| |
Poesifestivalen i Härnösand ägde rum för tionde året i rad, och jubileumsupplagan bjöd på hög kvalité rakt genom. Festivalen har blivit en viktig kulturhändelse av riksintresse och det var därför fullt logiskt att lördagens final hedrades av Anders Gäfverts närvaro. Publiktillströmningen har i år varit mycket bra och det var fullsatt på Sambiblioteket på lördag kväll.
Årets final mönstrade en absolut elit av svensk poesi. Szymborska kom inte i år heller, men annars var blandningen perfekt avvägd med gammalt och ungt, lättfattligt och svårtillgängligt, debutanter och erfarna poesiestradörer. Göran Greider kunde tyvärr på grund av sjukdom inte komma, och vi fick nöja oss med inspelningar av hans dikter, ackompanjerade av improvisationer på kontrabas med Joel Grip. Veteranen Rune Hagberg inledde, årets uppmärksammade debutanter Sofia Rapp Johansson och Viktor Johansson, Helén Rådberg, Peter Nilsson, Jörgen Gassilewski, Aase Berg – Sveriges kanske mest intressanta poet just nu, och performanceartisten Felicia Konrad som avslutade, alla var där, en imponerande skara.
En fråga som arrangörerna bör definitivt fundera över inför framtiden är själva upplägget av finalen, liksom antalet poeter som ska uppträda. Det är i ett sådant sammanhang mycket viktigt att varje poet får ta den tid som krävs för ett fullödigt framträdande. Med nio stycken blir det dessvärre lätt olidligt långt, inte minst till stor nackdel för dem som utträder på slutet då publikens uppmärksamhet och koncentration är på upphällningen.
Det är också mycket viktigt att publiken får en möjlighet att ta till sig poesin, och åtminstone ett kort ögonblick att smälta sina intryck. En del kanske också har ett behov att dela med sig av sina omedelbara upplevelser med grannen. Därför vore det bra med små korta pauser mellan varje uppträdande, som det var nu hade det alldeles för mycket karaktären av löpande band.
Vad beträffar finalens innehåll varierade det naturligtvis mycket från poet till poet, men det var ändå frapperande hur genomgående politisk dagens poesi är. Inte på 70-talets direkta agitatoriska sätt, men som någon då träffande påpekade ”Om allting är politik varför måste man alltid skriva dit att det är politik?” Det politiska idag tar sig mer uttryck i vardagliga beskrivningar, ett upproriskt trots mot alla former av förtryck, men också i nya sätt att närma sig och beskriva verkligheten.
Vi tackar för de år som har varit och hoppas på tio fina år till. Minst.
Text: Gregor Flakierski
(Artikeln även publicerad i Allehanda Media 13/10 2008)
|
