| . | . | .
|
| |
Under vårt hus, som i det förgångna inhyst både tull och missionskyrka och däremellan i omgångar även fungerat som skola, ligger en hel hög rostiga järnsängar staplade på varandra. Det sägs att soldaterna som klev av tåget vid Sprängsvikens station och senare samma dag beordrades skjuta skarpt mot demonstranterna i Lunde 1931 övernattade på dem.
På seminariet om "Arv och trauma - Ådalshändelserna och andra exempel på historiebruk", som landstingets ramprogram ISKA (industrisamhällets kulturarv) arrangerade på Sandö i förra veckan, visade en av deltagarna upp trumpeten, som det blåstes eld upphör i efter skotten. Den hade han hittat på ett loppis och trots att den inte gick att få så många pip ur längre är den, liksom sängarna, en pust av historiska vingslag som ger extra näring åt berättelserna.
Skotten i Lunde har för alltid satt Ådalen på den internationella historiekartan. Flera av de som var med eller har anhöriga som deltog i demonstrationerna kan vittna om det djupgående trauma som ännu dröjer sig kvar. Ärr som inte läker och familjer som fortfarande inte umgås med varandra. Femtio år brukar det ta för att uppslitande händelser ska komma så där lagom på distans. Roger Johansson, som nyligen doktorerade med sin forskning om de olika historiebruken av Ådalshändelserna, drog fulla hus på biblioteken i Kramfors och Härnösand, då han berättade om sina resultat. Några i publiken kunde t o m peka ut sig själva på det numera så klassiska fotografiet av demonstrationståget på väg mot Lunde. På kassettbanden, som Roger spelat in, hörs rösterna av de som fortfarande har glasklara minnen av händelsen. De berättar om paniken som utbröt och hur man bar de skjutna till tullhuset i Lunde.
-Måste man minnas traumatiska händelser eller är det skonsammare att försöka bädda in dem i glömska, för att undvika offerrollen och för att komma vidare, frågar sig idéhistorikern Bo Sundin från Umeå. Ibland kanske det t o m är bättre att kasta bort sitt kulturarv, för att kunna leva sitt eget liv. Bo Sundin känner sig kluven då han studerar arkeologiska fynd, rester av människor, som kanske en gång lagts i vigd jord med mycket känsla och omsorg, för att sedan läggas i glasmontrar på museerna till allmänt beskådande. Var finns griftefriden? Han ställer sig också tveksam inför bilderna på de skjutna i Lunde. Deras lik visas upp på ett kliniskt och respektlöst vis. Samtidigt, måste han erkänna, har vi levande ett uppdrag. Vi måste lyssna till viskningarna och ropen från de döda och återberätta deras historia. Knyta ihop banden mellan de döda och de ännu inte födda.
Roger Johansson visar hur en och samma journalfilm av SF av begravningen av de skjutna manipulerades, för att passa de olika politiska behoven. På samma sätt retuscherades Albin Amelins kraftfulla målningar av demonstrationståget och fanborgarna vid graven (utan konstnärens medgivande), för att tona ner det politiska och passa in i salongerna, berättar Kjersti Bosdotter från Metallindustriarbetareförbundet. Nyligen visades en stor samlingsutställning av Albin Amelin i Stockholm. Flera av de målningarna, som till vardags hänger i skolor och folkets hus runt om i Kramfors, talades det om i alla media. Det är lätt att bli hemmablind för Amelins kraftfulla bildspråk och starka politiska engagemang!
Det finns i varje människa en smak för både fin- och lågkultur. En läsare av Dostojevskijs Bröderna Karamasov kan ha lika stor behållning av en kioskdeckare. En rejäl spelfilm med de rätta ingredienserna av hjärta och smärta kan på samma sätt ha lika stor, eller större, betydelse för bearbetandet av ett trauma, som en noggrann forskning med utförlig dokumentation och källförteckning, menar Cecilia Trenter, forskare i populärkulturens historia på Uppsala universitet. Peter Aronsson, professor vid Linköpings universitet, instämmer och berättar om bilkyrkogården i Ryd. En hel skog med rostade bilschabrak, som under tiden de sakta men säkert rostar ner, har blivit ett av Västra Götalands mest besökta utflyktsmål. Där vandrar man runt bland utgångna bilmärken och upplever på samma gång civilisationskritik mot bilindustrin som man får en lagom dos nostalgikick.
Ett liknande friluftsmuseum kan Ådalens alla uttjänta industrilämningar inbjuda till.
Om första och andra världskrigen har det skrivits åtskilligt, både fack- och skönlitteratur, men om vår inhemska, politiska historia finns det inte mycket skrivet och om skotten i Lunde är det ganska tomt. Mauritz Edström, Birger Norman, Kerstin Thorvall och Albin Amelin har gett oss sina bilder men det behövs mer för att kommande generationer ådalsbor ska kunna tyda spåren efter sin hembygds dramatiska historia. Vem skriver ett intressant filmmanus eller gör en spännande TV-såpa om skotten i Lunde?
Karin Lundquist (slutat)
|
|
MÅSTE MAN MINNAS?