|
Kulturrådet bjöd in landets alla eldsjälar till en tredagarsträff i Åre. Länsbiblioteken och Åre kommun bidrog ekonomiskt. Många hörsammade inbjudan och det blev en lyckad träff som gav mersmak. Från Västernorrland samåkte Inger Barkman, Josef Engel, Janne Kristoffersson och Eva Johansson. Josef antecknade.
Jag har varit i Jämtlands fjälltrakter förut men inte i Åreregionen och inte så sent på året. Vi hade underbart resväder och så småningom kom vi till Kall. Stället var en kombinerad restaurang med hotell skött av restauranglinjen vid Åre gymnasium under översyn av ägarna. Så väl mat som rum var fina, trots att de höll på med renovering var allt mycket bra. De fixade även fram lingondricka åt mej istället för den vanliga nykteristsörjan. |
De närvarande var en brokig blandning av lärare, förskollärare, bibliotekarier, en läsmorfar (f d byggnadsarbetare, uppfångad av projektet Allas barnbarn med uppgift att läsa högt för barn i förskolan. Han tyckte sig aldrig ha haft så roligt förut) och så jag en nysur pensionär.
Berit Lindh presenterade sin version av hur en kultur- och fritidschef är. Nästa dag var hon smått förlägen, då hon tvingades erkänna att det inte hade varit någon parodi - hon är kultur- och fritidschef i Åre kommun.
|
|
|
Det hela började med en rivstart i forumteaterregi. Vi hade en läsprojektare, Gunilla (lärare i det här fallet), och personer omkring henne. Alla forumteatrar verkar vara lika bra och från Göteborg. Så även denna, Pocketteatern, som var suverän. Mitt i möten och konflikter stannade spelet upp och vi, som publik, skulle säga hur vi ville reda ut situationen och då spelade dom upp scenen igen efter våra instruktioner. Det kom fram att Gunilla höll på att gå i väggen och var utbränd. Det slog an en sträng. Diskussionerna var mycket livliga och de flesta kände igen sig. Senare berättade en deltagare att om inte chef och arbetskamrater hade tvingat henne att sjukskriva sej så hade hon fått ett sammanbrott. Tufft av henne att berätta det!
Efter en god lunch hade vi grupparbete. Frågorna har jag glömt men de gick ut på ungefär: varför hade vi kommit hit? Det framkom (jag fick det bekräftat i andra samtal också) att detta var den första uppmärksamhet de flesta fått för sitt läsfrämjande arbete och det blev verkligen en kick.
Pocketteatern skötte grupparbetet dvs frågorna som vi tog upp. Vi satt 6 och 6 och sen fick 5 hitta ett nytt bord medan den blondaste eller den kortaste fick sitta kvar. Till sist fick vi rita läsfrämjandets karta med missmodets dal och framgångens berg mm . Vår grupp bestämde sej för att göra ett brädspel istället och det gick ju också bra.
|
| På kvällen var det underhållning. Två unga tjejer hade varit i Östersund på en workshop med irländsk musik och hittat två killar i Kall. Tillsammans bildade de gruppen Yksne. Det är en av de bästa irländska grupper jag har hört. Musiken överröstade texterna ibland men som helhet spelade de med en sån spelglädje och framträdde med en sån charm att vi blev helt betagna. Finns det inget sånt i Västernorrland? När de sjöng ā cappela om skalfiskmånglerskan Molly Malone så reste sej håret på oss. |
|
|
Dagen därpå började med en rad tradiga föredrag av honoratiores. De hade mycket väl kunnat skrivas på en A4 för utdelning eller klarats av på en timme. Vi hämtade oss från segheten genom att titta ut över Åreskutans snövirvlar på andra sidan Kallsjön.
Så var det dags att göra "skulpturer". Full av onda aningar gick jag dit för att jobba med tidningspapper och lite av varje. På kvällen skulle vi elda upp skulpturerna medan vi läste en ramsa. Enda trösten, när jag satte igång, var att jag åtminstone fick elda på skattebetalarnas bekostnad och alldeles gratis. Men det var faktiskt roligt och även om jag inte kom särskilt långt med vad en konstkännare från Värmland betecknade som min "lealösa amöba" så kände jag att jag hade presterat - något.
|
 |
Vid en fantastisk festmåltid tittade vi ut över sjön mot Järpen? Just då kom en bamsepizza uppseglande. Det var månen! Jag har aldrig sett den så stor. Vi avslutade måltiden medan mångatan över sjön visade vägen till Åreskutan och sedan var det dags att gå ner till Kallsjön och våra kreationer. Vi satte eld på dom under den halvmesiga ramsan - brinna, brinna men inte försvinna. Andra hade mer stake. En grupp sa ett mantra som ekade över sjön - ommm, ommm, ommm! En annan mässade burning, burning, burning!
|
|
|
Och sen kom det största (för många det första) norrskenet jag någonsin har sett! Kalls kommun kan fixa sånt! Hur är det med kommunerna i Västernorrland?
Dan därpå var det musik- och kulturskolchefen i Örebro Benny Marcels tur att hålla föredrag. Alla väntade sig ett dagen efter föredrag. I stället blev det det mest inspirerande föredrag jag lyssnat till. Inget A4 här inte! Så mycket erfarenhet och en sådan distans till den och sig själv. Dessutom en underbar talare, som jag verkligen hoppas att fler i Västernorrland ska få chansen att lyssna till!
Josef Engel
|
ELDSJÄLAR I ÅRE