LÄNSBIBLIOTEKET VÄSTERNORRLAND
Tillbaka			Tecknad bild och text i bubblor
.	.	.	-Bilden säger mer än tusen ord! Det vet man genom undersökningar. Men ordmänniskorna har ofta svårt att läsa bilder så därför recenseras och pratas det inte så mycket om den sk nionde konstformen dvs serier i kulturdebatten. Fredrik Strömberg   -Förhållandet mellan seriemakare och bibliotek har heller inte alltid varit så problemfritt, menar Fredrik Strömberg, som är redaktör för Seriefrämjandets tidskrift Bild&Bubbla. Han var den som inledde Länsbiblioteket Västernorrlands studiedag om serier för biblioteksfolk. Serier förstör ordförrådet och minskar läsglädjen sa man från lärar- och bibliotekshåll. Fast nuförtiden ser det annorlunda ut. Bibliotek, som är med sin tid inreder serieavdelningar, bjuder in till serietecknarkurser och i Stockholm på Kulturhuset finns sedan några år tillbaka även ett välutrustat seriebibliotek Serieteket. Det var i den vevan Fredrik Strömberg kom in i seriebranschen. Han hade tänkt att bli bibliotekarie, tyckte redan som barn om att ordna sina böcker och seriealbum i prydliga rader och låna ut dem till kompisarna. Men när Malmö stadsbibliotek höll på att bygga upp sitt seriebibliotek och starta en serietecknarskola så var Fredrik med och istället för att gå bibliotekarieutbildningen blev han Seriefrämjandets ordförande. Nu håller han som bäst på att bygga upp ett seriearkiv i Lund för alla serieforskare och förståss serieläsare som vill göra en djupdykning i brev, foton, manuskript, reklammaterial och seriestrippar från alla tider. Enligt Fredrik Strömberg är Joakim Pirinen den som betytt mest för den moderna svenska serievärlden. Med sin råbuse, den toppluvade Socker-Conny, kom han med något nytt i mitten av 80-talet. Det håller vår egen, västernorrländske serietecknare Mats Jonsson med om. För honom var Socker-Conny en befrielse och klar inspirationskälla då han började med sin självbiografi Unga norrlänningar. Woody Allen inspirerade honom förståss också med sin skamlösa självupptagenhet. Det finns både en styrka och en svaghet i det självbiografiska för Mats. Nyligen blev han deppad över Linda Skugges expressenkrönika där hon skrev ”vem vill se en serie till om finnar, fyllor och rotvältor” och hon hade Mats i tankarna. Han inser att det kan bli för mycket, att ibland tänker han mer på att göra serier än på att uppleva något verkligt. Den bra sidan med det självbiografiska är att det kanske gör att någon inte behöver känna sig så ensam i utsattheten, att det finns fler som gör bort sig och deppar ihop. Numera är Mats Jonsson redaktör för serieförlaget Galago och har ett avgörande inflytande över vad som ska publiceras. Tur är väl att han fortfarande har i färskt minne hur darrigt dt var i väntan påbesked när det egna första manuet hade skickats till förlaget!   Mats Jonsson På Galago kom nyligen Marjane Satrapis självbiografiska Persepolis ut. Det handlar om när ayatollorna tar över makten i Iran och det är genom den unga Marjanes alldeles vidöppna flickblick man upplever allt som händer. Nu för tiden arbetar Marjane som konstnär i Sverige och Paris och har, liksom Mats Jonsson, tänkt följa sitt eget liv i en fortgående bildberättelse. Minst fyra delar har hon tänkt. Detta var den första. Elisabeth Ståhl   Min kollega Elisabeth Ståhl på sjukhusbiblioteket i Östersund gillar superhjältar och snyggt tecknade serier i futuristisk anda. Hennes favoritalbum måste beställas över nätet. Ofta hittar hon bra tips på inköpsställen i Bild&Bubbla. När de väl kommer njuter hon av den säkra linjeföringen och alla fräcka texter i t ex Garth Ennis Hellblazer med den trötte John Constantine. Han som kan mycket om ockultism och svart magi men har en sådan otur i allt annat – familj, vänner och hemska demoner. Michael Steraczynskis Rising stars, som på sätt och vis är en tecknad variant av Salman Rushdies Midnattsbarn, är också en favorit liksom Grant Morisos och Dave McKeans Arkham Asylym, vilken är uppbyggd som ett seriealbum men samtidigt är en mörk, vacker grafisk novell. Den handlar om Batman, Jokern och några till som sitter inlåsta på Arkham asylym i Gotham. Att läsa den med de bilderna är en ren konstupplevelse, mest kanske för en som inte är mörkrädd ! Några av mina egna seriefavoriter är franska seriemakaren Claire Bretechers De frustrerade och svenska Cecilia Torudds Ensamma mamman. De är ju konstigt nog lika aktuella idag som för 25 år sedan, då de kom, med sina kroppsnojor, irriterande brödsmulor och svårigheten att få vardagen att gå ihop med drömmarna om det perfekta livet i storstan. På 80-talet kom också Gunna Grähs och Eva Lindström med sin Tandem. Alla kattmänniskor borde läsa Stadskattens veklagan och de, som likt mig alltid känner sig skyldiga då de går genom affärernas larmbågar eller genom en kassa utan att betala, måste genast ta sig en titt på Eva Lindströms stripp ”Jag har inte köpt nånting” med kvinnan som klär av sig in på bara nakenheten för att bevisa att hon inte bär med sig något ut ur affären. Annars är väl Coco Moodyssons seriealbum Coco Platina Titan Total kanske mer i Mats Jonssons självbiografiska skola. Hon berättar också om all ensamhet som strömmar emot en då man sitter ensam i sin första lägenhet, plockar upp cancertarmar från operationsgolvet, som lågavlönat vårdbiträde, aldrig har legat med någon när alla andra har det och vaknar av att man gråter. Coco Moodysson kommer ursprungligen från Stockholm men bor numera med sin Lukas i Malmö och ger ut fanzinet Coco Platina Titan 3000. Rörd till tårar blir nog alla av Sannsagan om Pia. Det är Pia Jämtvalls bildberättelse om sitt liv: ” Aborten hade misslyckats. Mina föräldrar skildes i den vevan. Min far började supa. De första månaderna hamnade jag på ett spädbarnshem. Så det började inte så bra för mig om man säger” och på omslaget en alldeles lysande teckning av en liten flicka med slokande rosett i skolbänken med ryggen mot betraktaren. Det var Lars Hillersberg som upptäckte Pias konstnärliga talang för så där tio år sedan. Han tyckte hon ritade som en ” liten ängel” och fick henne att fortsätta med det och t o m med att bli en nykter, ganska glad alkoholist. En gång i min barndom hade jag en killkompis som ömt vårdade alla sina serietidningar. Kalle Anka, Fantomen och alla de andra la han i prydliga, numrerade rader. Man fick aldrig fläka upp dem helt utan bara glutta in på sidorna. Idag är han en välbeställd bankman med sina allra käraste serietidningar som dyrgripar i kassavalvet. De är hans bästa pensionsförsäkringar! Karin Lundquist (slutat)