LÄNSBIBLIOTEKET VÄSTERNORRLAND
Tillbaka			I GODA REPORTRARS SÄLLSKAP
.	.	.	Reportagets mästare polacken Ryszard Kapuscinski kommer med ny bok i höst. Resa med Herodotos kommer den att heta i svensk översättning. I den tar han hjälp av grekiske författaren Herodotos 2 400 år gamla Historia. Den boken har följt Kapuscinski alltsedan han som ung, oerfaren reporter strax efter Stalins död begav sig ut på sitt första utlandsuppdrag till Indien. Även nu som 75 årig världsreporter med lång erfarenhet är Herodotos hans stora inspirationskälla. Första kapitlet ur Resa med Herodotos kunde man läsa i DNs kulturdel i söndags och där i en intervju säger Ryszard Kapuscinski att han ser Herodotos som världens allra första resande reporter. Med fördomsfritt, öppet sinne och ständigt växande kunskaper, reste han ut i en okänd omvärld. Han iakttog, lyssnade och återvände hem för att i litterär form återge allt han varit med om. Kanske kan man beskriva journalisten Mustafa Can på samma sätt. Han var i Härnösand i förra veckan och berättade om sin alltid lika sega kamp mot nyhetsredaktionerna på DN, Expressen och Aftonbladet om spaltmillimetrar. Bra berättelser kräver tid och utrymme för att mogna. Man måste kunna få återge dofterna och färgen, få läsarna att känna sig berörda, poängterar Mustafa Can på sin uttrycksfulla västgötska. Förra året fick han Stora journalistpriset för bl a sitt reportage om Sverigedemokraterna. När alla kollegerna hängde på Görans, Affes, Gudruns   Mustafa Can och de andra partiledarnas valturnéer valde Mustafa att bege sig till motståndarlägret, för att ta reda på hur Sverigedemokraterna resonerade, försöka få ett mänskligt ansikte bakom nazistmasken och se vad som lockade alla de förstagångsväljare, som enligt sifomätningarna, tänkte lägga sin röst på dem. Trots sitt muslimska namn och mörka utseende, blev Mustafa Can mottagen med både värme och nyfiket intresse. En av de kvinnliga veteranerna tyckte t o m att hon kände samma ömhet för honom som för sin egen lillebrorsa. Sådant är också viktigt att skriva om, de fina sidorna hos folk som man i övrigt inte sympatiserar med. Stora journalistpriset fick han nog också för sina initierade reportage om krigets Irak. Denna gång var namnet och utseendet en klar tillgång, som öppnade många extra dörrar. En tid tillbringade han hos en kurdisk fåraherde i Mosulbergen, som ursprungligen kom från den kurdiska bergsbyn Halabaja. Det var där fem tusen människor omkom 1988 då Sadam Hussein och hans soldater gasbombade hela byn. Efter det hemska dådet hatar fåraherden alla irakier, alla utan undantag. En kväll sitter Mustafa och fåraherden vid elden och samtalar, då en utmattad irakisk desertör uppenbarar sig. Fåraherden osäkrar omedelbart sitt gevär för att skjuta. Men irakiern hinner pressa fram en bön om vatten och bröd, vilket genast får herden att sänka vapnet, möta soldatens blick och ge honom vad han bett om. Det är sådana ögonblick Mustafa Can vill förmedla till sina läsare och som han tror kan förändra världen. Kanske skulle de t o m kunna få tidningsskribenter att undvika etnocentriska formuleringar som ”43 årig amerikansk tvåbarnspappa och 70 irakier var nattens krigsoffer”. För några veckor sedan fick Mustafa Can ytterligare ett pris - Stora radiopriset. Aldrig någonsin har radioväxeln blivit så nerringd som efter hans uppmärksammade sommarprogram. Alla ville berätta om hur djupt rörda de blivit över hans kärleksfulla porträtt av sin mamma. Hon, som födde så många barn och fick se så många av dem dö i späd ålder p g a fattigdom och hunger i den kurdiska hembyn. Men det var innan familjen fick en fristad i den svenska tryggheten. - Inte ett ord på kurdiska förrän vi är hos släkten, brukade Mustafa Cans pappa väsa åt sin familj då de i fullastad Ford Transit gjorde sin årliga resa till hembyn och just skulle köra över gränsen till Turkiet. De yngsta barnen, uppväxta i språklig frihet i Sverige, satt förskrämt tysta de 1500 km fram till byn men lärde sig så småningom att just så är det att vara kurd - ens modersmål är det mest förbjudna. Mamman ville att yngste sonen Mustafa, som hade gott läshuvud, skulle bli läkare. Så blev det nu inte. Mustafa bestämde sig tidigt för journalistyrket. Den kurdiska berättartraditionen hade han fått med modersmjölken och journalistiken har han alltid sett som en väg att ge de fattiga och förtryckta en röst. Även i våra trakter har Mustafa Can gjort en journalistisk insats. I en serie reportage för Expressen härom året avslöjade han varför thailändska risbönder sålde sina gårdar i hemlandet och på vinst och förlust begav sig till andra sidan jordklotet för att till svältlöner bli blåbärsplockare i de ångermanländska skogarna. En bärplockare lyckades få ihop 3 200 liter blåbär på två månader men var vid hemresan fattigare än någonsin. Vem snodde pengarna? Mustafa Can la ner många arbetstimmar på att läsa handlingar på skattemyndigheten i Östersund. En livsmedelsgrossist och fryshusägare i Simrishamn visade sig ligga bakom . Det var han som plockat hem de stora pengarna på blåbären och dessutom fått dem KRAV-märkta! De utfattiga thailändarna fick se sig blåsta på ersättningen. Det fanns inget att göra. Mustafa Cans alla läsare lyckades dock samla ihop tillräckligt med pengar så att de thailändska blåbärsplockarna till slut kom hem till värmen i Thailand. …Journalister har makt att påverka. Mustafa Can vet att hans artiklar läses av cirka en miljoner människor. I höst kommer Ryszard Kapuscinskis bok och någon gång nästa år har kanske Mustafa Can fått sin reportagebok klar. Den kommer i så fall att ges ut på Nordstedts förlag. Över dem båda svävar den gamle Herodotos ande av öppet sinne och nyfiken blick på medmänskligheten. Det är spännande att vara i goda reportrars sällskap! Karin Lundquist (slutat), text och foto.