LÄNSBIBLIOTEKET VÄSTERNORRLAND
Tillbaka			PELLE MOLIN - FÖRSTE ÅNGERMANLÄNNINGEN
.	.	.	"Det är jag och så alla de andra" , brukade Pelle Molin, Ångermanlands store diktare, dela in mänskligheten när han var på det humöret. Oförskämt och fräckt, inte alls påverkad av någon blygsam jantelag, brukade han dessutom slå sig för bröstet och påstå att han var "så gott som den förste ångermanlänningen" och så med ett lite stillsammare tillägg: "åtminstone i åskådningen". Det var med Ådalens poesi som det sagorika och undersköna landskapet runt Ångermanälven kom på pränt. Pelle Molin stod för text och bild och Gustaf af Geijerstam för ihopsamlandet och marknadsförandet. Pelle Molin var redan död då den kom ut. Han dog i nordnorska Bodö. Där är han begravd och fortfarande ihågkommen som Pelle Molins Plats. Sedan tjugo år tillbaka firas han även på sin födelsedag 8 juli vid fädernegården i Tjäll, Multrå, där en sten har rests till hans ära och Sollefteå hembygdsförening bjuder in till sång, musik och tal vid stenen. I år var jag födelsedagstalare. Mitt förhållande till Pelle Molin är något kluvet. Jag håller på sätt och vis med Ludvig Nordström som tyckte Ådalens poesi på sina ställen var ett alltför sockersött och norrlandsromantiskt epos. Hans intresse låg ju mer åt att få bort lorten ur det gamla Fattig-Sverige och utveckla ett Stor-Norrland med framgångsrika industrier utefter kusten och älvarna. Kärvheten i Olof Högbergs Den stora vreden tilltalade honom mer som något urnorrländskt. Fast nog tycker jag att berättelserna En ringdans medan mor väntar, Kamsen och Kärnfolk håller för att återberättas. De är så fulla av levnadsvisdom och humor att de säkert berör även en modern nutidsmänniska. Slår man upp orden björn och kams i Norrländsk uppslagsbok så återges de där i långa stycken. Folkviseljuva prosapoemet Gamla Ådalen har dessutom ett bildspråk som man gott kan tänka sig tonsatt. Hör här: " ..sommarnattens väna skönhet, då södra bergen äro violetta i gult och de norra i grönt och svart …vinterdagens dimmiga ådal - då forsen fräser som en jättekatt invid ditt öra… det är en mor som berättar sagor så länge du vill höra…Locklåtar komma från skogen…I de branta sluttningarna vid älven gå fläckiga kor upp och ned och beta på hösten…en fjällbogumma, som varit hos handlarn…bär en näverkont och stickar på en grå långstrumpa …utan att stappla…Följer du henne med blicken ..in i skogen….Där vet du då att vitrer bo och att oknytt gärna är framme…Ett mollackord gå fram vid solnedgång…Detta är Ådalen, sannerligen det fagraste land! Allt detta är min Ådal, mitt sagoskrin, min kärlek och min skräck, ty hur man längtar över bergen, håller det fast en som en mara …". Skräddaren Nils-Erik Ritzén klagar över Pelle Molin i Öfvre Ådalens folkliv från 1912. Han har låtit Molin få kost och logi i skrädderiet och där blir Molin liggande på sängen ständigt blossande på sin pipa. Inte den ringaste tacksamhet visar han! Han t o m skäller ut Ritzén för att han väcker honom för tidigt på mornarna med sitt symaskinsknatter. Ritzén berättar också om hur han föreslagit Molin att samla stenar i forsen och måla på dem. Hur Ritzén sedan skulle kunna åta sig att sälja dem för 5 riksdaler stycket och hur Molin på så sätt skulle kunna få in pengar till sitt uppehälle. Men Pelle Molin blir djupt kränkt och skummande av vrede utbrister han inför den chockade Ritzén: -Nej, bättre då att svälta ihjäl än att låna sin hand till ett så simpelt arbete! Ritzén uppfattar det som högmod medan jag nog tycker det mer liknar konstnärlig integritet och storhet. Det var svåra år för Pelle Molin där uppe i Näsåker. Han hade så många misslyckanden bakom sig. Studentexamen tog han aldrig. Han försökte både i Härnösand och Östersund men skolkade för mycket och ville hellre ägna sig åt konsten med stort K och med Norrland som grundtema. Väl antagen till Konstakademin hade han svårt att inordna sig i det för dagen gällande konstmodet. Han sparkades ut. Kom hem igen till Multrå men råkade i hetsiga gräl med fadern, som tog sin hand ifrån honom och gjorde honom både hem- och arvlös. Efter en kort tid som journalist på Hernösands Posten hamnade han till slut i Näsåker. Fast besluten att hävda sin egenart och med hjälp av färg, penslar och palett återge den norrländska naturmagin. Pelle Molin var en flitig brevskrivare. I breven till vännerna, sina systrarna och alla de han försökte tigga pengar av eller göra sig känd hos kan man följa hans sinnesstämningar, de häftiga kasten mellan trots och missmod. I breven är han personlig och känns även för en sentida läsare som en nära, kär vän. Pelle Molin umgicks helst med kvinnor och det var främst med dem han brevväxlade. Många var förälskade i honom. För att få ännu fler att skriva till, svarade han t o m på bekantskapsannonser. - Hur hinner du skriva till alla , frågade en vän och Pelle Molin avslöjade att han ibland bara ändrade namnet i inledningen och sedan skickade samma brev om och om igen. Men näsåkerborna tyckte att Pelle Molin var en konstig prick och fruktansvärt självgod där han stod ute i forsen, klädd i några underliga, vida byxor, som inte hade minsta chans att bli mode i Näsåker. Han ägnade mycket tid att måla vattenströmmar, virvlar och dimma. Man flinade bakom hans rygg och bönderna i Näsåker prutade alltid då de skulle betala sina beställda porträttmålningar. Trots all stolthet måste Pelle Molin oftast finna sig i nedlåtenheten och "dränka sina kära hundvalpar" d v s de mest storvulna konstprojekten för den krassa verkligheten. Det tog på självkänslan och livet var som i "ett loppregn av förödmjukelse", som han skriver till systern Agnes. Så kommer befrielsen, mitt i den värsta förtvivlan, står den unge medicinaren Fredrik Lindskog på Molins farstukvist och lockar med en fotvandring till Nordnorge. De traskar iväg och Pelle Molin stimuleras av friluftslivet och de intellektuella samtalen.. Väl i Nordnorge mottas han som en människa att räkna med. Han uppskattas för sin begåvning och får ett alldeles eget utrymme att växa i. Fredrik Lindskog öppnar dörrar till de stora tidningsdrakarnas redaktioner för honom och han börjar skriva artiklar om gruvan i Sulitelma, samernas utsatthet och fiskarnas livsfarliga yrkesliv. Paradoxalt nog är det också i Bodö Pelle Molin skriver sina allra bästa texter om Ångermanland och fördjupar sitt naturmåleri. Två år fick han leva som fri konstnär. 1896 dör han i en magsjukdom endast 32 år gammal. Alla konstnärer skulle behöva en Fredrik Lindskog vid sin sida. Alla vi privatpersoner, konstälskare och kulturtjänstemän skulle förstås kunna spela rollen som en fredriklindskogare, en sådan som lockar till intellektuella vandringar, öppnar dörrar och ger konstnärer gott om att växa i och hitta sin egenart. I utbyte skulle vi få tillgång till den konstnärliga blicken på vardagen och på tillvaron. Den blicken, som genom ord, bild och musik gör det lättare att bli varse magin i t ex ett ångermanländskt ådalslandskap. Karin Lundquist (slutat)