LÄNSBIBLIOTEKET VÄSTERNORRLAND
Tillbaka			TVÅ BRÅDMOGNA KÄNDISAR
.	.	.	I slutet på sjuttiotalet satt jag i en publik som otåligt väntade på att den finske poeten Pentti Saarikoski skulle inta scenen. Och så kom han dvs han bars in och ställdes i talarstolen, till synes döfull, och långsamt, långsamt fäste han blicken någonstans i fjärran och med låg och allvarsam röst inledde han ett två timmars föredrag om poesi. Det var lysande, smått genialiskt och något jag aldrig glömmer.   Penti Saarikoski, död sedan 1983, är författaren Mia Berners stora kärlek. Om deras åtta år tillsammans handlar hennes poetiska, mycket roliga och kärleksfulla PS anteckningar från ett sorgeår, som nu finns i pocket (En bok för allas förlag). Det började med att hon fäste sig vid hans texter, tyckte om dem och åkte till Finland för att intervjua honom för en svensk litterär tidskrift. Efter en vecka tillsammans, i samtal och i sängen, bestämde de sig för varandra. I Penttis anteckningar efter mötet står det: "... vi pratar som gamla vänner... hon uppskattar mig, kan jag hänge mig åt att bli hennes barn? ... Hon är 52 år men i sängen klarade vi oss fint, fet och ljuvlig ...Mia:hon är just den jag behöver". Mia Berner var den trygga, väletablerade universitetsläraren i Göteborg och Pentti Saarikoski Finlands högst älskade och skandalomsusade poet, översättare och suput. Han, som ända sedan debuten i mycket unga år överösts med utmärkelser, priser och stipendier för sina höglitterära insatser, hade ofta svårt med pressen att leva upp till myten om sig själv, den som geniförklarad finsk alkis. Mia förklarar prestationsångesten med att han led av acedia, en åkomma som beror på alltför tidig och plötslig berömmelse. Något hon menade han delade med filmstjärnan Marilyn Monroe, som bara var tonåring då cirkusen runt henne började. Hollywoods kärleksgudinna nummer ett, Marilyn Monroe, hade också svårt att få myt och verklighet att gå ihop. Ständigt påpassad och i klorna på iskalla filmgubbar gick hon mot en säker undergång. Hon dog eller kanske mördades innan hon hunnit fylla 36. Joyce Carol Oates har gjort en fiktiv berättelse av dokumentära delar av Marilyn Monroes liv i Blonde (Bonnierpocket). Bakom den beslöjade rösten, vitskimrande huden, kurvorna, lockarna, läpparna och det redan från början lyckade kärleksförhållandet med filmkamerorna fanns ett sårat och djupt osäkert barn. Utanför fotoblixtarna stammade hon av förlägenhet och hade inte något större intresse varken av glamour eller erotik. Marilyns största längtan i livet var att få ägna sig åt seriösa film- och teaterroller, skriva poesi, hitta sin far (som hon aldrig träffat), försöka nå fram till sin bortvända och psykiskt   sjuka mor och i övrigt få det erkännande, kanske en Oscar, hon borde ha fått som begåvad och hårt arbetande yrkeskvinna. För att orka leva och stå i rampljuset blev drogerna allt tyngre och sminket allt viktigare. Dödskyssen mot henne utdelades av John F Kennedy. Hon bjöds in för att fira hans födelsedag. Olycklig och berusad i nästan genomskinligt ålskinn och med skyhöga klackar lyftes hon upp på scenen, för att inför femtiotusen välbärgade födelsedagsfirare på Madison Square Garden sjunga "Happy Birthdag Mr President" och när "presidenten såg ner mot Marilyn Monroe som kuttrade förföriskt mot honom, knuffade en av hans kompisar till honom. Hoppas hon knullar bättre än hon sjunger, Prez och den kvicke Prez muttrade utan att ens ta cigarren ur munnen: Nej, men när man knullar henne behöver man inte höra på när hon sjunger, vilket får hela logen att brista ut i gapskratt." Joyce Carol Oates får en tätskriven pocketroman (861 sidor) att kännas viktig och angelägen. Det känns som att ha kommit något på spåret, något som har att göra med varför vissa män och vissa samhällen föraktar kvinnor.   I våras kom en ungdomsroman skriven av Joyce Carol Oates Stor i käften (Bonnier Carlsen). Även den är en välskriven berättelse om hur lätt ett kollektiv pekar ut och offrar de som inte passar in och hur rädslan och misstänksamheten växer med fegheten. I Blonde handlade det om mccartyismens jakt på oamerikansk verksamhet. I Stor i käften är det den glappkäftade highschooleleven Matt Donaghy, som råkar illa ut. Han blir plötsligt hämtad av polisen och anklagad för att vilja spränga skolan i luften. Alla vet att det egentligen är en helt befängd anklagelse men ingen vågar göra något åt den. Tystnaden och tomheten runt Matt växer. Han som förut varit öppen och glad blir ängslig och deprimerad. Men en människa vågar ställa upp till hans försvar. Det är den märkliga enstöringen Fulan eller Ursula Riggs. Joyce Carol Oates har ännu en gång visat vilken mångsidig författare hon är. Varje år finns hon med på listan över möjliga nobelpristagarkandidater. Säkert kommer hon också att få priset en dag! Både Marilyn Monroe och Pentti Saarikoski är sedan länge borta men Mia Berner lever. Hon fyllde nyligen 80 år, är på väg att lämna Sverige för sitt hemland Norge och har förälskat sig i en 45 år yngre man, som är sambo med en annan man. Mia Berner anser att "kön är ett statistiskt påhitt, bekvämt att ta till men obekvämt att leva med". Därför har hon alltid valt att leva helt på sina egna villkor. Karin Lundquist (slutat)