| . | . | .
|
| |
Man räknar med att det finns ca 8000-10000 barndomsdöva i Sverige.
1981 godkändes svenskt teckenspråk som dövas första språk. Barndomsdöva räknar sig som en språklig minoritet i första hand, men teckenspråket har inte blivit erkänt som inhemskt minoritetsspråk, än, kan man kanske tillägga för det är en central fråga man driver från SDR, Sveriges dövas riksförbund, något man verkligen hoppas uppnå. Kunskapen om döva, deras språksituation och deras behov av anpassad litteratur är väldigt liten både hos den breda allmänheten och hos personalen på landets bibliotek. Det var därför en mycket givande och lärorik dag ett trettiotal biblioteksmänniskor fick vara med om den 24/10 på Konferens om läsning och litteratur för döva i Örebro.
Dagens första anförande hade rubriken Teckenspråket – ett annorlunda språk? Den frågan ville Brita Bergman, professor i teckenspråk vid Stockholms universitet, för övrigt världens första professor i teckenspråk, besvara genom att ge en inblick i teckenspråkets struktur och uppbyggnad. Frågan kan besvaras med både ja och nej. Teckenspråket är ett eget språk med egen grammatik och egen syntax. Precis som man i andra språk har en symbol, som har en viss form och står för en viss betydelse, har man i teckenspråket ett tecken med en viss betydelse. På det sättet är tecken-språket som vilket språk som helst, men det är ett visuellt språk som saknar skriven form. Teckenspråket är alla barndomsdövas första språk och det språk man kommunicerar obehindrat på, medan däremot svenska är det första främmande språket, ett läs- och skrivspråk som man inte hört uttalas och som man inte har samma känslomässiga anknytning till.
Från Manillaskolan i Stockholm kom Kerstin Olsson och Åsa Helmersson och deras föredrag hade rubriken Dövas läsinlärning och vikten av teckenspråk. Åsa inledde med att konstatera att språket är mycket viktigt för identiteten. Språket är heligt för människan, man vill göra rätt för sig. Och när det lilla barnet lär sig det första språket får barnet naturligt även en kunskap om världen och utvecklar sin fantasi och empati. Så är det även för barndomsdöva barn som lär sig teckenspråket av sina föräldrar. Teckenspråket är det första naturliga språket för barndomsdöva. Svenskan är ett andra språk och för att lära sig det måste det översättas till teckenspråk. Man kan jämföra detta med när vi hörande lär oss engelska, fast det är ändå inte detsamma eftersom vi hör engelska runt omkring oss, i TV osv. För döva blir träningen av andra språket –svenskan så mycket kortare.
Kerstin Olsson berättade om teckenspråkets historia. Sedan 1400-talet f.Kr har det funnits teckenspråk. 1760 började en fransk präst undervisa i teckenspråk. 1880 var det en stor dövlärarkongress i Milano, där det fanns två linjer, dels den franska hållningen för teckenspråk dels den tyska som var emot teckenspråk. Det var den senare orala metoden som vann. Först i början av 1970-talet började man, bl a Brita Bergman, i Sverige att forska kring teckenspråk och inse att det är ett språk i sig. 1981 erkände Sveriges riksdag att teckenspråk är ett språk, 1983 blev det undervisningsspråk och så sent som 1994 skrevs det in i läroplanen att ämnet teckenspråk skall finnas på schemat i landets dövskolor. Kerstin Olsson fortsatte med att berätta hur man jobbar på Manilla-skolan. Eleverna får göra en egen bok, dvs en egen video, vilket är mycket stärkande för självkänslan. Man arbetar även mycket med storböcker och overhead. Ett rikt utbud av böcker är viktigt och man skall helst börja med dem så tidigt som möjligt. Speciellt viktiga är böcker som handlar om döva för identifikationens skull.
Men liksom invandrare och minoriteter med annat första språk än svenska behöver döva framförallt litteratur på sitt eget språk, på teckenspråk.
Litteratur på teckenspråk – en bristvara kallade Cathrine Björkstrand från Specialpedagogiska institutet sitt anförande och berättade bl a om varför det produceras så lite material på teckenspråk. Det har olika orsaker. Litteratur på teckenspråk är för det mesta inspelad på video. Och det är en tidskrävande process att göra en teckenspråksinspelning. Först måste man få tillstånd av författare och illustratörer, välja personal, välja form, om man t ex ska spela i studio eller utemiljö. Detta är inte endast tidskrävande utan blir även väldigt dyrt. Det kan kosta 100 000;- att göra exempelvis ett författarporträtt. Det är bl a lagen om upphovsrätt av litterära och konstnärliga verk (1960:729) som sätter käppar i hjulet för produktionen av material på teckenspråk, eftersom material på teckenspråk jämställs med filmer. Där hoppas man på att den ändring i upphovsrättslagen som är på gång skall underlätta i framtiden och att litteratur på teckenspråk inspelad på video skall kunna jämföras med talböcker, dvs böcker inspelade på kassett eller numera CD-rom, som finns för synskadade.
Ett annat stort problem är att det inte finns någon regelbunden bevakning och samordning av det material för döva som redan finns och av det lilla som ges ut.
Detta visar att behovet är stort av att även för döva inrätta ett "ansvarsbibliotek" ett specialbibliotek, där kunskap om dövas situation samt litteratur om och för döva samlas.
Om detta "Resursbibliotek för döva" – om läget idag och visioner för framtiden talade Helena Söderlund, Länsbiblioteket Örebro. Helena är projektledare för projektet som startade efter en kartläggning om döva och bibliotek som gjordes 1999-2000. Bakgrunden var att biblioteken hade väldigt lite att erbjuda döva och döva besökte inte heller biblioteken i någon större utsträckning. (Läs kartläggningen Döva och bibliotek på pdf-fil).
Resursbiblioteket är under uppbyggnad, men tanken är att det skall ha allt som ges ut på teckenspråk, både skönlitteratur, facklitteratur, faktaprogram, spelfilmer osv. Till en början endast det som givits ut i Sverige. Tanken är att materialet skall finnas i en egen databas, sökbart på webben. Projektet tar slut 2004, men visionen är förstås att det skall bli en permanent verksamhet. Var det fysiska biblioteket i så fall skulle vara placerat är en fråga som fortfarande är öppen. För tillfället planerar Helena att komma ut och informera, ordna konferenser och bl a en efterfrågad teckenspråksutbildning för bibliotekarier.
Denna mycket intressanta konferensdag var väl en av de första i raden, en väldigt lyckad och givande dag som jag fick ta del av.
Kerstin Ånäs
Den som vill veta mer om hur det är att vara döv, kan gå in på Sveriges dövas riskförbunds hemsida www.sdrf.se, därifrån man även kan beställa "En liten vit bok om döva".
|
|
Konferens om läsning och litteratur för döva