LÄNSBIBLIOTEKET VÄSTERNORRLAND

Väntans och spekulationernas tid är till ända, Horace Engdahl har kommit ut genom den världsberömda dörren och meddelat vem som är årets Nobelpristagare i litteratur. Vissa traditioner hålls vid liv, också i år blev det en överraskning, det var knappast någon som tippade den engelske dramatikern Harold Pinter. Inte desto mindre är han ett känt namn, och räknas till de stora inom teatern. Hans storhetstid – åtminstone i Sverige – inföll på 60-och 70 talen, och även i det avseendet har Akademin hållit fast vid att ge priset till en författare vars ”bäst före datum” är på väg att gå ut.

Jag har som ung gymnasist sett ett par av Pinters pjäser på Göteborgs Stadsteater, även om jag skam till sägandes inte kan påminna mig någon enda titel. Två personer sitter i ett ytterst spartanskt möblerat rum – den ena personen var alltid Sven Wollter, tror jag – och säger just ingenting, eller i varje fall yttrar sig mycket knapphändigt och enstavigt, under tre timmar. Lyckligtvis med paus. Mycket psykologisk, analytisk och genomintellektualiserad teater, som avser att illustrera vår oförmåga till kommunikation, men som är en enda lång uppvisning i den teaterformens oförmåga att tala till sin publik. Teatern är en i grund och botten folklig uttrycksform där kroppen och rörelsen är minst lika viktiga som texten. Ett alldeles utomordentligt exempel på teaterkonst av högsta kvalité är naturligtvis Dario Fo, vars Nobelpris typiskt nog ifrågasattes av så många – det var alldeles för underhållande för att vara tillräckligt bra.

Underhållande är det sista Harold Pinter är. Han är, på ren svenska, jäkligt tråkig. Vi ser fram emot ett mer spännande val av Svenska Akademin nästa år.

Gregor Flakierski