f. 1941
diktsamlingar (urval)
Ditt hjärta är ett rött tåg, 1973
Rost, 1979
Med handen om pennan, 1986
Att flå en blixt, 1998
Du öppnar boken,
hör inte motorsågen, inte tallen
som raklång slår i marken
och virvlar upp snön,
inte långtradaren, inte flistuggaren,
inte slamret från tryckeriet
känner inte sulfitlukten.
Då har jag inte med ett ord nämnt
redaktörer, traversförare,
kamrerer och bokhandelsbiträden.
Den tystnaden.
Den frånvaron.
[ur Att flå en blixt, 1998]
Vems är skuggan som då och då
faller över papperet och vems är orden
som med sina rötter ned i arbetet med jorden
snickarns termer, dialekterna, språken,
cementgjutarnas, programmerarnas,
tiggarnas försiktiga anrop, orden
som revat segel och manövrerat ubåtar
över haven, de få orden ute i rymden, i varje bokstav
ljuder alla man aldrig känt,
de på kyrkogårdarna, bödlarnas
och offrens, prickskyttarnas och de sårades
ord. Skulle jag då säga att jag skriver
om mig?
Handtaget bekymrar sig föga om handen.
Sitter bara i rätt höjd.
Fyller sin funktion.
Tänker uselt.
[ur Att flå en blixt, 1998]
arne johnsson
f. 1950
diktsamlingar (urval)
Förvandlingar, 1985
Fåglarnas eldhuvuden, 1994
Storm av samtidighet, 1995
Marken lyste även i drömmen, 1998
Jag har sett, 2001 (tillsammans med
fotografen Jan-Peter Lahall)
solljus. Jag läser vid fönstret. Du skrev om koltrasten, hur den sjunger på din gård; jag tänker mig porlandet, droppandet, en törst kommer ur tanken på vattnet, sorlet av rörelser och ljud, av ljus och skuggor – den fyller mig som glaset fylls, den är längtan:
en talade om den stillhet som kommer, en annan sade att det finns ingen ro, ingen vila, de var bägge röster i hjärtat mitt, i den plats som både finns och inte finns, rummet dit himlakroppars ljus sipprar likt vätskor åt törstande,
[ur Marken lyste även i drömmen, 1998]
solen stiger över nockteglet, hundjäveln
skäller från markerna, avskrädet forslas
bort – de skiften, utväxlingar, blödningar
mellan kroppar: det jag haft är vänt från,
gräs växt nedåt, du som är med mig, var tyst
det är en vacker dag, årstidens guld hamrat
lufttunt, djuret väsnas tills solen gått
ned och det som är omkring oss blivit samma,
vältat bort
[ur Fåglarnas eldhuvuden, 1994]
håll mig i din vård – du får guld, kött,
arbete; se, givandets former liknar det
vi fruktar mest; jag är sådan; ting av
trä, beläte, smycke: jag är din
skyn blånar, molnslöjor driver åt
öster i maklig vind, hösten drar andan,
frosten blänker på biltaken; emellan oss
är allt brutet på nytt, var natt bildar
nya fält för seendet, var morgon är ett
annat ljus
gå, jag vill se dig återvända
[ur Fåglarnas eldhuvuden, 1994]
solja krapu
f. 1960
tvåfaldig svensk mästare i Poetry Slam
diktsamling
Stenar och moln, 1993
Mycket
En hel del nog har man varit med om
sett och levt
och upplevt
Man har gått längs en och annan regnig stenläggning
bitit på en och annan nagel
missat ett och annat färdmedel och hunnit med vissa
Några trista verkligheter har man upplevt
och först efteråt fattat hur det ena handlat om det andra
och besvikelser har man överlevt och humöret har man hållit uppe
när det har varit slut på kaffefilter, då har man tagit hushållspapper
Skrapat vindrutan
många isiga morgnar
Och bitit ihop har man gjort
Och bitit ifrån
inte tillräckligt ofta
Levt och sett
Och mycket har man sett
gå förbi
många möjligheter har man
låtit bli att ta
och tagit har man en del chanser
sällan
Många korgar med tvätt har det blivit
och burit har man
kilometervis har man hämtat saker
Mycket har varit stort
och storslaget
och mycket har blivit futtigt när man summerat allting efteråt
Hamburgare har man ätit
och hur en tunn omelett bränner tungan läpparna svalget gomseglet
på en indisk restaurang i en stor stad, det vet man
Och att det är skillnad på pepparrot och ingefära har man fått erfara
Och hur årstiderna växlar snabbare och tar ut varandra har
man sett
och byxbenen som blivit utsvängda igen
för vilken gång i ordningen
Samlat på sig saker
har man gjort
och har man inte flyttat tillräckligt ofta
ligger det mesta kvar och har börjat slå rot
Man missminner sig mycket och gärna
man minns selektivt och
subjektivt
och har oftast stor förståelse för det som man själv har ställt till med
Ja, nog har man varit med om
Och när vuxna människor säger att de är födda – åttiett –
Då tycker man att man har varit med Ett Bra Tag
Och dö vill man ändå inte
Inte än
Inte än på länge
för det skulle ju vara så tråkigt ändå
och det vet man ju aldrig
det vet man inte
aldrig
vet man inte
Det kan fortfarande finnas kvar saker i fickorna på dom undanhängda
jackorna:
ett tuggummi
en femtiöring
en saknad cykelnyckel
birgitta lillpers
f. 1958
diktsamlingar (urval)
I bett om vatten, 1988
Krigarna i den här provinsen, 1992
Propolis, 1995
Silverskåp, 2000
ÄLGAR
Och de gick genom trädgårdar ja
med silverbenen gick de
genom trädgård efter trädgård.
Väntar nästan kravlös:
kräver bara denna väntan.
Och redan så står allting
helt och fullt. Med
silverbenen går de, går, och hela
tiden hänger vinterns
fina skira stil
i luften över
trädgård efter vintrig trädgård.
[ur Propolis, 1995]
Ser du orsaker,
ser du orsaker också till
villrådigheten
över vad det eller det
sedan betyder i
den överväldigande mängden
och mångfalden.
Där vad som helst samtidigt
kan stå
som ensamt
tecken för något
och i sig vara någonting –
lever fritt i dig,
lever ibland tvunget –
konstiga stockningar av känslor
och bilder
hindrar sömnen att komma men
ändå vet du inte om det sedan
är i vakenhet du ser
fölen komma ut så sent, och där
du sedan skulle se någon vänlig som i drömmen,
sedd från sidan som i drömmen –
utan att veta hur närvaro ska hanteras.
Som en stark frost?
Andats ut,
Anförtrotts
[ur Silverskåp, 2000]
lars lundkvist
f. 1928
diktsamlingar (urval)
Bilder i en silversked, 1969
Tove Olga Aurora, 1982
Skrot, 1988
Tittskåp, 1994
Äril, 1998
I trädgården
I trädgården hänger nytvättade lakan
och skjortor och lyser i solen.
Från brädgården
kommer lukten av ramsågat timmer
och det doftar av rosor, liljor och mynta.
Skatornas bo: en fingerborg i aspen.
Under ett rönnbärsträd sitter en kvinna
och läser vigselnotiser i sin tidning.
Klockan är sju på morgonen.
På älven tutar en båt.
Inte långt härifrån
kastas små barn in i en cementblandare.
[ur Tittskåp, 1994]
"Nästan omärkligt sjunker löv och kvistar
ner i snön om våren. Himlen blir gulare,
jordlukten starkare och molnen förändras.
Då skall du säga till ditt barn
om du har ögon att se med och öron
att höra med,
om dina sinnen är friska och du har tid
att äta, sova och älska
och inte är i krig eller ofärd:
Låt inte lura dig av örter och blommande
gräs om sommaren
eller av röda traktorer på svarta fält.
Var försiktig!
Låt inte lura dig av fåglar och gnistrande
bär om hösten
eller av snön som faller i en grön skog,
av svala stenar och doften av enris
som bränns,
av bröd och metalliska ljud i en tråd.
Var försiktig! Glädjen har sin tid
och detta
är också en del av ditt liv, ingen dröm.
DET ÄR INGEN DRÖM!
Det är en del av ditt liv."
[ur Bilder i en silversked, 1969]
ulf karl olov nilsson
f. 1965
diktsamlingar (urval)
Kung-Kung, 1990
Vädrets hjärna, 1994
Sändning, 1997
Någons stöd, 1999
Stammar, 2002
(ordförråd som lögndetektor)
Hennes vackra ögon är som brunt läder. Orgasmen heter: "kanariefågeln hitom himlen." Han lyckas bli kär. De tänker: "åh, det där igen, hudens läder, röstens inrökta blåst av svin." Han minns
halsljuden. Det hon minns är oavslutat, en vänlig kopula av nerver,
spindlar, slitage och tillgänglig sperma. Kärleken är stark eller svag,
det finns ord bland bokstäverna, orden är igelkott, myra, marsvin. Det
är hennes livs enda djur, hennes livs första lilla döda djur. Hans vackra ögon är som betsat trä, hans hand har mätt upp storleken på hennes öra. Örat heter: "någon efterlängtad."
[ur Stammar, 2002]
(kvinnor och män utan ungdom)
Hon lägger honom på magen, tar sitt ben och tar hans ben och kliver över det andra benet. Hon tar det långa benet och drar det över honom. Hon drar benet rakt i överklivningar, drar det mot honom och mot sitt eget och sätter sig, får honom att röra sig och hon sitter med sitt ena ben kvar i vinkel, hakar i hans knä, låter benen ta i varandra, sitter på honom och tar sitt ena ben om honom och drar ut det. Hans ben är först raka men vrids. Han får henne att dra in benet. Allt är ont helt plötsligt. Allt är ont och våldsamt helt plötsligt. Det rinner blod ur hennes bröstvårta, han opereras levande i idealiserad smärta, hon är på sin höjd, hon är högst, hon ser krontaken som estetiserade misslyckanden och gemensamma förluster. En levande gris släpps från trehundrafemtio meter. En barndomskärlek faller som en privatkropp droppe vatten från en helikopter. Hon ser krossår, brun isbergssallad och stötskadad frukt. De tar igen det på varandra i hålen som är röda
rävar och öppna apögon.
[ur Stammar, 2002]
tale næss
f. 1969
diktsamlingar
Natten er et langt skudd, 1994
Hummermørke, 1998
Lengre inn i vinteren
står huset og smelter mørket
vever lyset
till tett filt
I kjelleren hviler brønnøyet
stanger søvnig mot leirgrunnen
Berget ynker seg
Du står ved muren
Munnen bred
Denne blomsten smurt ut
Berget hvitt av skitt
Lyset måler
det trange hjertet,
rått utlevert till morgendagen
Å omorganisere sorgen
til mørket går opp i lys
Jeg sover.
(Jeg sover ikke.)
Det er en langsomhet i verden.
En motstand.
Hver bevegelse et kirurgisk inngrep;
snittets myke søm.
Jeg kapper armene av dagen.
En hudfold, en sårmunn bøyer seg opp,
vender seg innover
og rommet suser til begge sider;
inventar, lysår og dagen
har ingen armer
og kjærligheten har ingen kropp.
Jeg ær den som sover.
(Du må være stille.)
Nå legger jag fingeren mot munnen din
og ansiktet ditt er veldig nært;
en glødelampe
en malmmåne.
Natten folder seg om meg
og du trer ut
aldeles tydelig.
[ur Hummermørke, 1991]
peo rask
f. 1958
diktsamlingar
Är det verkligen en bra dag?, 1995
Någon – du, 1996
Tvättråd, 1996
Spikar, 1998
Kottar, sand, stenar, cyklar,
barnvagnar, skidor, pulkor
Uppställda portar, sopkvastar,
marschaller, fimpar, förlagda nycklar
Allt måste inte stå på avin
Det räcker med ett namn
Nu kommer avierna
Fick jag ändra något, ändra i årtalen
Då skulle jag ge mamma en skiva
med Esbjörn Svensson trio
Kanske röka lite hasch
Kanske inte dra mig ur
förhållanden så lätt
Eller bara som nu
Göra något bra
med kvällen
Det finns ännu lite plats
i trumman
Tänk om jag skulle tvätta
mina tankar
Tänk om det skulle få mig
att tänka om
Ja, det vore faktiskt värt
ett försök – om
jag nu bara kunde finna knappen
för krossad sammet
[ur Tvättråd, 1996]
Min farbror
Min farbror var resemontör
Och som han reste mellan pappersbruken
i Värmland med omnejd
Där någonstans gick gränsen
Där någonstans fanns det som räckte
Där någonstans fanns ettorna, tvåorna
och kryssen
problemet var nog kryssen, att få dem
att hamna rätt på såväl Goodison Park
som White Hart Lane
Min farbror reste sällan mer än nödvändigt
Sällan eller aldrig var han i Norge
Aldrig reste han utomlands
Aldrig på lördagar i alla fall
[ur Spikar, 1998]
helene rådberg
f. 1950
diktsamlingar
Mellan henne och jag, 1998
Hämtar mitt landskap hem, 2000
Sedan länge kallad jämställd
På platsen för omsorg långt ner i den kommunala
ordningen stampar påstådd biologi, kränger oss samman
i den kommunala fällan. Vi ska bara finnas där
som om det fanns en naturlig ordning, en fastsydd alltid
omhändertagande yttre moderlig hud.
Innanför dunkar
förbjudet tal.
[ur Hämtar mitt landskap hem, 2000]
Glesa stygn Det måste spricka Glipor i varje söm Tystnad viner
när ord sprids över området. Det enklaste sambandet är att det
som söndertrasas också skadar. Det här är historia, bokförd i de
redan dödas journaler.
– raseriet den enklaste kraften upp till ögonen
[ur
Hämtar mitt landskap hem, 2000]
