| |
Alla uttrycksformer bygger på ett samspel mellan form och innehåll. Det gäller med andra ord ha någonting att säga och sedan säga det på ett lämpligt sätt.
Den bolivianska ungdomsgruppen Albor, som betyder Gryning, från El Alto utanför La Paz, arbetar med demokrati och kamp för mänskliga rättigheter i sitt land genom att gestalta sociala konflikter, historiska händelser och folkliga traditioner genom preformancepoesi, som förenar poesi, teater dans och musik. De uppträder överallt där det finns människor, inte sällan med gatan som scen.
Igår kväll framträdde de under betydligt lugnare och mer organiserade former inför en fåtalig publik på Länsmuseet, när de inledde den 8:e poesifestivalen i Härnösand, tillsammans med Weberkvartetten.
Gruppen läser dikter, inte som jag trodde skriven av dem själva, utan av olika latinamerikanska poeter som Indio Duarte och Lucha Reyes. Tilltalet är direkt och kommunikation med publiken central för hela föreställningen. Det handlar om slit, misär, fattigdom och förtryck, men också om kamp och gemenskap. Uttrycken är därefter. Teatralisk är ett ord som ofta används i negativ bemärkelse, men ska inte teater vara just teatralisk? Ungdomarna väjer inte för höjda tonlägen och kraftfulla gester. Föreställningen bildar ett drama vars bärande element uppfattar jag som en kombination av passionshistoriens mystik, vänsterretorik och andinsk folklore. Det kanske starkaste intrycket under kvällen gjorde en dikt på indianspråket aymara, som för övrigt lär betyda det gamla språket. Det finns en oemotståndlig styrka i uttryckssättet, och en övertygelse och tilltro till uttrycksformen. En gryning på högplatån när solen går upp över Anderna måste vara något alldeles magnifikt!
Jag önskar att gruppen skulle ha varit mer konsekvent i sin tillit och låtit bli att stycka sönder föreställningen med översättningar som enbart störde och tillförde just ingenting (därmed intet ont om tolken).
Weberkvartetten visade än en gång hur fruktbart det kan vara med möten mellan olika genrer och stilar. Det kanske hade varit mer lyckat att låta dem på ett dämpat sätt sköta den musikaliska bakgrunden till föreställningen, i stället för den inspelade turistversionen av andinsk musik med El Condor pasa-variationer.
Kvartetten började med musik av tangons förnyare Astor Piazzolla, vars rastlösa och faktiskt ganska teatraliska toner lämpar sig väl för stråkmusik. Sedan spelade de ett stycke ur ett verk skrivet av Miklos Rozsa. Fantastisk musik som på ett sublimt sätt förenade orolig modernism och magyarisk folkmusik. Kompositören var mycket riktigt Ungernfödd, men har tillbringat större delen av sitt liv utomlands, framför allt i USA, och där i Hollywood där han komponerade filmmusik – bland annat till mastodontrullen Ben Hur.
Det om inte annat visar hur vanskligt det kan vara med förutfattade meningar.
Gregor Flakierski
|
