| . | . | .
|
Fredagen den 15 juni förra året var världens blickar riktade mot Göteborg. Människor hade rest dit för att under EU-toppmötet och det amerikanska presidentbesöket protestera mot de globala orättvisorna. Men från löpsedlarna försvann snart de fredliga demonstrationerna. Istället toppades de av stenkastande aktivister, skjutande poliser och paradgatan Avenyn i kaos.
Nu börjar rapportböckerna om göteborgshändelserna dyka upp. Erik Wijks Göteborgskravallerna och processerna (Manifest) har kommit i både original och pocket. Pocketboken är dessutom tre gånger så tjock eftersom den även fått med rättegångarna. Erik Wijk kallar dem "vår tids stora rättsskandal" med tanke på den manipulerade filmen och polismännens skott som inte ens tas upp till utredning.
I debattboken När världen kom till Göteborg - om våldet och dess möjliggörare (Agora) fördjupar sig Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller i alla konspirationsteorierna. Hon tycker demonstranterna och aktivisterna ägnar sig alldeles för mycket åt sådant tänkande och menar att det är rena rama våldsromantiken. Aktivisternas rånarluvor är det största hotet mot det som demonstranternas kamp handlar om, nämligen att värna åsiktsfriheten. En maskerad människa står inte upp för sina åsikter.
Redaktörer för intervjuboken Vad hände med Sverige i Göteborg? (Ordfront) är Mikael Löfgren och Masoud Vatankhah. Flera okända aktivister, demonstranter, föräldrar och poliser kommer till tals i den. Några välkända ansikten dyker också upp - den skottskadade Hannes Westberg, kommunalrådet Göran Johanson, idéhistorikern Sven-Eric Liedman och reportern Janne Josefsson. Alla var på plats och ger sin högst personliga syn på vad som egentligen hände. En och annan jämför polisskotten i Göteborg med militärens skott i Ådalen 70 år tidigare då fem människor sköts ihjäl och lika många sårades.
-Historia är något som kan återanvändas beroende på vilka syften man har, skriver Roger Johansson, som i många år forskat kring ådalshändelserna. Förra året disputerade han på sin avhandling Kampen om historien - Ådalen 1931, sociala konflikter, historiemedvetande och historiebruk 1931-2000 (Hjalmarson& Högberg) där han genom intervjuer och noggrann källforskning kommit fram till tre helt olika berättelser eller försök till förklaringar av vad som låg bakom skotten i Lunde. Politiska högern menade att skotten var nödvändiga för att återställa ordningen i Ådalen. Orsakerna var "fackföreningstyranniet i det svenska samhället som tilläts fortgå med socialdemokraterna i ledningen och kommunisterna i främsta linjen". Skotten gick av i självförsvar. Enligt den socialdemokratiska vänstern och kommunisterna var skotten "ett led i SAFs lönenedpressningsoffensiv i krisens spår och visade på klassamhällets orättfärdighet". Den tredje förklaringsmodellen stod socialdemokraternas partiordförande Per Albin Hansson för. Han höll på med folkhemsbygget och ville ha fred mellan arbetarrörelsen och arbetsgivarföreningen. För honom var det "motsättningarna som fanns i det krisdrabbade och otrygga Sverige som orsakade skotten". Vad Sverige behövde, enligt Per Albin, var en socialdemokratisk regering utan klasskamp. Därmed las locket på, diskussionerna om skotten i Lunde tystnade och det röda i Ådalen försökte man tvätta bort. Skolans historieböcker tiger helt om händelserna. Först 1976 då det åter blivit borgerlig regering tycker man från socialdemokratiskt håll att skotten i Lunde är användbara i den politiska opinionsbildningen, fast först efter viss retuschering. 1981 höll Olof Palme valtal i Ådalshallen där han tog upp att "Ådalen 1931 är symbolen för ett samhälle i kris, men arbetarklassen var förmögen att slå tillbaka attackerna och starkt nog att inte möta våld mot våld. Det var också en vändpunkt, eftersom folkhemmet då började byggas. Hos arbetsgivarna växte insikten fram att fackföreningarna inte gick att krossas".
Roger Johanssons avhandling är ytterst intressant att läsa för en inflyttad ådalsbo. Man förundras över alla turer i det politiska efterspelet. Gravsättningen av de skjutna t ex , att de anhöriga inte fick rätt till gravplatsen förrän 1936 och att de inte fick placera en minnesplatta med Erik Blombergs dikt vid graven. 1956 då ärendet valsat runt ett bra tag var det någon, som mitt i natten resolut la minnesplattan vid graven och där har den, trots protester, legat sedan dess.
Bo Widerbergs filminspelning av Ådalen 31 väckte också oro och en hel del motstånd i de socialdemokratiska leden i Ådalen. Motsättningarna mellan kommunister och socialdemokrater fick ny fart. För att få ihop de 3 000 statister som behövdes för demonstrationsscenerna tvingades Svensk Filmindustri locka med utlottning av 30 italienresor och 25 000 kronor till stipendiefond till ABF i Kramfors . Detta trots att Bo Widerbegs film inte alls var politiskt kontroversiell utan höll en reformistisk hållning och att den mer var en allegori över Sverige 1968 än om Ådalen 1931.
1981 var det dags för femtiårsfirande av händelserna och Lenny Clarhälls monument avtäcktes. Alla var där - socialdemokrater, kommunister, fackföreningsrörelsen. 20 000 människor gick med smattrande banderoller den sex kilometer långa vägen från Frånö till Lunde. Tal hölls, Birger Normans och Ralph Nordlanders musikverk Bilder i Lunde framfördes av tjugoåtta musiker och hundra sångare från Ådalen och eld upphör blåstes. Fred och försoning rådde även vid 70 årsfirandet förra året i Lunde.
-Trots det är fortfarande inte bilden av det röda Ådalen något för ledande kommunpolitiker att framhålla. De pratar hellre om Högakustenbron som en bild av Kramfors, avslutar Roger Johansson sin avhandling i bokform. Den kommer så småningom att få en fortsättning där han källkritiskt ska gå igenom allt material som finns av vad som faktiskt hände i Lunde 1931.
Karin Lundquist (slutat)
|
|
SKOTT SOM GER ÄRR