Separerade ägg, 1992, w&w
Röda Stjärna, 1997, w&w
Jag är en av er, 2000, w&w
Mattias Alkberg är också sångare
i rockgruppen The bear quartet
I
Pappa kommer naken in i köket.
Jag sitter vid bordet och spelar aead på min första
gitarr
Han gör helikoptern med kuken och jag skrattar.
Det är inget incestuöst över den här situationen,
det är bara ett slags fysisk jargong i vår familj.
jag är tio normala år gammal.
II
Mamma har dragit en fåtölj till den franska
balkongen.
Jag står i dörren till vardagsrummet och ser på.
Hon undrar vad jag vill, irriterad röst, säger att
hon måste ha lite sol. Hon sitter i fåtöljen och
röker.
Hon fastar och jag känner mig, känner mig älskad.
Det är februari år 1980 på det norraste halvklotet..
pär hansson
f. 1970
Ruckel, 1998, Nordstedts.
Familjekista utkommer våren 2001, Nordstedts.
Du vet att sommaren
Du vet att sommaren
kommer som ett ljus över marken
och ditt huvud är ett ax som rör sig i vinden
du vet att fruktan är en sjukdom en elak
blomma ett skott i ryggen
varje dag en ny dag och vi blir bara yngre och yngre
vi ser fram emot vår födelse
vi sköter om varandra och ger
snön går att bryta och äta som bröd
som mjölk och bröd den smälter
i våra munnar
katarina kieri
f. 1965
Slutet sällskap, 1993, Nordstedts
Om man saknar vingar, 1996, Nordstedts
Ur mitt lyckliga liv, 2000, Nordstedts
Vi sökte oss till gäddskallar, obebodda rum. De dunkla motiven torkade in i våra kläder och vi flög aldrig högre än strax ovanför asparna.
Mörker består till sjuttio procent av hål att ramla ned i. Och till trettio av fjärilar som fallit samman.
solja krapu
Två gånger svensk mästare i Poetry Slam
Sand och grus
Sand och grus
på golvet i stationens väntsal
Sand och grus
och hela bröllopsföljet kastat sig på mage
Att det var så mycket sand och grus
På golvet i stationens väntsal
Hade aldrig hon
Hade aldrig sett
Förut
Och aldrig hade hon
brudklänning heller aldrig
tidigare hade hon
Aldrig förut haft
Heller
Och att det var så mycket sand och grus
Och han som tryckte hennes huvud
hennes kind mot sand och grus
Och brudklänningen som låg mot
sand och grus
I stationens väntsal
Där hela bröllopsföljet kastat sig på mage
hade dom
Och planen tjöt
Men någon rädsla hade inte hon
men klänningen
hon aldrig tidigare haft
Och kind mot plankorna
Och han som höll hennes hand och tryckte hennes huvud
Och planen tjöt
som hon hört förr
Inte rädd men rädd om klänningen
Och rädd om kinden
För livet kunde inte sluta nu
men börja
Och han och hon var sista paret ut
mona mörtlund
Moron, moron ostaks poron, 1986
Hanna hakkee joukhaista, 1991
Hanna hakkee hormia, 1991
(alla ovanstående tillsammans
med Monica Johansson)
Ellin leikkikaveri, 1993
Elli lähtee pyhhiin pirthin, 1993
Vintern – 99
Minus fyrtionio grader
Jag går ut för att känna
om det går att andas
Går det att leva?
Himlen har en gul nyans
Som jag aldrig sett förut
Som i Jesus-bilderna
I söndagsskolan
Är han på väg?
Luften är tunn,
som om den när som helst
ska gå sönder
Jag ser andra som är ute som jag
Som vill veta
elisabeth rynell
f. 1954
Debuterade med diktsamlingen
Lyrsvit m.m Gnöl, 1975, Bonniers
Har sedan dess publicerat flera böcker, senast:
Öckenvandrare, 1993, Bonniers
Hohaj, 1997, Bonniers
Juni
Och tvärs genom denna tunga grönska
ser jag ett ansikte
vittra
som om vinden
när den för ett ögonblick gick genom lövverket
suddat ut det
ögonen munnen de exakta läpparna allt omändrat kringrört utplånat
Jag vet inte efteråt
om detta ansikte någonsin funnits Kanhända var det bara en bild i lövverket
framstampat ur en inre bild ur
hjärnans lövverk hjärnans
bländverk
en önskan en längtan efter
ett ansikte
jag säger sedan till natten: träd
mig nära
och natten färdas i löven
ankrad vid en enda ytterligt tunn
fågelröst
som ur intet sprider sina toner
genom det bleka
grönskimrande mörkret Att allting
är så tillfälligt så skört
så lätt att utsudda här
anna ståbi
f. 1963
viljelösa säden, 1994, Bonniers
Dagens bok, och drömmens, 1997, Bonniers
Flux, 1999, Bonniers
Regn
Jag låter bli. Det är så stilla.
Jag ligger så. Tömd på folk
som en öde slätt.
Vem var det som markerade gränserna?
Vem tecknade den ursprungliga ritningen?
Du kan säga det till honom, den tjockklädde
som stoppat den i sin ficka
att jag vill ha den tillbaka!
Han är ryskt försvunnen
Men i hans fotspår
faller regnet
och ingen vet hur det slutar
mats söderlund
f. 1965
Det står en pöbel på min trapp, 1992, Bonniers
Lyfter din kropp till sist, 1995, Bonniers
inte en fågels öga, 1998, Bonniers
ljus av och på;, 1999, Bonniers
I
jag går genom parken. Det är blött och kallt och jag lutar mig över en fågel. Skinnet rör sig, den har redan varit död länge, det syns jag lutar mig ner i den och då hör jag maskarnas väg genom köttet hur de tuggar någon speciell lukt kan jag däremot inte förnimma men snart känner jag dess kalla buktande skinn mot min hud och då kommer jag att tänka på natten som var.
II
dammen ligger som ett öga, varigt av snålblåsten och illaluktande som en kloaköppning redan, kippande efter andan, björkhängena, jag tål dem inte och, som nu när jag joggar fram i morgontrafiken, dess blå gasmoln vid broarna, överfarterna, alla de platser där vila i någon mån inträder, min astma, hur jag svettas mellan lakanen och någon frågar, är du vaken? men just då, slår ljuset om och jag måste köra vidare.
III
bommarna fälls. Jag väntar på malmtåget från Boliden. Det har snöat inåt landet men här kommer nederbörden inte förrän till natten. Då lämnar någon sin bil. En man i blå täckjacka och toppluva. Han springer med armarna långsamt flaxande upp och ner, som på en snöängel upp på spåret, jag hör röster, någon som ropar, nu kommer tåget. Nysnön på malmhögarna yr ner över vindrutan, jag startar torkarbladen, bromsarna skriker, det tar sin tid med tågsetet stannar tillslut och då får jag fri sikt igen.
susanne sörensen
f. 1958
Buktal, 1988, w&w
Löpsnara, 1991, w&w
Perenna växter, 1994, w&w
Hugga berg ur himmel, 1996, w&w
DJUPFÖRVAR
Fjällen
är innerliga
främmande, gåtiska
visioner
Sinnliga, hemliga
kroppsliga, översinnliga
rörliga, stilla
framtidsbärande allvetande
historiska,
skrämmande slutna erotiska
djur.
SOLKASTARE
Jag har varit
i de ödsliga
land
där solen skiner så att
tiden stelnar
på mjölkpaketen
I de
land
där fågeln
bara darrar
I landet
in på bara benen
växte ingenting annat än
källsprång
på fjällens
insidor
CAMERA OBSCURA
Mot flamhimmel
Hennes trassliga
språk,
spröda björkbroderier
med silketråd, kanelfärgad
jordig rök
Och kucklande gäss diskuterar flyktvägar
på de första frysande isbildningarna
som bjuder flytande plattformar
att stå på älven.
Är du en gås
som tror att du äter en flamingo?
De äter räkor
Så
blir de röda
– Men det går lika bra med morötter
Säger tillsyningsmannen
för den här zoologiska trädgården.
Och en pulsåder uppskuren i älvbrinken
Bubblande, oljigt svart vidgar sig
snittet
i Jorddjurets stora kropp med päls av snö som huldar
den sjudande fåran kolblank onyx, mörka vatten
självspilling blodgrav
hem, värme
En lila dag i november
Fuktrik, dunkel
Älvens djupspeglingar
fullbordar
Öns strand
på andra sidan
Älven följer landremsan
med djupspeglingar, akvareller
läser med mjuka fingertoppar blindskriften
i en bildresa, i lodande, utsökta ekon
undervattensbilder
Och läsningen, det upp- och nedvända av-trycket
ljuslågan
i Camera Obscura
Ett av skolans experiment
joar tiberg
f 1967
Debuterar i januari 2001
med Vindutsikter för söndagen, Bonniers
på besök i en två månader gammal dikt
flygplan på väg mot Södern
två korpar jagar varandra
nötskrika tronar ljus
på stranden, den låga vinden
jag backar några steg för här vill jag inte varastår på andra sidan ger mig av sen
i Emilsberg en stor kråka
jag ser kråkan
Omodernt
Det är människans kultur
som är hennes största problem. Jag tänker mig
en man som ligger och dör i ett ganska nytt
arkitektritat hus med stora fönster, fast trädgården
därute är ganska vanvårdad. Han kan själv
vara arkitekt, men troligen entreprenör
av något slag, till och med tandläkare är tänkbart. Och
när han ligger där – och det har han ju gjort tidigare
många gånger sedan det byggdes –
alltså när han ligger där – men då var det inget fel – inser han plötsligt, i helt fel ögonblick
att huset, ja alltihop är liksom
omodernt
Men att omodernt
ändå är helt fel ord
thomas tidholm
f. 1943
Har sedan debuten 1966 med Försök att se
utgivit ett stort antal titlar av vilka de senaste är:
En Broschyr om smärta, 1997
Semester med Sven, 1999
Regnet
Jag drog mig tillbaka en dag
stod och vispade i en skål
Det var mjölk och ägg tror jag, med mera. Då
kom en vän på besök med undrande ögon
Det blev en situation. Han sa:
Stå inte bara här och låt dagen gå dig förbi
Kom och rör dig där ute
och promenera i vädret som är
Jag sa: Jag vill stanna hos mig. Det är mörka moln
Går jag ut blir jag så lätt förblindad
Men han var envis, vi gick till ett lugnt ställe
nära stationen där det var en liten park
När vi satt där kom regnet
och regnet växte stort och starkt
Vi var inte förberedda och regnet tog oss
Han sa: – Ska vi sitta så här? Vi som har andra möjligheter
Men jag sa: – Vi kunde ga stannat hemma
Vi kunde ha suttit och ätit en kaka
Det var den möjlighet vi hade
även om kakan säkert inte hade varit lyckad
Men nu är vi här, och regnet har tagit oss
Från och med nu är allt vatten
Mörkret finns överallt
och vi ska båda bli förblindade
Du ska nu vara här i vattnet med mig
och du ska höra min berättelse
om allt som gått mig förbi, allt jag hade
som gick förbi, och som går än
Och du ska lära sig som jag
att simma i det
***
maria vedin
f. 1956
En grupp ögonblick, 1993, w&w
Diktafon, 1995, w&w
Den lila insidan, 1997, w&w
Handbok i galvaniska språk,
kommer våren 2001, w&w
jag väntar på den lila insidan
på färgen innan sömnen
när han flyter upp
skild ifrån mig strålar han
av att så länge ligga död
är hans gloria ett mycket litet jesusbarn
blänker i ditt öga när du somnar. Du sover
i icke-världens stavfel
bergets egna vibrationer hamnens egen radio
genom kudden örats puls
jag sover inte (eller någon annan icke-händelse)
det här är ett hotell för vågor
för din mörka massas täta svängning
äger aldrig mig
silje vethal
f. 1973
I Norge:
Terreng, 1998
Lynne, kommer hösten 2000
I Sverige:
Terräng, 2000, Norstedts
Jeg husker dere. Som fravikende bevegelser
Men november og desember berörer i passering
Jeg insisterer på at vinter er lys
Disse månedene brenner
Isrosene kryper hverandre i möte
Detta vinduet
Jeg kunne synes i dette vinduet
Det er vegger i mørket, overtoner
Og pianot skal synge, jeg må grave i klaviaturet
jevnt, seigt, krype
Ingen ting har tilfeldig plassering
finne fortid, utgang, stå oppreist, en fraseringsbue
Fingrene oppskrapt når de løftes
De har ikke begreper for vekst, fall
Klær over stoler, trær, bordene, sofaen med puter, søppeldynger
klumper av lemmer, sammenfiltret
jeg går mellom dem, lutende skikkelser, jeg ser hva jeg er del av
Alt trekker seg inn mot seg selv, vekk fra det blendende lyset
jan wolf-watz
f. 1945
Södra Västerbottens kustland, 1997, Nordstedts
Svalorna i katedralen, 2000, Nordstedts
Från tåget ser jag tiden resa sig
Annat blir till landskap
På håll växer husen igen
En gång när vi dansade nynnade
Du en vals i mitt öra Ljuset
Utanför gårdsplanen
Som genom mitt ögonlock med
Fixstjärnans återhållna invändning
Går över iris
