LÄNSBIBLIOTEKET VÄSTERNORRLAND
Tillbaka			PASSIONERADE BERÄTTARE
.	.	.	Vad gör vissa människor till så bra historieberättare? För någon lördag sedan på Textilarkivet i Sollefteå visade Bertil Järneström sin videofilm Resele i vårt hjärta 1-3 där Britta Blom minns hur hon 1965 stod på gården och hörde ångermanälven tystna, den sista timmerflottaren hade gått i land, och Nisse i Tannflo berättade hur han som ung, mycket blyg grabb skulle skjutsa hem prästen med bondens nyinköpta häst. Hästen fes och fes och prästen steg till slut högröd i ansiktet ur vagnen och gick sista biten till fots. Nisse småskrattar och njuter av sin historia, suger på poängen och lägger under berättelsens gång sina stora valkiga nävar till rätta på vaxduken. Säkert har det, som med all god konst, med inlevelse och passion att göra om man är en god hitorieberättare. Till en viss grad kan man förstås öva upp sin förmåga, använda berättandets grundverktyg. Det som Mats Rehnman skriver om i sin bok En klunk av Kvasers blod , berättelser från himmel till helvete (BonnierCarlsen), "att allt berättande börjar med lyssnande. Den som kan lyssna helhjärtat, får andra att lyssna". Mats Rehnman kom som nyetablerad bilderbokskonstnär tillbaka till hemstaden Sundsvall, inbjuden att på det nyöppnade Kulturmagasinet visa originalillustrationerna till Lerflöjten (Rabén&Sjögren) och samtidigt högläsa för en grupp barn i förskoleåldrarna. Publiken hade svårt att sitta still. Hela rummet gungade tills han la ifrån sig boken och istället började berätta historien fritt ur minnet. Nästan med en gång blev det blickstilla, alla lyssnade, även berättaren själv. - Det var som om alla hade stigit över var sin tröskel och in i samma rum, samma koncentration, beskriver Mats Rehnman händelsen som blev avgörande för honom. Allt sedan dess är han en av landets främsta förespråkare för det muntliga berättandet, håller kurser, startar berättarcaféer och håller just nu på med intervjuer av stora berättare från olika kulturer som bor och verkar i ett mångkulturellt Sverige. När författaren Monika Zak var i Sahara hörde hon talas om en pojke som vuxit upp med strutsar, att han hette Hadara och att han återfunnits först i 12-13 års åldern. Flera gånger hörde hon samma historia. Till slut var hon tvungen att ta reda på om den var sann. I Algeriet mötte hon Hadaras son och han kunde berätta att hans pappa mycket riktigt hade försvunnit i en sandstorm och adopterats av en flock strutsar. När han återfunnits hade han betett sig som en struts. Han hade inte kunnat tala men tack vare en av familjens äldste lärde han sig först lyssna till sagor och sedan att återberätta dem. Han fick familj och blev med tiden en aktad man och en mycket uppskattad sagoberättare. Hadara är död nu men i Monika Zaks nyutkomna bok Pojken som levde med strutsar (Opal) berättas hans historia. Monika Zak åker mycket ut i skolklasser och berättar historier från sina resor runt om i världen. Denna veckan är hon i Härnösand. Ett tag var hon bekymrad över att de svenska barnen verkade så ointresserade av att berätta historier för varandra. Barnen i fattiga länder hade en mycket större glädje i sitt berättande. Men så upptäckte hon att i alla länder tycker barn om att berätta spökhistorier, även de svenska, och då samlade hon ihop de hon hört och tyckte var extra bra till boken Spöken från hela världen (Opal). En gammal slitvarg i berättarfacket är folklivsforskaren Ebbe Schön. När alla andra säger att intresset för det muntliga berättandet i Sverige håller på att gå förlorat drar han fulla hus. Handlar hans berättarträffar om övernaturliga ting, talande trän, älvor och troll, då kommer det extra mycket ungdomar. I den nyss utkomna Skepnader i skymningen, möten med folktrons väsen (Natur och Kultur) har han samlat sina landskapshistorier. I Medelpads kapitel hittar man t ex Utbölingens klagorop. Det är en sorglig historia om en ung piga, som tagit livet av sitt nyfödda barn och gömt det i brädfodret på gården. - Jag vill ha namn, jag vill ha namn, jämrar sig det odöpta barnet vid skymningsdags. Ångermanlands bidrag är historierna om gårdstomten, vilken är något helt annat än den på julen. Oftast är gårdstomten en lättstött och argsint liten gubbe, som helst går sina egna vägar. Är gårdsfolket flitigt och sköter sina djur på bästa sätt är han beredd att göra allt för att stötta dem i deras arbete. I annat fall gör han tvärtom, ställer till kaos och oreda eller flyttar från gården för gott. Det var som barn i det trolska tussmörkret i norra Bohuslän Ebbe Schön kom i kontakt med det övernaturliga. Han, liksom många andra på landsbygden, ser naturen befolkad av väsen och kan ibland även möta en nyss avliden. Speciellt då det blåser från havet och det är månljust ute ser han dem alldeles tydligt. Förut kunde han bli rädd och känna obehag men numera tröstar han sig med tanken att om de döda ger sig till känna är det ju bara bra, för då finns det ju ett liv efter döden också! För tionde året i rad firade man förra året berättarmaraton i den lilla spanska staden Guadalajara. Tusen berättare samlades för att under två dygn berätta historier. Tio minuter vardera fick de på sig för att fånga sin publik i barer, bibliotek och parker. Eftersom det var tioårs jubileum, bjöds även berättare från övriga EU-länder in. Från Sverige kom Monika Zak. Det blev en stor uppslutning, nära tjugo tusen personer, som lyssnade och njöt. En och annan vågade sig t o m anmäla sig som berättare till årets berättarmaraton. Karin Lundquist (slutat)