LÄNSBIBLIOTEKET VÄSTERNORRLAND

Kinesiska muren och för alltid förälskade sig i den. Idag är han i trettioårs åldern och äter, sover, går och står på muren och ägnar all sin tid åt att förstå sig på den. Nästa år har han lovat att avslöja vad han kommit fram till.

Mitt ressällskap är filmstudiomedlemmar från hela Sverige med en stark kärlek till kinesisk filmkonst. Vi har ägnat två hela dagar åt att titta på gamla och supernya filmer, besökt filminstitut och inspelningsateljéer (bl a den där Bertoluccis Den sista kejsaren spelades in), träffat och samtalat med regissörer och skådespelare och varit med på auditions. Och nu är det Kinesiska murens tur. Precis när vi börjar ana den i fjärran sätter vi på ett band med Evert Taubes skrovliga stämma som bakgrundsrapp "Det var Shi Huangdi,/ kungen av Qin,/ som lät bygga den kinesiska muren/ och bränna alla böcker i Kina./ Detta hände på Hannibals tid,/ innan Jesus var född....". Som alla andra utländska ressällskap skålar vi vid framkomsten i det inhemska vinet The Great Wall. Det är lätt att falla i hänförd beundran över det svartvita, grafiska landskapet med Kinesiska muren i centrum.

Men varför spottar alla kineser? Även inne i restaurangerna vid måltiderna med all den utsökta maten framdukad på borden harklas det högljutt, snyts i näven och spottas långt ut på golven. Efter att ha läst det nyutkomna seriealbumet Den dumma vålnaden och andra kinesiska sagor (Alhambra), nedtecknade och bearbetade av den taiwanesiske serietecknaren Tsai Chih Chung, tror jag mig veta varför. I titelberättelsen möter den unge Song Dingbo en hemsk vålnad när han en sen afton är på hemväg. Han blir såklart fruktansvärt rädd men konstigt nog finner han sig snabbt och påstår att även han är en vålnad. De gör sällskap mot byn och, för att göra vandringen lättare, bär de varandra i tur och ordning på ryggen. I den förtrolighet som uppstår avslöjar den riktiga, viktlösa vålnaden att hans och alla andra vålnaders skräck är att bli spottade på och tillintetgjorda av människor. Väl framme i byn och med det första gryningsljuset vid horisonten spottar Song Dingbo på sin vandringsvän, som genast förvandlas till en fet get. Geten säljer Song Dingbo till slaktaren för 1500 skilling, vilket gör honom till en rik och ansedd man i byn. Vad lär man sig av detta? Först och främst att aldrig alltför lättvindigt lita på en främling och kanske viktigast av allt, att alltid ha en spottloska beredd för att besvärja skräckinjagande vålnader!

Även i Qiu Xiaolongs deckare En röd hjältinnas död (Ordfront) spottas det en del. Fast främst i de framsatta spottkopparna av mässing och porslin. Det dricks mycket te också. Ur medhavda termosar häller man hett vatten över jasminblommor och förbereder sig att inta utsökta måltider på gris, anka och fisk. Ibland på bästa vännen Utlandskinesens restaurang Moskvaförorten. Kamrat kommissarie Chen är, liksom sin författare, egentligen poet och språkmänniska men har i stället för en förväntad karrirär som diplomat hamnat inom poliskåren. Nyligen steg han i hierarkin och fick då både en eftertraktad lägenhet och ett alldeles eget mordfall att ta hand om. Mordoffret är Nationella mönsterarbeterskan Guan Hongying från Storvaruhus nr 1, som våldtagen och mördad har hittats i kanalen några kilometer väster om Shanghai. Kamrat kommissarien reder så småningom ut mordgåtan och lyckas även möta sin stora kärlek. Författaren Qiu Xiaolong bor numera i USA och har fått flera fina priser för sin deckardebut.

I sängplats 16, våning 6 i Tongji-sjukhuset i Shanghai dog Ola 'Wongs farfar för tre år sedan. I No, I´m from Borås (Ordfront) kan man följa hans liv som är tätt sammanflätat med Kinas moderna historia. Han föddes 1912 samma år som republiken Kina utropades. Föräldrarna var opiummissbrukare och låg mest hela dagen på den koluppvärmda tegelsängen och rökte medan barnen fick klara sig bäst de kunde. Farfar Wang Shixun var en överlevare, som klarade av både hårt jobb som minderårig kuli, soldat- och fängelseliv och trixade sig igenom alla skiftande statsskick med hälsa och humör i behåll. Det var först då sonen flyttade till Borås som han fick svårt att anpassa sig, flyttade fram och tillbaka mellan Kina och Sverige. Han ville ju så gärna bo med sonens familj i den svenska tryggheten men vardagsensamheten, då alla var på jobb och i skolan, fick honom att längta efter Kinas trängsel och utsatthet. Sonsonen Ola Wong har nyligen flyttat till Shanghai där han läser kinesiska på universitetet och jobbar som utrikeskorrespondent.

På hemvägen från Kina läser jag Mark Kurlanskys popuärvetenskapliga Salt en världshistoria (Ordfront) och kan inte låta bli att småle över sammanträffandena. Salt som är den enda sten som människan äter är en livsnödvändighet över hela världen.Det var förresten Kinesiska murens byggare kejsare Huangdi som satte igång det första saltkriget. I Kina, skriver Kurlansky, kryddar man med tillsatser jästa eller inlagda i salt, inte med salt direkt på maten. På samma sätt gör man i Ångermanland med sin surströmming. Kurlansky ger en utförlig beskrivning av inläggningsförfarandet. Från början var det ett sätt att spara på saltet under de många och långa krigen på 1600-talet. Numera är det en höstlig delikatess som mycket väl står sig i jämförelse med det utsökta kinesiska köket! Det tycker både Mark Kurlansky och jag.


Karin Lundquist (slutat)