När universitetskursen Att skriva kulturkritik (7,5 högskolepoäng) startade i början av höstterminen, var poeten och kritikern Aase Berg inbjuden att hålla ett första och öppet seminarium i Länsbiblioteket Västernorrlands regi. Hon utgick då från sitt förord till den då ännu inte utgivna essäsamlingen Uggla. Det blev ett bra seminarium som inspirerade publiken och speciellt den skara på ca åtta personer som anmält sig till kursen. Nu har sista seminarietillfället varit (en ny planeras för hösten 2010)och essäsamlingen kom nyss ut på Bonniers förlag. Jag har läst den och även Aase Bergs ungdomsroman Människoätande människor i Märsta och tyckte så här:
Med "buller, bong, tics och kaos" söker sig poeten och kritikern Aase Berg fram till sitt helt egna kritkertänk i essäsamlingen Uggla. Ugglan, som vrider sitt huvud runt hela kroppen och har har koll på det mesta. Det har även Aase Berg, som absolut inte vill vara sval och elegant i sitt skrivsätt utan hellre få med en och annan svordom, lite svengelska, pinsamma avslöjanden och gärna också några svepande generaliseringar. Hon vill ha med det för att motarbeta sin egen längtan efter beröm, att vara omtyckt och bli betraktad som duktig.
Det känns befriande och får texterna att bli både motspänstiga och roliga att läsa. Speciellt som hon vågar vara motvalls, kritisera våra allra heligaste husgudar som t ex Astrid Lindgren. Enligt Aase Berg ställde hon alldeles för lätt upp i rollen som ett slags offentlig trösterska med samförståndsgemenskap istället för att våga visa upp sin egen skarpa intelligens. Intelligens uppfattas nämligen som kyla. Speciellt hos kvinnor, som förväntas dämpa alla sina vassa och oförsonliga intelligenta utspel, för att passa in. Istället ler vi och visar underdånighet.
-Sluta upp att le i onödan, mot helt fel personer eller för att behaga, uppmanar oss Aase Berg.
Ett annat hatobjekt för Aase Berg är vad hon kallar designmedelklassen. Det är Stockholms innerstadsbor, som iscensätter sina liv och hem, långt från all avspänd vardaglighet. Trendiga kok-, trädgårds- och inredningsböcker är fyllda med just deras chica middagsbjudningar, sommarträdgårdar på Österlen och Gotland och arkitektritade hem på Söder.
För egen del har Aase Berg lämnat storstan och slagit sig ner på en liten gård i Njutånger, Hälsingland, där hon lever familjeliv, gläds åt sina barns kreativa språklekar och gärna äter bönorna direkt ur konservburken. Utan minsta snegling mot glassig designmedelklass.
Även penningkåta deckarförfattare får sig en välbehövlig släng av Aase Bergs vassa penna. Hon gör den tankeväckande kopplingen mellan svårlösta livspussel och väldigt banala deckargåtor, som faktiskt verkar vara en förklaring till det stora intresset.
Det var först med sin "mammatrilogi", om känslorna inför graviditeten, förlossningen och föräldraskapet i de tre senaste diktsamlingarna Forsla fett, Uppland och Loss, som Aase Berg gjorde sig känd och uppskattad som nyskapande poet. Forsla fett nominerades dessutom till Augustpriset 2002. Alla osäkra poesiläsare uppmanas att slappna av och bejaka det till synes obegripliga i dikterna. Poesi är mer som musik och bildkonst, tycker Aase Berg, de går direkt in. Mest nöjd är hon med sina alldeles egna, nyskapande ord. För henne är skrivprocessen ett tryck inifrån, som bränner, jäser, vrålar och härjar och vill ut. Kraftfulla känslor, som hon absolut inte vill vara utan. Därför spelar det ingen roll om hon blir läst eller inte.
Aase Bergs nyutkomna Människoätande människor i Märsta (N&K förlag) är också en nyskapelse, en poesiroman för unga människor i åtta laddade kapitel. Den handlar om tre 16- åriga tjejkompisars vänskap, längtan, sorg och förtvivlan i ett gråtrist förortsområde till Stockholm. Osäkerheten är stor om man kan vara hundra procent säker på en kompis och varför vissa platsar i gängvärmen och andra inte som Kristen-Mimmi och killen med "gråblek liten snabel". Aase Bergs poetiska språk, suggestiva bilder och tempot i texterna gör det lätt att känna igen sin egen existentiella ångest i den åldern. Det är ingen helt behaglig läsning men ytterst skickligt fångat.
Karin Lundquist