I pocketupplagor kom nyss ytterligare två författare - John Berger och Paul Auster - som också har förmågan att få hundar att inte bara vara människans bästa vän utan också ovanligt kloka och lyssnande varelser.

Engelske författaren John Berger, som numera bor på franska landsbygden, har skrivit King, en gatuberättelse (Ordfront). Hunden King är av obestämd blandras och älskar speciellt sin matte Vica men känner även en viss samhörighet med hussen Vico. De bor tillsammans i viadukten under en av de franska motorvägarna. Bland sopor, bilvrak, uttjänta varmvattenberedare och trasiga tvättmaskiner försöker de dag för dag hålla värmen och tigga till sig något att äta. Vica och Vico har en gång haft ett annat, bättre och finare liv. Numera ser Vico ut som en man "som hasar in på biblioteket för att hålla sig varm när det snöar. Han kan inte läsa och han har rotat reda på ett par glasögon bland soporna för att det ska se ut som om han är en vanlig läsare, och bibliotekarierna låter honom vara ifred i värmen medan han tittar på flickorna från gymnasiet som letar i sina uppslagsböcker. Vico är inte den där mannen. Han har läst tusentals böcker i sitt liv, men han har kommit att se ut som den där mannen". King lyssnar tålmodigt till alla sorgsna berättelser om det där andra, anständigare livet. Själv tycker han det är bra som det är och allra bäst då han får ligga med nosen mellan Vicas bröst och höra hennes lätta asmatiska snarkningar.

I amerikanen Paul Austers roman Timbuktu (Månpocket) är det den luggslitne hunden Mr Bones röst vi hör. Han traskar vid sin helgalne husse William Gurevitch Christmas sida. Gata upp och gata ner i New York och senare Baltimore vandrar de på jakt efter Williams sedan många år pensionerade lärarinna. Hon som uppmuntrade honom att skriva dikter, tyckte han var bra på det. Nu vill han, innan han når slutstationen Timbuktu (döden) att hon ska få hans livsverk, en hel plastpåse dikter, för publicering. Det är ont om tid men mellan de blodiga hostattackerna, vill William också få Mr Bones att förstå att det hemskaste som kan hända en herrelös hund är att bli infångad av en kineskrog eller polispiket. Det ena leder till att den grillas och äts upp, det andra att den skjuts och kastas på soptippen. Mr Bones är smartare än så. Efter Williams död tar han sitt liv i egna tassar och upptäcker världen på nytt. Det gör vi läsare också. Genom Mr Bones lätt utstående hundögon ser vi våra egna gåtfulla människoliv.

Utslagna människor blir ofta behandlade som hundar. En som vet hur det känns är Lee Stringer. Hans självbiografiska Vinter vid Grand Central, berättelser från gatan (Pan) har också kommit i pocketupplaga. I tolv år lever han på gatan i New York City, pantar tomburkar, köper crack och somnar frysande in i ett skrymsle på några kartongbitar under den stora centralstationen. Hur hamnade han egentligen där? Han, som hade ett bra jobb med social status och lägenhet på Manhattan. Broderns död var ett hårt slag. Utan pengar och sjukförsäkring fick brodern ingen sjukhusvård i tid. Stringer sörjer men håller masken. En dag krackelerar den och han börjar supa, knarka och mister efter ett tag både jobb och lägenhet. Det går undan i nerförslut!

-Missbrukare, menar Stringer, är absolutister. För dem är det allt eller inget som gäller. Icke beroende personlighetstyper är tillräckligt pragmatiska för att kunna handskas med motsägelserna i en ofullkomlig värld. De kan gå en medelväg. Den beroende personlighetstypen kräver absolut moralisk rättvisa!
Så småningom hamnar i alla fall Stringer på de hemlösas tidning Street News. Han skriver osentimentala reportage om livet på gatan. Och han gör det bra och blir en läst och efterfrågad skribent. Det är då han inser att han vill något mer med sitt liv och inte längre behöver crackets verklighetsflykt . I sin debutbok Vinter vid Grand Central ger han de hemlösas hundliv ett mänskligt ansikte.
Street News har fått uppföljare i många länder, även i Sverige. Stockholms hemlösa har sin Situation Stockholm, Göteborg Faktum och Malmö Aluma. De hemlösa, som säljer tidningarna, får en fast inkomst, en pratstund med sina kunder och en ny värdighet.

Kerstin Ekmans övergivna, förvildade hund hittar också tillbaka. En människa med snälla ögon och låg röst ger den mat och lite värme. Till slut styr den tassarna tätt intill sin utvalda människas stora fötter.

Karin Lundquist (slutat)