| |
Cairo Night Club Nostalgia Party blir det om en vecka på Kulturhuset i Stockholm. Det är föreningen RE:Orient som arrangerar och flyger in en av världens mest eftertraktade orientaliska dansare direkt från Kairo. Samasem är hennes artistnamn men till vardags heter hon Marita Fahlén och kommer från Ådalen.
För femton år sedan var hon i Kario som kylskåpsförsäljare och råkade då under en bjudmiddag få se en orientalisk magdans, som gick rakt in i hjärtat. Sedan dess bor hon i Kairo och turnerar runt om i världen med egen orkester som spelar både klassiskt arabiskt och orientalisk pop. Inte för ett ögonblick tycks hon längta tillbaka till vitvarubranschen!
Samasems sinnliga dans och sångerskan Oum Kalsoums mäktiga röst kan man ibland njuta av ombord på de flotta båtrestaurangerna som ligger vid brofästet på ön Zamalek mitt i Nilen och där sitter man vid vackert dukade bord, röker vattenpipa, dricker raki och intar överdådiga mezemåltider. Miljön är som hämtad ur Tusen och en natt.
Däremot finns inte längre de gamla husbåtarna kvar längs Nilstranden, som nobelpristagaren Naguib Mahfouz skriver om i Sorl över Nilen (Bakhåll). Det var ombord på dem Kairos dekadenta medelklassmänniskor höll till under sent 60-tal, rökte hasch, hade förbjudna sexlekar och diskuterade dagspolitiken, mångordigt och till intet förpliktigande. Egentligen är den boken en samhällskritisk allegori över Egypten och handlar i själva verket om de intellektuellas svek och den fattiga befolkningens tunga liv under en skoningslös regim.
Mahfouz kan konsten att röra sig i alla tider och miljöer. Fast kanske är han som allra bäst då han berättar om sina barndomskvarter i Khan Al-Khalili. I romanen Midaqqgränden (Rabén&Sjögren) är det den vackra Hamida som hastar uppför trapporna med ett tungt vattenkrus på sitt slöjbeklädda huvud.
|
|
|
Även Mahfouz stamfik Fishawis café ligger inklämt i gränden. Det var där Svenska akademins telefonsamtal nådde honom då de ville gratulera till Nobelpriset 1988. Vid det slitna vaxduksbordet satt han långt upp i åren och skrev varje dag omgiven av vänner och med en kopp myntate framför sig.
Ännu en gudabenådad sagoberättare med ett starkt rättspatos är den egyptiska läkaren och författaren Nawal el Saadawi. Hon har suttit i fängelse för sina texter och fått sina böcker bannlysta flera gånger. Senast var förra året då den tjugo år gamla romanen Imamens fall (Ordfront) åter igen dök upp på islamiska fundamentalisernas svarta lista, vilket väl bevisar att hennes budskap än idag är hett stoff. Imamen i boken är egentligen förre presidenten Sadat. Han härskade med våldsmetoder och ett grovt förtryck av kvinnorna. Texten är som en enda lång klagosång över männens makt men handlar faktiskt också om kvinnors systerskap, om stolthet och kamp. Imamens okända dotter står för den verkliga kampen, den på liv och död.
Samma lite hypnotiskt och rytmiskt gungande språk använder Nawal el Saadawi i Och tiden står stilla vid Nilen (Ordfront).
Tar man dagtåget söderut från Kairo genom Nildalen mot Luxor sitter man på första parkett och ser livet i de små lerbyarna passera förbi i sakta mak. Det är som att betrakta den bibliska historien i vidvinkelformat. Josef och Maria ridandes på sin åsna i galabeya och slöja eller hackandes i de små åkerlapparna med majs, bomull, rovor och med ibisfåglar och kohägrar tätt omkring. Kvinnorna sköljer sina kokkärl, männen vattnar åkrarna. De tvättar och badar och allt sker i ett trögflytande grått nilvatten. Hur ser deras liv ut och vilka drömmar har de? Nawal el Saadawi vet. Hon kan ge den fattigaste, mest utsatta kvinna liv och en inre resning.
Åker man istället från Kario norröver mot Alexandria möts man av ett öppet Medelhav och en pastellfärgad stadsbild.
Ahdaf Soueifs tegelstensroman I solens öga (Alhambra) utspelar sig till en del här. Den handlar dessutom om könskamp i en intellektuell, medelklassmiljö. Asya, som är en stark och självständig individ, slår bakut om någon försöker sätta sig på henne. Hon tar jämställdheten som en självklarhet. Jämsides med hennes barn-, ungdoms- och kvinnoliv i Kario, Alexandria och Norra England med äktenskap, förälskelser och vänner, får man följa de trettio senaste åren i Egyptens historia. Det är spännande och skickligt sammanvävt. Kanske ser Ahdaf Soueif Asya som en allegori över Egypten, ett starkt och självständigt land som inte tål underordning utan vill stå på båda sina ben av uråldrig civilisation - den faraoniska sjutusenåriga och den islamska med 1400 år på nacken - och som i sitt knä rymmer alla sorters sagoberättare.
Inte utan att man som frusen nordbo förstår Marita Fahléns fascination för det orientaliska. Jag skulle också gärna vilja bli kvar där i 17 miljoner staden, känna den heta stadspulsen och kryddiga doften av gränder, basarer och vänligt folkvimmel.
Karin Lundquist (slutat)
|
