| |
Visserligen har jag skrivit det förut men det tål att upprepas: många skriver dikter men få läser poesi. Det tycks vara en helt annan sak med poesiuppläsningar, det drar alltid mycket folk. Kanske det är så att poesi som ligger musiken nära ska lyssnas på? Och att det är i hög grad en kollektiv upplevelse, trots att dikten ofta är personlig och privat?
Finalen på poesiveckan i Härnösand samlade åtta poeter av yppersta klass. Publiken sitter vid cafébord i en halvcirkel, dämpad belysning, all fokus ligger på den lilla scenen i hörnet, det är intimt och stämningsfullt.
Åtminstone tre av poeterna är invandrare (Mohamed Omar är så vitt jag kunde utröna född i Uppsala), två från Iran – varav en kurd – och en från Kina. De skriver dikter på både sina modersmål och svenska. Vilken avundsvärd rikedom! Kurden Soleyman Ghasemiani skriver på tre språk: kurdiska, persiska och svenska. Allihopa läste på svenska, vilket är begripligt, det är ett starkt behov av att bli förstådd. Men poesins musik hade kanske fungerat ändå, och jag tror att vi alla som var där hade gärna hört en dikt läsas på persiska eller kinesiska.
Den stora världen var i allra högsta grad närvarande ändå. Jila Mossaeds dikter rör sig kring motsatsparen öken-skog och is-eld, hon söker efter ord, och sin egen plats i världen. En dikt som dröjer sig kvar utgår från mönstret i en persisk matta och hur man går in i mattan.
Mohamed Omar läste ur en fortfarande opublicerad diktsamling med den hollywoodaktiga titeln ”Faraos förbannelse”. Det är en diktberättelse som dock hade ingenting att skaffa med Hollywood utan förde tankarna till Ekelöf, och en långsammare Göran Palm. Med fantasi och humor skriver Omar kluriga dikter som pejlar oanade djup. Den avslutande pastischen på Conrads ”Mörkrets hjärta” var suverän.
Anna Hallberg som också hon läste ur en opublicerad bok, var för mig en ny och avgjort spännande bekantskap. Diktsviten heter ”Mil” och är ett malande collage av stort och smått, ganska befriat på bildspråk och metaforer utan bygger helt på snabba associationer. En av åhörarna klagade i pausen –poesipausen! – på att hon blev stressad av Hallbergs uppläsning. Jag kan tänka mig att hon skulle ta det som en komplimang, vem har sagt att poesi ska vara avkoppling, och poetissan verkade mest orolig för att vara alltför sövande.
Li Li säger sig tänka på kinesiska och skriva på svenska. Det är märkligt, för när jag lyssnade till hans poesi, som hade mycket träd som symboler, fick jag en känsla av att dikten var just kinesisk trots den svenska språkdräkten.
Vad är det som gör Agneta Pleijel till en så bra författare och fin poet? Jag kan inte riktigt svara på det, det enda ord som kan sammanfatta är: distinkt. Och allt annat än banal, DN-recensenter till trots.
Soleyman Ghasemiani, som kallar sig för ”en gränsöverskridande gäst” på ”den löjliga världskartan” skriver ett slags idédikter på ett rikt ornamenterat bildspråk. Det handlar om mångfald, rasistiskt klotter, 5 i 12, miljön, ja han fick in en avgående handelsministern Maria Borelius in på ett hörn också.
Norrland representerades i år av Elisabeth Rynell. Hon skriver sinnlig poesi som pendlar på ett fruktbart sätt mellan det personliga och offentliga, mellan det existentiella och politiska.
Äran att avsluta den fantastiska kvällen tillföll årets Lubbe Nordström-stipendiat Ulf Eriksson. Han läste ur sin i fredags utkomna diktsamling ”Om dagars genomskinlighet”. Eriksson skriver mycket personligt och hela tiden öppet mot världen, med en otrolig rytm i sin poesi som stundtals kunde skapa en illusion av rim. Dag, natt, ljus - betydelsen av att SE.
Det är inte helt lätt att skriva om åtta olika poeter – åtta olika stilar, temperament, tilltal. Festivalgeneralen Jan Wolf-Watz, själv poet, har fångat det väl i sin bild av poesin som en prisma. Man vrider runt det, ljuset skiftar färg, vi ser ständigt nya nyanser. Det som är kvar, säger Jan, är poesins kärna. Och det är den vi tar med oss hem varje år från festivalen.
Gregor Flakierski
|
