna jord –
du blir den förlorade sonen!
Poeterna leva på fagra ord,
poeterna leva i Månen.
Nej, människan skall plöja och harva och så
och gräva sitt pund i jorden,
ty jorden, vår moder, skall länge bestå
men icke de fagra orden.«
Ack, allt är förgängligt, som formats i stoft,
och jorden förgängelsens moder!
Till sist varda alla en rök och en doft,
poeten såväl som hans broder.
Jag väljer att vara mig själv och vet
jag blir den förlorade sonen.
Jag väljer att vara en vek poet
och leva av månsken i månen.
Ur äventyr, 1916
